Nytt år

Snart är det dags för ett nytt år. Människor samlas, skålar, avger
löften de senare kommer att bryta.
Jag brukar inte avge löften eller snarare så upprepar jag de löften
till mig själv som jag ständigt ger. Leva livet, varken mer eller mindre.
Det svåraste är den cynism som omger mig vilket förvandlar mig till
en fruktansvärd egocentrisk individ. Allt jag ser är andra personers
lycka och varför jag inte kan ha någon själv.
Någonstans i mitt bakhuvud säger en röst åt mig att fokusera på det
jag har och inte det jag saknar. Sen återvänder vemodet och
jag sjunker i en bottelös brunn igen.

Till alla er som funnits där för mig den senaste tiden vill jag bara
säga tack. Det är fullt möjligt att jag inte uppskattar er till fullo eller
ger det intrycket. Jag är en person som lätt drar mig undan vid
motgångar. Kapar band och försvinner i skuggorna. Det är den jag är
och har inget med de runt omkring mig att göra.

Ha ett riktigt gott nytt år och all lycka till er!

En dag i taget

En dag i taget, finns det några andra sätt. En timme, en minut.
Dagarna är ganska långa nu för tiden, jag sover inte så mycket.
Människor frågar hur jag mår, jag svarar, upprepar.
Personer jag aldrig pratat med eller känner finns där för mig,
antar att det är så det fungerar.

Jag är tacksam för allt stöd men jag är ensam. Jag har alltid varit
ensam och kommer att fortsätta vara det. Det är den jag är.
Den enda som vet vem jag är och förstår vad jag känner är jag.
Den enda som kan bearbeta känslorna, tankarna är jag.
Kanske låter det tragiskt men det är sant.

Jag ska inte ljuga eller försköna. Livet är fruktansvärt jobbigt just
nu. Jag kan sitta på ett kafé mitt ibland hundratals människor
och känna mig helt ensam. Jag kan sitta bland människor som
kallar sig mina vänner och undra om dom är det eller bara av
sympati. Det är tankar jag skäms för, det är egoistiskt, inte den
jag är men ändå finns där.

Det går inte en timme då jag inte funderar på att fly.
Försvinna iväg härifrån. Till något annat ställe, annat land.
Där ingen vet vem jag är. Sen inser jag att det inte är lösning.
Den jag flyr ifrån är mig själv.

Jag känner mig cynisk. Min livsglädje är borta, min syn på
tillvaron är borta. Kanske kommer de tillbaka, det tror jag
men inte idag.

Tills dess lyssnar jag på moby och tar en dag i taget.

Farväl

Måndag morgon runt tio tiden kraschade ett par vid korsningen
Gälleråsen utanför Karlskoga. Kvinnan omkom omedelbart och
mannen cirka två timmar senare på Karlskoga sjukhus.
Paret var mina föräldrar.

När jag skriver detta gör jag det på min pappas dator. Huset där
de bodde har så många minnen att jag tappar andan när jag kliver
genom dörren. Tårarna bryter fram och jag är tvungen att sätta
mig ett ögonblick. Jag har kommit hit för att hantera sorgen.
Det är det enda jag kan göra.
Mina föräldrar och jag hade på många sätt en speciell relation,
precis som de flesta säkert har med sina respektive.
Det fanns tillfällen då jag inte tyckte om dem likaså fanns det säkert
tillfällen då de inte uppskattade mina tilltag men det som
genomsyrade allt var en grundläggande och stark kärlek.
Vi fanns alltid där för varandra oavsett vad som hände.

Jag har alltid varit en mycket självständig människa som tidigt
började utforska världen och livet på egen hand. Jag trivs med det.
Något som dock alltid har funnit i mitt bakhuvud är att jag har haft
mina föräldrar med mig, oavsett om jag suttit utan pass i London,
duckat för misiler i Israel eller helt enkelt varit trött på livet.
Det var inte alltid som de lyckades men som bra föräldrar gör så
gjorde de alltid sitt bästa och det är det som räknas.

Folk säger till mig hur stark jag är som kan hantera allt detta.
För mig handlar det inte om att vara stark utan det handlar om att
inse vad livet egentligen är. Det är inte rättvist,
det är inte orättvist. Inte lycka eller sorg. Det bara är.
Den som bestämmer vad livet är, är jag.
Kanske är det shock men jag tänker bearbeta detta och
gå vidare. Det finns inga andra alternativ.
Jag kommer att få ett fantastiskt liv precis som mina föräldrar
hade för det är jag värd, det är de värda. Det är alla värda.

Jag pratade med läkaren som tog hand om min pappa när han
ankom sjukhuset. Han berättade att min pappa hade avlidit kort
efter att han fått reda på att min mamma inte hade klarat sig.
Jag tror inte att han orkade forsätta. Oavsett var i livet mina
föräldrar befann sig så hade de alltid en enorm kärlek för varandra,
något som jag gladde mig över.
Det kanske låter hemsk men på sätt och vis är jag glad för att de
fick försvinna tillsammans. Deras kärlek var värd det och jag tror
inte att någon av dem hade fungerat utan den andra.
En sådan kärlek ska bestå, för evigt och det kommer den att göra nu.

Livet är magiskt men oberäkneligt. Det enda vi kan göra är att leva
varje dag till fullo och uppskatta det vi har just nu.
Har du en dröm så kämpa för den.
Har du någon du älskar, säg det till dem.
Vänta inte tills imorgon.

Jag älskar er båda och kommer alltid att göra det.

Farväl

Lycka till

Hallå igen,

Hur är stan en sån här kväll i augusti när
sommarn regnat bort?
Det var längesen, jag borde ringt, men att ringa nu
känns lite fånigt och kort.
Själv är jag är i Oslo och glider runt på Karl-Johan
och jag letar efter någon, en kärlek som är sann.
Här färgas molnen i skymning ganska ståtligt över Grand
och det ser lite ut som den där natten när huset brann,
om du minns.
Men det var längesen, det var evigheter sen någonting
brann, iallafall nära mig.

Har du hittat hem? Jag har hört att du ska gifta dig,
till våren var det visst bestämt.
Och det är tjatigt att vara på rymmen jämt,
det är så mycket man borde ha klarat av vid det här
laget och bestämt.
Det har inte samma charm att raggla hem klockan fem
det är inte lika inspirerat nu som då, om du minns?

Sånt är livet nu, förlåt om jag är bitter och synisk
men du vet hur det kan vara.
Jag vill ha det som du, fast jag vet att du tänker
likadant ibland och vill ha det som jag
Ja, det var inte bättre förr, men det ska bli bättre
framöver och nånstans har man iallafall kommit
om man vet vad man behöver.
Jag försöker att hålla mig vid ytan allt jag kan,
fast topparna är högre nu och dalarna är djupare
sen allt det gamla försvann, som du vet.
Vi kan väl ses igen, jag gillar Uppsala på hösten,
när vardagsslugnet lagt sig över torgen.
Då kan man andas igen och ägna timmar åt att
bejaka glädjen eller begrunda sorgen.
Man får välja själv och ta saker som de är,
är det jobbigt att tiden går och man blir äldre,
eller kul att vara med.

Du har hittat nån att bli gammal med,
jag ska hitta nåt att göra tills dess.
Vi måste akta oss för alla bättre förr,
för leda och tristess.
Lycka till! Nu är det skymning här i Oslo,
jag ska ut och göra byn.
Ring om du vill, och hälsa dom jag känner,
håll blicken kvar i skyn.
Det är så många, så många,
som vill ta dig ner på jorden.
Vintern kan bli lång ändå,
här i den fjällhöga norden.

Lycka till min vän!

Kyrkogården

En kall dag i november gick jag där längs vägen, över en
kyrkogård full med minnen.
Några utav glädje andra utav sorg.
Bland blad som fallit ner till marken tänkte jag på
platser jag sett eller som jag drömt om, utan att vakna.

Kanske var det något i luften som fick mig att stanna,
där vid dammen sedan länge tömd på vatten.
Stenar polerade av vatten stirrade på mig gråa mot marken.
När mörkret föll stod jag där och tänkte på saker som
varken är rätt eller fel.
Förlorad i stunden kände jag livet som sakta flöt omkring mig.

Jag, natten och en kyrkogård med minnen.

En partner

Vad är egentligen oddsen för att träffa en partner här i livet?

När man ser till allt som ska stämma är det egentligen förvånande
att någon överhuvudtaget träffas. Man får känslor, inser att den
andra inte känner likadant. Man bli kär och får reda på att
personen inte är singel. Man blir attraherad och avvisad.
Man har olika skor, hårfärg, arbetstider, mål i livet, sätt att
vika handduken. Saker som alla gör att chansen att man ska träffa
någon är lika som att vinna på lotto.
Hur kommer det sig då att det otroliga faktiskt inträffar och ljuv
romantik uppstår?

Jag har aldrig trott på kärlek vid första ögonkastet.
Snarare tror jag på kärlek vid femte eller sjätte, det vill säga
att kärlek är något som utvecklas över tid när man inser
hur bra man passar tillsammans med den andra personen.
Visst kan man bli grymt attraherad direkt när man träffas
vilket kan vara en fördel för att det överhuvutaget ska bli en
fortsättning.

Sen alla krav. Man ska vara snygg, välutbildad, rik, rolig,
ambitiös, tränad osv.
Eller är det kanske så att de krav man har är att man ska må
bra i den andra personens närhet?
Jag tror mer på det. Det ligger lite i tiden att ställa krav.
Allt ska vara perfekt och vid minsta fel ska man klaga och
be om nytt. Visst, ett kravlöst förhållande tjänar ingen på och
alla är värda att ha en partner som uppfyller visa baskrav.

Själv har jag ganska höga. Hon ska få mig att må bra.
Göra mitt liv till något mer än det är utan henne.
Få mig att vilja kyssa henne även om hon är svettig och täckt
av lera.

Sen får hon gärna gilla livet också, det är sexigt.

Kärlek

Jag älskar dig sade hon.
Hur kan du älska? Vad vet du om kärlek? svarade jag.

Kärlek är allt som står på kort man köper i butiken.
Kärlek är att vakna och inse att livet är värt så mycket mer.
Kärlek är att allt och inget. Kärlek är slutet på en resa och
början på något nytt. Kärlek är tårar och lycka.
Kärlek är tomhet som fylls av något.
Kärlek är allt vi inte tror det är.

Kyss mig svarade jag och natten var ung.

En värld

Genom ett immigt tågfönster betraktar jag en värld utanför,
dränkt i vatten från ovan. Viljan att fly vardagen känns återigen
påtaglig men jag tvingar den bort, återvänder till nuet.
Ett nu som skänker mig ett lugn och glädje.
Likt ett barn som för första gången ser världen. Genom nyfikna
ögon utforskar han. Ser världen för vad den är eller kanske inte är.

Ibland är jag det barnet. Under en minut eller sekund finns
världen där, i all sin fantastiska skapelse.
Sen försvinner den, bland minnen och känslor eller till ljudet
av tv:n.
Återigen ser jag en värld utanför, dränkt i vatten från ovan.
Den är vacker.

Känslan

Något som fascinerat mig så länge jag kan minnas är känslor.
Dessa fenomen som tar upp så stor del av våra liv och som
påverkar i en utsträckning vi kanske inte ens är medvetna om.

Frågan är vad en känsla egentligen är? En neurofysiolog skulle
kanske säga att det är en signal från en viss del av hjärnan.
En filosof skulle kanske säga att det är ett kulturellt styrt
svar på ett inlärt beteende.

Börjar man gräva i detta upptäcker man snart hur oerhört
komplext det hela är. Finns det egentligen något som vi kan
beskriva som grundläggande känslor? Är hat detsamma som
hate eller finns det även en skillnad i språket som beskriver
känslorna?

Vilket ord använder du för att beskriva skadeglädje när du
pratar engelska?

Nyligen har jag lyssnat på Robert Solomons fascinerande
föreläsningar kring känslor och om dessa kan ses som
intelligenta. Kärlek till exempel ses ofta som enbart positiv,
men är den verkligen alltid det?
Om man blir olyckligt kär är känslan fortfarande positiv
och i så fall intelligent?

Det finns filosofer som hävdar att känslor gör vårt liv värt att
leva och jag kan nog hålla med om detta. Utan förmågan att
känna något skulle en stor dimension försvinna. Däremot
tror jag man har nytta av att analysera sina känslor och
kanske ställa sig frågan varifrån kommer detta och varför
känner jag det här.

Något som också är intressant när man funderar kring det är
hur många ord vi har för känslor som är negativa jämfört med
positiva känslor. Beror detta på att vi faktiskt har så många fler
negativa eller handlar det om var vårt fokus ligger?
Kan det kanske vara så att vi idag är så upptagna med att
fokusera vår kraft och energi på det som är dåligt i våra liv
istället för att se vad som faktiskt är bra. Visst är det så att för
att kunna komma till rätta med ett problem så behöver man
faktiskt se problemet men jag tror också att om man fokuserar
i för stor utsträckning så kommer man att få mer problem,
inte färre.

Genom att hitta de positiva känslorna i sitt liv förstärker man dom
och genererar fler. Det har jag lärt mig iaf.

Genombrott

Katarsis är definitionsmässigt det plötsliga känslomässiga
klimax eller sammanbrott bestående av en överväldigande
känsla, vare sig känslan består i sorg, empati, glädje eller
annat, och som efterföljs av känslan av förnyelse, av nytt liv.
Begreppet 'katarsiseffekt' används också ofta för att sätta
prägel på de samlade känslorna efter en emotionell
upplevelse, ex. en film eller ett stycke musik.

Inom psykoanalysen används begreppet för att beskriva
en omvälvande och helande insikt hos analysanden.


Likt en fågel fenix reser jag mig från askan som tidigare
var mitt liv. De senaste dagarna har varit svåra.
Mycket svårare än jag någosin skulle trott.
Dock reser jag mig som en ny människa.
Starkare och mer livskraftig än någonsin tidigare.

Ända sedan jag var ung har jag brottats med problem.
Dessa har olika ursprung och tar sig olika uttryck.
Under min tonårsperiod gick det så långt att jag
hamnade i en djup depresion. En sak som jag ialla
fall alltid har kunnat lita på är min förmåga att gå in
djupt i mig själv och analysera varifrån mina känslor
kommer och hur jag ska kunna arbeta med dessa
för att på sikt förändra dom.

Under åren har jag utvecklats till en riktigt bra
hoppypsykolog med mig själv som specialitet.
Detta har gjort att varje gång gamla minnen och
känslor tar sig nya utryck vet jag att jag kommer
att återvända starkare och bättre rustad efter att
jag arbetat mig igenom dessa.

Utrycket "the past does not equal the future"
kan sammafatta mitt liv i detta nu.
Jag är inte en produkt av mitt förflutna, hur mycket
freud än vill argumentera emot.
Jag är den personen jag är nu, idag, som jag väljer att
vara. Det spelar ingen roll att jag misslyckats tidigare.
Det viktiga är det jag gör nu, det är det enda som räknas.

Jag skapar mitt liv, min tillvaro.
Jag styr livet, livet styr inte mig.

Välkomna till morgondagen!

Tacksam

För ett tag sedan hade jag en konversation på msn med en
mycket söt och trevlig person som jag lärt känna. Under
konversationens gång gled vi in på hur vi skulle beskriva oss
själva som personer och enades om att komma fram till tre
ord för detta ändamål. Ett av orden som hon beskrev sig
själv med var tacksamhet. Detta fick mig att stanna upp.

Det är inte ofta som jag samtalar med personer och får höra
något som berör mig på djupet. Dock fick detta mig att
börja fundera. Många av oss går genom livet fokuserade på
det som vi saknar. Man har inte pengar, kläder, vänner,
flickvän, kärlek osv. Det som vi så ofta missar är att vara
tacksamma för det som vi i själva verket har. Detta kan naturligtvis
låta som en klyscha när man är i en situation där man inte
har någonting. Men frågan är om det verkligen någonsin sker?
Har du inte pengar, har du kanske ialla fall din hälsa.
Har ditt hus brunit ner kanske du fortfarande har kvar din katt?

Det enda som jag vet med säkerhet att jag har är det jag har
just nu. Jag kan tänka så mycket jag vill på alla de saker jag
saknar men gör mig inte så mycket gladare för stunden.
Varför inte vakna varje morgon och börja dagen med att tänka
en tanke kring de saker du är tacksam över i ditt liv?

Just nu är jag för övrigt tacksam för att jag har en säng.

God natt...

P.S

Tack fröken J för att du fick mig att stanna upp i vardagens gråa dis.

Rädd för risker

Jag har kommit underfund med något. Jag är rädd.

Rädd för att ta risker. Rädd för att kliva in i det okända.
Folk som känner mig kanske ställer sig undrande till detta
då jag har gjort mycket under mitt liv som kan anses som
riskfyllt men att ta risker handlar inte enbart om att hoppa
ut ur ett flygplan, eller resa till främmande länder, för att
ta några exempel. Det handlar om att utmana sig själv och
göra något som du inte har gjort tidigare eller drar dig för
att göra. Detta kan vara att ringa en gammal vän eller
släkting som du inte pratat med på länge, säga hej
till den där snygga tjejen i butiken, gå på date, säga ifrån till
sin chef eller kanske att börja skriva en bok.

Hur kommer det sig egentligen att vi drar oss för att göra saker?
Det finns många teorier kring detta men för egen del tror jag
att vi drivs av olika saker. Vissa säger att det är ambitionen att
undvika smärta och istället få glädje. Dock spelar det nog ingen roll
exakt vad det är som driver oss men att vi undviker att göra
saker därför att vi tror vi därigenom undviker någoting negativt är
nog ingen långsökt tanke.

Rädslan att ta kontakt med okända människor måste vara en av
de allra största. Tänk om han/hon avvisar mig? Vad gör jag då?

När jag var yngre var jag livrädd för att prata med tjejer på krogen,
ja prata med människor överhuvudtaget.
I mitt inre var jag så säker på att bli avvisad att jag hellre valde
att inte ta kontakt, därigenom undvek jag den smärta som jag
senare trodde jag skulle känna när jag blev avvisad. Detta tror
jag är något som kommer tillbaka hos människor i olika former.
Vi är så säkra på att misslyckas så vi väljer hellre att undvika
den smärtan genom att inte försöka överhuvudtaget.

Genom åren har jag dock lärt mig något. Om man aldrig tar risker
växer man aldrig som människa. Om du ständigt undviker den
eventuella smärta som kanske kommer från ett misslyckande
utvecklas du aldrig. För det är just genom misslyckanden
som vi utvecklas eftersom vi inser att det inte var så farligt och
att vi faktiskt kan gå vidare i livet.

Detta är naturligtvis lätt i teorin men otroligt svårt i praktiken
men det gäller att ta små steg och låta den positiva utveklingen
hela tiden ge dig knuffar framåt.

Om du till exempel är rädd för att prata med det motsatta könet
börja i liten skala. Fråga folk vad klockan är och du inser att de
faktiskt inte tycker du är en idiot bara för att du tilltalar dom.
Gå sedan vidare till butiksanställda, de har ju faktiskt betalt
för att vara trevliga mot dig.

Samma principer kan man tillämpa på alla områden i livet.
Genom att vara dag ta små, små risker utvecklas man ständig
som individ och når helt oanade höjder i sitt liv.
För det är faktiskt så att våra liv är fantastiska och unika.
Därför förtjänar vi att vara fantastiska och må fantastiskt.
Har du något som du önskar du kunde göra eller ett beteende
som du vill ändra, gör det! Du förtjänar det.

Så jag erkänner. Jag är rädd, rädd för att ta risker
men jag kommer att utmana min rädslor och fortsätta utvecklas.

Varje dag för resten av mitt liv.

Att existera utanför cyberrymden

Dåligt med uppdateringar på bloggen. Detta beror på flera saker
varav tidsbrist samt fokusering på andra saker i vardagen är de
största. Jag kan dock avslöja att bloggandet kommer att fortsätta
men på en annan plats, mer om detta framöver.

På sistonde har många av mina vänner skaffat sig konto på
facebook. Jag är tvådelad till detta, eller jag ska snarare säga att
jag är tvådelad till mycket av vår tids nya fenomen såsom
blogg, communitys osv.

I en tid då vi har allt lättare att hålla kontakt med varandra
har det också blivit allt lättare att strunta i den värld som faktiskt
finns utanför det virituella rummet. Det är så mycket enklare att
skicka sms, messa, chatta, skriva på facebook än att faktiskt träffa
personen och ha ett genuint utbyte. Visst är program som msn
enormt behändigt för att kunna ha interaktioner med personer
som tex bor långt bort och som man kanske inte träffar annars
men detta får inte ersätta "verklig" kommunikation.

Samtidigt som vi har lättare än någonsin att träffa folk och hålla
kontakten genom allehanda tekniska undervekt så känns det som
vi samtidigt är mer ensamma än någonsin.

Hittade detta underbara inlägg i aftonbladet:


"Facebook lever på människors rädsla"

Facebook är en global epedemi. 31 miljoner människor har plötsligt
skaffat sig ett konto där, 100 000 tillkommer varje dag. Hemsidan
omtalas som ett roligt och användbart verktyg för socialt utbyte på
internet, men vad ingen verkar se är att det som hemsidans extrema
popularitet egentligen grundar sig på är människors rädsla.
Rädsla för att bli utesluten från något som alla ser.

Och mest av allt handlar det om en extrem uppvisningshets -
att förevigandet blir viktigare än upplevandet, att identiteten inte
känns verklig om andra inte är medvetna om den.

Livsflödet måste registreras av andra, de elektroniska receptorerna
omking oss blir bekräftelsen på att vi är viktiga, verkliga, mänskliga.
Maskinen blir en förlängning av människan, livsflödet elektroniseras.

Men finns det inga verkliga, fysiska mottagare omkring oss som kan
registrera oss?

Vad det egentligen verkar handla om är att människor är ensammare
idag. Våra elektroniska kontaktstationer, datorerna ersätter verklig
kommunikation.

Det är enkelt att framställa sig som man vill på internet,
intressen och smak och personlighet går att välja i små
rullgardinsmenyer. Man skalar bort de delar av personligheten
som inte passar in och gör sig till en snyggt paketerad,
färdig personprodukt, ett slags varumärke.

Innan big brother-deltagarna klev in i huset fick de rådet att inte
visa för många egna karaktärsdrag, det är nämligen enklast att
sympatisera med en sammansatt, enkel rollfigur.

Och den mentaliteten sprids i samhället, individualism och
mångsidighet ses som något obekvämt. Vi ska vara
strömlinjeformade, perfekta produkter, inte människor.
Precis som kändisarna.
Ytan ska vara en förlängning av insidan, och ibland till och med
ett substitut för den.

I min stad finns hemsidor som är kopior av stureplan.se,
där fester och tillställningar visas upp som nogsamt arrangerade
modevisningar där de vackraste får medverka på flest bilder
och får flest popularitetspoäng. Inte bara unga lever i denna
uppvisningshets och snyggdoktrin, med facebook kliver även
vuxna in i det elektroniska uppvisandets värld.

Jag kanske inte borde säga något, jag har ju faktiskt Facebook själv.
Men vad ska man göra?
Jag vill ju inte bli utanför det alla andra ser.


Isabelle Ståhl, 19 år




Gå ut och lev livet....

Ett land långt borta

Eftersom jag för närvarande har flytt mitt kära hemland

för västerliga breddgrader tänkte jag nu ta tillfället i akt

att leverera några betraktelser kring detta land så nära

inpå oss men samtidigt så långt borta.


Norge må vara ett fint rike på många sätt men någon

vidare matkultur kan man inte säga att det finns.

Detta är naturligtvis ett konstaterande som är helt

egenom korrekt eftersom det är mitt och det jag säger
stämmer oftast. Med brist på matkultur menar jag nu

inte det faktum att priserna i många fall är hutlösa

även om det finns undantag såsom fisk, räkor och

fryspizza vilket för övrigt är detta lands nationalrätt
vilket i sig får mig att återgå till diskussionen kring

matkultur.


Norrmän tycker om kaker i olika former. Exempel

på sådana är bland annat: fiskkaker, köttkaker och

medisterkaker. Som gäst serveras man friskt bland

dessa som avnjuts tillsammans med brunsås.

Blir man nu trött på dessa läckerheter som finns de även i
puddingform: fiskpudding, köttpudding och medisterpudding.
Avnjuts tillsammans med brunsås.


En annan lokal specialité är karbonade vilket kort kan beskrivas
som en pannbiffslikande skapelse som består av diverse kött.
Denna kan även fås i en mängd olika former samt varianter
och endast fantasin sätter begränsning här. Denna rätt avnjuts
naturligtvis tillsammans med brunsås.


Oslo har gott om krogar och efter en utekväll brukar hungern
komma krypande. Denna stillar man bäst genom att besöka
någon av stans alla kebabhak. För den ringa summan av 60-80
NOK får du en rätt bestående av något slags kött samt majs
vilket här i Norge anses passa med all mat. Mystiska kryddor
används vilket får rätterna att nå ny gastronomiska höjder.
Så sent som i lördags avnjöt jag en kebab som smakade grillad
blodpudding samt falukorv, vilken upplevelse.


Eftersom norrmännen gillar att sova ut på söndagar är således
hela landet stängt på den dagen. Till glädje för oss som inte följer
bibelns bud och är i farten på denna vilodag finns bunnpris.
Det geniala konceptet att kombinera 5 kvadratmeter och
mataffär är helt enkelt obeskrivbart och leder dessutom till
nya spännande möten då människor klättrar över varandra
för att nå kyldisken.


I början av inlägget nämnde jag fryspizza. Varje norrman äter i snitt 4,7 kg fryspizza per år. Den populäraste fryspizzan är
pizza Grandiosa, eller ”Grandis” som den kallas.
Den lanserades 1980. Många tycker att den borde vara
landets nationalrätt. Detta kan bero på det faktum att
150 000 norrmän säger att de äter sin älskade fryspizza på julafton.

Ett land, mängder av intryck, fascinerande historier, kaker.

Vem vet vad morgondagen har att erbjuda...?

Att vara eller inte vara

Som vissa av er har märkt så har det inte varit speciellt
mycket aktivitet här på bloggen den senaste tiden.
Detta beor på flera anledningar där det främsta
stavas arbete. Jobbar enormt mycket och har väldigt
lite fritid. Sen har jag också saknat motivation att skriva
här på bloggen. Funderar kring om jag ska fortsätta med
det här projektet eller inte. Känner inte att jag har kreativitet
för tillfället att skriva inlägg i det format som jag tidigare gjort.
Alternativet skulle kunna vara att börja med en blogg modell
dagbok som de flesta gör men det är så enormt få bloggar
av den typen som är genuint intressanta för andra än de
närmaste vännerna. Jag lever förvisso ett väldigt spännande
liv men är tveksam till om jag kan glädja andra
genom att delge detaljer kring det.

Vi får helt enkelt se vad som händer.
Ska fundera lite kring saken.

Håll om mig

Det är så kallt.
Jag fryser ända in i märgen. Luften jag andas ut
blir till moln kring mina läppar.
Ända sedan den kvällen i januari har kylan funnits där.
Den kvällen var den kallaste på många år. Jag var full,
kylan var borta, ersatt av annat.
Jag somnade på en parkbänk, drömde om mörker.
När jag vaknade var kylan där, ända in i märgen.
Nu försvinner den inte.

Måste ha värme. Håll om mig, bara en sekund så
min värme kommer tillbaka.

Kvällen ligger tung över staden. Ljuset från platser
som skapats för lust blandas med ljud, ljud som väcker
känslor. Människor samlas där.
Han sitter vid baren, ensam. Sliten kostym som borde
strykas men ingen bryr sig.
När jag sätter mig bredvid honom ser han upp.
Hans kropp är varm och hans andedräck luktar sprit.
Jag bjuder på en drink och han berättar om saker han
sett, platser han besökt. Jag lyssnar ibland. Han säger
att vi behöver kärlek i våra liv. Jag behöver värme.
Så kallt, ända in i märgen.
Ibland gråter han när han berättar att ingen bryr sig.
Det är som att inte existera.

När han går hjälper jag honom ut. Hans kropp är varm
och jag omfamnar honom. Håll om mig.
Allt han vill är att någon ska bry sig om honom.
Bekräfta honom, ingen bryr sig.
När vi håller om varandra i mörkret, får det inte mörkret
att försvinna. Alla hemska saker finns fortfarande där ute,
mardrömmarna existerar runt omkring oss.
När vi håller om varandra så känner vi oss inte säkra men bättre.
"Det är ok" viskar vi "Jag är här" och vi ljuger
"Jag bryr mig om dig", "Jag lämnar dig aldrig"
För ett ögonblick känns mörkret omkring oss lättare.
Hans kropp är varm. En rysning går genom den.
Andetagen saktar in, tystnar. Hans kropp blir kall.
"Det är ok" viskar jag och lägger her honom i gränden.

Så kallt, ända in i märgen. Ända sedan den där kvällen i januari.
Håll om mig, snälla.

Så blev det natt

Kändes som om bloggen behövde en liten omvandling.
Lite mörkare, lite mer barnförbjudet.
Passar bra ihop med den typ av historier som
jag skriver på för tillfället. Några kommer att hamna här,
några kommer att förbli i min dators innandömmen.
Tiden får utvisa.

Mannen till höger

Han står höger om busskuren, precis som alltid.
Vita tenniskor och grå jacka, precis som alltid.
I munnen en cigarett. Han blick är låst i fjärran.
Metodiskt vandrar han fram och tillbaka på sin plats,
höger om busskuren, precis som alltid. Ibland står
någon annan där. Då blir han nervös och svär för sig själv.
Väntar, hoppas att platsen, höger om busskuren ska bli ledig.
Sen står han där med vita tenniskor och grå jacka, precis som alltid.

Bussen kommer och mannen till höger om busskuren går på.
Hans blick är tom. På en buss fylld med tomma blickar fyller han
knappt en plats men precis som alltid sitter han där, till höger
om dörren. Ibland kan någon annan ha tagit den platsen och då
svär mannen med de vita tenniskorna för sig själv.
Nervöst väntar han på att platsen ska bli ledig.

Jag står till vänster om busskuren och hälsar på mannen
med de vita tenniskorna. Han säger ingenting, precis som alltid.

Tillbaka

Äntligen tillbaka får jag nog lov att säga.
Väntan har varit alldeles för länge.
Även i dessa dagar av moderna under och teknik
så finns det platser och tillfällen då man helt enkelt
får lov att klara sig utan. I drygt 3 veckor har jag nu
varit utan internet men trevligt nog så är den dåliga
trenden nu bruten och bloggen kan pånyttfödas.

Mer att vänta!

Paket

Kan du minnas när du var liten och det var julafton?
Känslan av förväntan blandat med nyfikenhet kring alla
paket under grannen. Kanske fanns det ett speciellt
paket som du tittat extra mycket på. Vacker inslaget
i rött papper med snören i guld. När ingen såg på smög
du försiktigt fram på tå till det och strök försiktigt över
dess yta med darrande fingrar.
Pappret var glansigt och kändes mjukt mot huden.
I ditt stilla inre undrade vad ett sånt vackert paket
kunde innehålla.
Samtidigt som du helst av allt skulle vilja slita av
pappret och komma åt innehållet så njöt du på
samma gång av att betrakta den vackert inslagna
presenten.
Just i detta ögonblick kände du dig lyckligast i
hela världen.

Jag hatar paket. De tar aldrig slut.
Fula, bruna fortsätter de att komma mot mig på bandet.
Andfått lastar jag containrar fulla av dem, som sen
ska göra någon liten unge lycklig.

Det är allt bäst för dem att de upskattar sitt paket annars jävlar...

År

Tiden går
i dess spår jag går
letar efter bitar
jag än gång skapat

Ögonblick jag glömt
förvandlat till papper
får mig att ibland
ta ett steg tillbaka

Minuter blir till år
som följer mina spår
längs den väg
jag kallar liv

Men alla dessa år
som tycks följa mina spår
får mig endast
att längta hem ibland

Dekadens

Dekadens?
Förvisso sant men snarare har jag under den senaste tiden
fått uppleva en tillvaro där internet ännu inte har fått fotfäste.
Både en skön och något jobig upplevelse.

För att kort summera vad som hänt under den tid som
bloggen legat tyst så har jag gått klart steg två av min
utbildning till internationell personlig tränare.
Därefter blev det skranglig nattbuss till vårt västerliga
grannland befolkat av fjordar och smörgåsätande norrmän.
Bor i en liten hybel vilket är norska för extremt liten lägenhet
och svettas tillsammans med ett antal andra svenskar på
speditionsföretaget Tollpost Globe AS.

Dock befinner jag mig när det skrivs tillbaka i moder sveas
famn då jag besöker mina föräldrar över midsommar.
En titt genom fönstret avslöjar en inte alltför munter
himmel som vägrar att släppa igenom något soljus.
Detta tillsammans med det faktum att jag igår fyllde år
och således har tagit ett steg närmare döden kan få även
den mest lisglada individ att fatta flaskan i ett handfast grepp.
Nu är det inte riktigt så illa som jag kanske beskriver det.
Dock har jag aldrig varit någon fantast av födelsedagar och då
menar jag min egen. Detta hänger säkert ihop med det faktum
att jag redan som 20 åring började få åldersnoja och se framför
mig bilder där jag ligger på långvården.
Nu firar jag inte direkt min egen födelsedag i någon större
utsträckning. De senaste åren har jag alltid befunnit mig
utomlands på nämnda dag och därför kunnat koppla bort
tankar kring fenomenet. Gårdagen firades därför med riktigt
äckligt norskt kaffé i spöregn vilket känns som passande.

Dock är det gott med tårta vilken kanske bjuds ikväll om jag har tur.

Viktigt

Ibland är det viktigt att komma ihåg vad som verkligen är viktigt.
Solen i ansiktet är viktigt. Mina nya skor är inte viktigt.
En katt som stryker sig mot mitt ben är viktigt.
Paris hamnar i fängelse är inte viktigt.
Dricka kaffe i trädgården är viktigt.
Fundera över grannens nya bil, inte viktigt.
Njuta av skratt bland kvittrande fågelsång, viktigt.
Klippa gräset, inte viktigt.
Beundra jordens största rabarber, enormt viktigt.
Titta på tv, aldrig viktigt.
Umgås med världens bästa föräldrar, viktigast.


Idag har varit en av de viktigaste dagarna på länge och
jag har bara gjort viktiga saker.

Hoppas det kommer fler tillfällen framöver.

Rädsla

Återigen ligger min tillvaro förpackad i en ryggsäck från everest.
Snart ska den miljö jag levt i under en tid bytas mot en annan.
Intryck glömmas och nya ersätta.

Jag har alltid varit en person som njutit av att utmana mig själv.
Söka nya erfarenheter och kliva på okänd mark.
För mig så är detta något av det viktigaste i livet.
Genom att gå precis bortom rädslan så utmanar jag försiktigt
mina begränsningar utan att försöka fly från själva känslan
av rädsla. Detta har blivit allt viktigare ju äldre jag blivit.
Detta är på det sätt som jag utvecklar mig själv,
som jag får ut mer av livet.
Genom att stå i det okända, orädd och vaken.
Erkänna min rädsla och ta ett steg förbi den,
inom livets alla områden.

Detta tror jag gör att jag närmar mig det som är meningen med allt.

Yran

Brännbollsyran är en stor årlig festival i Umeå
i samband med Brännbollscupen.

Brännbollsyran är en årlig festival som sedan
början av 1990-talet har arrangerats i samband
med den årliga Brännbollscupen. Festivalens
ursprungliga syfte var att stävja de inofficiella
festivalerna på Fysikgränd och Pedagoggränd
som brukade urarta varje år. På senare år har
dock festerna på Fysikgränd och Pedagoggränd
återuppstått. Många studenter tycker att
Brännbollsyrans inriktning är till allmänheten
medan Brännbollscupens ursprung är ett
studentarrangemang och därför vill dessa ha
sin egen festival skild från den kommersiella.

Ungdomar från hela norrland brukar komma
till brännbollsyran för att spela brännboll och
dricka alkoholhaltiga drycker. Det är vanligt
att soffor och annat eldas upp under dessa
arrangemang. Det förekommer även förstörelse
av TV-apparater i form av att de slängs genom
diverse studentkorridorers fönster.

- Wikipedia


Bland det första jag fick höra om när jag som
färsk student flyttade till Umeå var om yran.
Denna sista helgen i maj då kaos invaderar till
fysikgränd. Under åren har jag upplevt allehanda
äventyr under denna begivenhet, många som inte
passar att beskriva i detta forum.
Det var sålunda med en lätt känsla av vemod som jag
deltog i min sista yra som student.

Här följer en kort genomgång av utvalda delar
från kvällen.

18.00-21.15 Förfest med Jimmy hos hans kompis
bogis. Sällskapet bestod även av två hundar och ett
dansande barn.
21.15-22.0 Återvänder hem för lite mat då hungern
börjar göra sig gällande.
22.00-23.30 Möter upp med Eleonor och Emma på fest.
Diskuterar framtida affärsprojekt med Eleonor.
Betraktar roat tillsammans med Emma hur fullmicke
i en graciös akt som endast 3.0 promille alkohol kan skapa,
försöker få på sig skorna varpå han lyckas ramla ut
genom ytterdörren och därefter nedför trappan.
Samma fullmicke förklarar senare att brudar
gillar killar med jeans varpå jag förbannar mitt själv för
att ha valt kostym denna kväll.
23.30-00.30 Bryter upp för att gå vidare till en annan
fest där jag träffar på Erik. Diskuterar moral med en
yngling i dreadlocks som bestämt hävdar att alla borde
ha samma lön.
00.30-02.00 Ger mig ut på fysikgränd. Får komplimang
för min klädsel vilken jag för kvällen är mycket nöjd med.
Träffar på Malin och Erik 2 vilka är ihopkedjade med
handklovar. Får förklarat hur man genom sex
kontrollerar vem som bestämmer i ett förhållande.
Möter ett gäng tjejer som bestämt hävdar att jag har
kvällens snyggaste frisyr och blir nypt i rumpan.
Dansar med två killar från Vännäs. Går på en korridorsfest
där jag inte känner någon.
Diskuterar vilket djur som egentligen skulle ha en
chans mot fantomen.
Lyssnar på okänt hårdrocksband. Pratar i telefon.
02.00-02.30 Besöker Ballogrillen för en välförtjänt
hamburgare. Får information från ett gäng tjejer vilket
läppstift som gäller just nu. Blir inbjuden på fest.
Diskuterar med Hans från Luleå vilka pommes frites
som egentligen är bäst, McDonalds eller Burger King.
Som alla vet är det ju naturligtvis Burger King.
02.30-03.00 Besöker en fest som tyvärr är väldigt
avslagen varpå jag bestämmer mig för att gå vidare.
03.30-04.00 Avstyr ett bråk mellan tre tjejer.
Upptäcker att jag fått trevliga sms men bestämmer
mig för att inte svara då jag mistänker att personerna
sover.
04.00-04.30 Tar beslutet att dra mig hemåt.
Under färden diskuterar jag politik med några
ungdomar och visar slutligen vägen mot centrum.
04.31 Upptäcker att jag har tvätttid klockan 08.00

A taste of Paradise

A soldier named Nobushige came to the Zen
master Hakuin, and asked:

"Is there really a paradise and a hell?"
"Who are you?" inquired Hakuin.
"I am a samurai," the warrior replied.
"You, a soldier!" exclaimed Hakuin. What kind of ruler
would have you as his guard? Your face looks like that
of a beggar."

Nobushige became so angry that he began to draw
his sword, but Hakuin continued:

"So you have a sword! Your weapon is probably much
too dull to cut off my head."

As Nobushige drew his sword Hakuin remarked:
"Here open the gates of hell!"

At these words the samurai, perceiving the master's
discipline, sheathed his sword and bowed.
"Here open the gates of paradise," said Hakuin.

- Zen flesh, Zen bones, Zen and Pre-Zen Writings, av Paul Reps


Jag har förövrigt ätit nudlar idag.

Sol på balkongen

Vi har kanske världens bästa balkong. Jag skojar nu inte
utan det är nog antagligen en av världens absolut bästa
balkonger. Detta är nu inte enbart på grund av det faktum
att jag brukar hänga där även om det naturligtvis är en
bidragande faktor utan främst för att det är sol där
större delen av dagen.
Det finns få saker i livet som slår känslan av att sitta på en
solbelyst balkong med nybryggt kaffe i handen och titta
på förbipasserande människor.
Just vår balkong har varit med om många roliga händelser.
Allt från nakna människor som klättrat genom sina fönster
via den till rock n roll fester med utslängda tv apparater.

På senare tid har den börjat se allt mer sliten ut och det
börjar likna något av en äventyrssport att luta sig mot
räcket. Sen brukar det ramla ner ganska mycket sand
från taket vilket gör att man ibland får känslan av
att hamna mitt i ett grustag.

Trots det kommer vår underbara balkong för alltid att
ha en plats i mitt hjärta.
Hoppas det blir sol imorgon!

Gammal

Jag känner mig gammal, gammal som ett av de där

träden i skogen man klättrade i när man var liten.

Grenar som sträckte sig ända upp i himlen och med

mörk mossa på sidorna.

Min kropp känns ännu äldre med krämpor i alla delar

och min röst låter som en döende vind som blåser

genom tomma salar i en gång välmående
kungadömmen.

Äldst av allt känns mitt sinne. Tyngt av tusen
och åter tusen tankar, sorger, lyckor och besvikelser.

Fullt av böcker jag aldrig läst och musik jag aldrig

lyssnat på. Drömmar inlåsta i ett rum utan nyckel,

för evigt hänvisade till att rista in dagarna i väggen.

En dag kommer min kropp att vara lätt, mitt sinne klart.
Kanske idag, kanske imorgon.
Och jag kan sväva högt över molnen.

Ej kombinerbart

Det finns vissa saker som inte fungerar tillsammans.
Varmt vatten och is, öl och kaffe, gud och djävulen ja ni
förstår principen.
Till den listan kan nu adderas fyllt vattenglas och tangentbord.
Sålunda får jag nu skriva på mitt antika och glappa reserv-
tangentbord som jag lyckligtvis hade glömt på vinden.
Detta medför att inläggen tar i snitt en timme att skriva varpå
kreativiteten blir något lidande. Förhoppningsvis har jag
mitt moderna tangentbord igång snarast. Väl mött...

Ingenting

Ska vi gå ut och gå frågar du,
vacker i skymningsljuset.
Gärna, svarar jag.
Var ska vi gå någonstans,
säger du, din röst är ljuv.
Ingenstans, säger jag, så vi börjar gå dit.

Jag frågar hur din dag har varit.
Bra svarar du och dina ögon leker med
mitt hjärta.
Vad har du gjort frågar jag och du
svarar: ingenting.
Hur gör man det frågar jag när solens
sista strålar färgar livet rött.
Det är som när man är på väg ut och
någon frågar vad ska du göra och du
svarar: ingenting, sen går man och gör det.

Ingenting låter bra, säger jag och tar din hand.

Jonglör

När jag var liten ville jag bli jonglör. I timmar kunde jag öva
med mina jonglerbollar i tyg som min mamma sytt åt mig.
Till publikens jubel genomförde jag det ena halsbrytande
numret efter det andra. Tre bollar, fyra bollar, fem bollar
och en kanin, sex bollar och en gammal man från Albanien,
sju bollar och två tvillingar med söta leenden.
Min föräldrar brukade klappade händer åt mig och efteråt
fick jag alltid en karamell som belöning. Karamellen var söt
och innehöll inte konstiga saker man får cancer av så det
gjorde inget att man fick en extra av farmor lite senare
på kvällen.

När jag blev äldre jobbade jag extra på en cirkus.
Bland elefanter och zebror utvecklades mina trick till allt
mer avancerade skapelser.
Tio bollar och ett svärd, två isbjörnar och en fotölj, fem
kastruller bakom ryggen. Publiken applåderade och jag fick
blommor av en flicka med vickande överläpp.

Men efterhand blev publiken allt mindre. Folk började se på
tv och fantastiska shower fanns det inte tid för.
Mina nummer blev färre. Tre koppar med socker i,
två facklor och en guldfisk, tre handdukar.
Cirkusen lade ner och jag fick en guldklocka som tack.

Nu är kontoret min arena. Jag jonglerar papper.
Det kallas att multitaska. Många bollar i luften sägs det.
Två häftklamrar och en vattenmugg, fyra kontrakt C72,
en passerbricka och två cdskivor.
Publiken är tyst.

The time of the season

Om jag varit en förnuftig person skulle jag köpt ett hus,
långt ute på slätten. Vita staket och ett äppelträd att
tillbringa slumriga eftermiddagar under.
Jag skulle suttit i min gungstol och betraktat världen
som den är. Drömmande med en tjock katt i mitt knä.

Men vem fan är förnuftig. På ännu ett nedgånget väghak
förbannar jag den gud som övergivit mig.
Dricker whiskey ur skitiga glas serverat av servitriser
med glömda visioner. Genom tomma ögon betraktar de mig.

- Vill du ha sällskap? Jag kan få din smärta att försvinna.
Lägg din trasig själ i min hand och låt oss försvinna i natten.
Hennes ord drunkar i jukeboxens dunkande.
What's your name, who's your daddy?

The Zombies, vad fan vet de om kärlek...

Sving it magistern

Även om jag är en musikalisk allätare så är jag även en person
som lätt hamnar i perioder då jag bara lyssnar på vissa genrer
eller teman. Efter att ha hört Roger Ciceros fenomenala bidrag
i Eurovisionfinalen så är jag nu inne i en svingperiod.
Helst skulle det enbart spelats tyskt sving i högtalarna men
eftersom tillgången är något begränsad fick jag utöka till alla
sorters sving. Ser mig själv glida runt i en rökig klubb iklädd
smoking, hatt och smal mustasch.
Tror jag skulle passa i en sån miljö.

Ain't that a kick in the head...

Vad var det intressanta i detta kanske du tänker nu.
Det funderar jag också över. Återkommer när jag har svaret.

Att vara eller inte vara

I ett regnigt Umeå som hånskrattar åt mina förtvivlade försök
till vårstämning känns allting bekant. Kom hit igen på ett
skumpande nattåg, tidigt måndag morgon.
Möttes av förväntande taxichaffisar och ett tomt kylskåp.
Mina blommor har överlevt och brevlådan är inte översvämmad,
vilket ialla fall ger hopp i en annars rätt dyster tillvaro.

Jag saknar motivation, det där häftiga ordet som ligger till
grund för mycket av vad vi sysslar med i vardagen.
Komiskt nog återvänder jag från en utbildning till personlig
tränare där jag energiskt ska motivera andra, fullständigt
omotiverad i mig själv. Funderar på en karriär som uteliggare
men inser att norrlands karga klimat snabbt skulle få mig att
återvända till det varma inre i små gråa legoklossar med
hyresrätter.

Det känns på något sätt som om jag lever i ett vakum för tillfället.
Varken glad eller ledsen, trött eller pigg. Jag kör metodiskt i
mittspåret på motorvägen där man varken kör om eller blir
passerad. Vill inte göra något alls samtidigt som jag skriver listor
med saker jag ska ta tag i. Känslan är den samma vad gäller
tillvaron för denna blogg. Motivationen saknas och jag känner
mig tom på ord av värde. Det som produceras består mest av
allehanda svammel som de få besökare av sidan antagligen
skulle må bättre av att slippa höra.

Umeå känns litet, som en stad med murar där friheten på andra
sidan lockar mer och mer för varje dag.
Kanske skulle det kännas bättre om jag träffade en trevlig flicka,
slog mig till ro och njöt av alla de vackra saker som finns vår vardag.
Kanske skulle det kännas bättre om jag flyttade till Japan och
bosatte mig i ett zenkloster.

Sen har jag begåvats med hosta. Antagligen är den dödlig
eftersom den motsätter sig varje försök till kurering.
Kanske dags att skriva testamente.

Host

Så fick de mig till slut, trots alla mina försök att undkomma. Utanför domkyrkan i Uppsala hade de lagt sig på lur uppe bland löven för att sedan ursinningslöst attackera mig när jag passerade. Efteråt skrattade de åt mig där jag låg i dammet och förbannade deras anleten.

Sålunda sitter jag nu sjuk och hostar framför datorn. Trodde jag skulle slippa åka dit trots att var man än går just nu möter snörvlande människor.

Tyvärr har jag ingen tid att bli frisk heller så det får väl vänta. Kanske nästa vecka eller framåt sommaren.

Tillbaka i etern

Likt en fågel fenix som reser sig ur askan är jag då tillbaka i den värld som kallas cyberrymden. Förhoppningsvis något visare men definitvit mycket brunare.

Tänkte börja med att köra en lite kort sammanfattning av den senaste tidens händelser för er som nyfiket undrar, vilket inte är särskilt många men eftersom ialla fall min mamma läser denna blogg så känner jag mig tvungen.

Tillvaron på en av Spaniens öar, Lanzarote kan betecknas som en mycket lyckad vistelse. Vi bodde på trevliga Club La Santa vilket är en gigantisk träningsanläggning dit man i stort sett åker för att träna.

Tillsammans med cirka 160 andra trimmade instruktörer från hela norden körde vi olika workshops och utbildningar för att lära oss nya spännande saker. Jag lärde mig bland annat att 8h utomhus är tillräckligt för att bränna min delikata näsa, även med solkskydd applicerat.
Vidare lärde jag mig att vinet som kostade 16kr var betydligt sämre än vinet för 22kr. Kan vara bra att minnas för framtida äventyr.

I stora drag så bestod resan av träning, solning och ätande av den gigantiska buffe som fanns tillgänglig. Dock hann vi även med att likt galna turister i hyrbil besöka alla sevärdheter utplacerade runt ön.

Glad i hågen anlände jag fredagnatt till Arland för att påbörja PT skolans utbildning till Personlig Tränare. För er som inte vet vad en personlig tränare är så kan jag säga att det är den snygga killen på gymmet som säger åt andra vad de ska göra och dessutom får betalt för det. Eftersom jag känner igen mig i den beskrivningen så har jag nu bestämt mig för att slå in på det spåret.
Sålunda kommer jag nu att drillas i allehanda nyttiga kunskaper under 8 dagar för att sedan utmattad återvända till Umeå.

Under min vistelse här i Stockholm kommer jag bland annat att lära mig namnet på 200 muskler, åka tunnelbana, tvätta, bo hos min kompis Gustav, bo på vandrarhem och bo hos min kompis Erika som just fått barn. För er som inte vet hur ett barn ser ut så har ni här ett exempel på en bebis och en frukt.




Kort sagt, mycket på gång just nu!

Rapport

Har foljer en snabb rapport fran ett mycket soligt Lanzarote. Jag har:
badat i havet, i polen, spelat beachvolley, trænat, dansat, fatt komplimang for mitt dansande, fatt komplimang før min brist på brunfarg, rest runt hela øn i hyrbil, druckit Corona, blivit lætt rød i nacken, blivit lætt rød i pannan, pratat spanska, pratat tyska, pratat svenska, køpt vykort.
fortsættning føljer...

Spänning

Spänning och förväntan. Likt ett barn som på tassande
fötter undersöker sina julklappar som mystiskt dykt upp
under granen förbereder jag mig nu på nya äventyr.
Flyget går klockan 12.35 och världen ligger ännu en gång
för mina fötter.

Imorse hade vi möte med Uminova angående vårt
affärsprojekt. Återigen spänning och förväntan.
Var vi än vänder oss mottas vi av possitiva reaktioner.
Det kan inte bli annat än succé men det kräver hårt jobb.
Blod, svett och tårar.

Men det är i en annan tid och en annan dag, nu väntar solen!

På återseende...

Vamos a la playa!

Stress och stress, så kan tillvaron sammanfattas för tillfället.
På torsdag flyger jag till Malmö för en kväll med min käre bror.
Därefter bär det av till Spanien för en vecka av utbildning inom
områden knutna till min instruktörsroll på IKSU Sportcenter.
Sedan direkt från Spanien till Stockholm och åtta dagars
utbildning på Personal Training School.
Bara att lösa boendet i huvudstaden har varit tillräkligt för en
mindre stroke. Första helgen hos en kompis. Sedan mån till tors
hos en annan kompis för att avslutningsvis bo på vandrarhem
de sista dagarna.

Det jobbiga är att packa saker till både Spanien och Stockholm.
Som tur är handlar huvuddelen av tiden om samma sak: utbildning
och träning vilket gör att ungefär samma saker
kommer att användas, dock tror jag att badbyxorna kanske
kommer att brukas lite mer i de spansktalande vatten.

Fast i slutändan är det naturligtvis fantastiskt roligt att få komma
iväg och göra lite andra saker en stund. Detta kommer antagligen
även att innbära mindre bloggande än vad som kanske är normalt
från undertecknad. Jag kommer ändå att sträva efter att fortsätta
förmedla mina tankar i vanlig ordning i den utsträckning jag hinner.

Surfs up!

Bio

Jag har varit på bio. Åh, vad trevligt kanske någon tänker.
Vad såg ni för något?
Nej, jag har varit på bio ensam. Det är här som det uppstår problem.

Enda sedan jag var liten och med darrande steg gick för att se
mina första filmer på Folkets Hus i lilla Nykroppa, Värmland
har jag tyckt om att se film på egen hand. Detta beror inte
på att jag är någon socialt missanpassad individ som inte har
bekanta att gå med.
Det beror heller inte på att jag är ful och allmänt avskydd av
det motsatta könet vilket skulle leda till att jag inte skulle
kunna få med någon dejt på bio.
Det handlar i slutändan om att jag gillar och faktiskt
klarar av att göra saker på egen hand, såsom att
exempelvis gå på bio.

För många är det helt ofattbart att man går ut och ser film,
fikar eller äter ute själv. För mig känns det oandra sidan
väldigt konstigt att inte göra det.
Vad är egentligen alternativet?
Om jag är sugen på att se film men inte har någon att gå med,
ska jag då sitta hemma?
Självklart är det roligt att göra saker tillsammans, men man kan
ju inte göra det hela tiden.
Eller så är det jag som inte har 1000-tals kompisar som kan
fylla upp hela min vakna tid.

I alla fall så var filmen bra och jag åt popcorn.

Brandlarm

Inatt gick brandlarmet i vårt hus.
Eftersom det är enbart bor studenter här så har vår hyresvärd
kärleksfullt installerat ett larm som är seriekopplat,
viket innebär att det börjar tuta överallt om det sätts gång.
Det innebär också att det inte går att stänga av även om det är
falsklarm, vilket omfattar i runda tal 100 procent.

Yrvaket vacklade jag ut i trapphuset 03.25 och började fundera
kring olika sätt att tortera den fåne som lyckats sätta igång det
helvetesbröl som hade väckt mig. Efter att ha utforskat de olika
våningsplanen och på ett systematiskt och högst vetenskapligt
sätt letat efter ursprunget till röklukten, vilket bestod av att
sniffa i brevlådorna, lyckades jag och en lika nyvaken granne
lokalisera källan till våning sju. Eftersom det visade sig att killen
ifråga hade nyckel till dörren gick vi med raska steg in beredda
att möta de eventuella faror som kunde tänkas finnas.

En överaskad indier tittade på oss när vi kom in. Vi kunde snabbt
konstatera att rökutvecklingen kom ifrån hans matlagning,
vilket i detta fall innebar att steka råvarorna på högsta värme
i 7 timmar.
Jag försökte vänligt förklara att man måste ha koll på spisen
när man använder den. Han svarade något om öppen eld och
att jaga elefant. Jag sade att om han vill grilla över öppen brasa
går det utmärkt att använda sopprummet i huset bredvid.
Som tack gav han mig en staty av Vishnu och så slutade nattens äventyr.

Galenskap

Galen eller inte galen det är frågan.

Ibland kan jag nog känna mig lite galen.
När jag till exempel skriver och försvinner bort i fjärran
världar som bebos av vidunder som skulle förvrida ditt anlete
om du så mycket som kastade en blick på dem, kan jag fundera
över om jag bara har livlig fantasi eller är genuint galen.
Fantasi och verklighet är för övrigt två begrepp som man nog
kan diskutera kring över en kopp te långt in på natten och sen
minnas att man ska upp tidigt dagen efter och förbannar den fåne
som startade en diskussion kring fantasi och verklighet.

Fast man kan nog vara galen på olika sätt,
eller snarare det hoppas jag verkligen för annars är det kanske
bäst för män i vita rockar att besöka mig.
Vågar man släppa lös sin fantasi och försvinna från
verkligheten en stund så ska man i mitt tycke snarare
anses som modig än galen. Sen så behöver det ju bara vara
en kort stund innan verklighetens ansvar och plikter återigen
behövs att uppmärksammas.

-Du är nog galnare än mig
-Det stämmer antagligen, men det är inget nytt.

Jag är nog lite galnare än de flesta.

Trött

Trött, trött, trött. Så trött att tanken på att tänka på
något annat än trötthet känns jobbigt.
Less, less, less. Så less att känslan av att vara less nästan
känns rolig men sen minns jag och blir less.
Putsar med långsamma rörelser glaset på min bubbla och beundrar
världen på andra sidan. En man i rolig hatt betraktar mig nyfiket
och går sedan vidare nynnandes.

En liten flicka smyger långsamt fram till rutan och lägger
försiktigt sin hand mot den. Jag möter hennes fingrar från
min sida och för ett ögonblick möts våra väsen.
Snabbt andas hon på glaset och ritar ett hjärta med sitt finger.
Sen är hon borta. Tillsagd av sina föräldrar att inte leka med djuret i buren.

Jag behöver kaffe.

Jag är rädd

Från början var det bara en tanke, en flyktig sinnesbild.
Något som dök upp i det första morgonljuset för att sedan
snabbt försvinna när vinden tog i.
Att försvinna, från vardagen, från lycka, från sorger.
Ta steget in i det okända men än dock på så många sätt
familjära mörkret.

När han fick dessa tankar brukade han betrakta sin spegelbild,
sin magra kropp. Tillsammans med demonerna som förföriskt
viskade löften om evig räddning slog han handen genom glaset.
Först långsamt, sedan allt snabbare.
Hårdare, tills blodet rann nedför hans arm.
Känslan fick honom att bli levande, men bara för ett ögonblick.

Han betraktade sig själv i det spruckna glaset.
Jag är rädd, sade han till spegelbilden.
Jag trodde inte att jag skulle bli det men jag är det.

Att välja en gång, att välja för livet. Han betraktade spegelbilden.
Den första regndroppen slungade brutalt tillbaka honom till den
verklighet han för ett ögonblick flytt.
En himmel som tidigare bebotts av stjärnor
var nu svart och hotelsefull.
Han reste sig och sprang genom det draperi av tårar
som börjat falla.
Fortare och fortare sprang han, för att finna sin själ
och för att rädda världen från den.

Bli vuxen

När blir man egentligen vuxen? Frågan är nog inte så lätt att svara på egentligen. Anledningen till att jag började fundera är att min kompis Toni förde upp frågeställningen på sin mycket trevliga blogg, som är värd åtskillig genomläsning. Ni hittar den här.

Jag har nog aldrig varit speciellt vuxen. Enda sen jag var liten har jag med spänstiga steg hoppat fram och tillbaka mellan dröm och verklighet. Böcker, teckningar, film, fantasier allt var ögonblick av njutning där mitt sinne kunde få breda ut vingarna.
Fast det hela handlar nog snarare om hur man definierar begreppet vuxen. För vissa kanske man blir vuxen när man skaffar ett jobb, familj, gifter sig eller egen lägenhet.

Min syn på vuxen är något helt annat. Det är den dagen man slutar se på verkligheten som den ocean av upplevelser den är. När ett barn nyfiket kryper omkring på gräset så är allting nytt, mystiskt och spännande. Varför kan vi inte se på tillvaron på samma sätt när vi blir äldre?
Ingenting förändras egentligen, förutom våra erfarenheter och inställning till livet. Världen är fortfarande lika magisk oavsett om vi är två eller sextio år.

Därför tänker jag vägra bli vuxen!

Konsten att berätta

En berättelse beskriver man bäst genom att berätta den.
Förstår ni? Bästa sättet att beskriva en historia,
för sig själv eller för världen, är genom att berätta den.
Det är en balansakt och det är en dröm.
Ju mer korrekt kartan är, desto mer liknar den terrängen.
Korrektast möjliga karta är terrängen,
och alltså vore den fullkomligt korrekt och fullkomligt
oanvändbar.

Berättelsen är kartan som är terrängen.
Det måste man komma ihåg.

Ingenstans och överallt

Alltid har jag sökt det. Runt om in världen har jag rest. Besökt lärda män, kvinnor, gudar och demoner. Jag har sålt min själv till djävulen. Skrattande tog han min namnteckning i blod och lovade mig odödlighet.

Men jag undkommer inte. Var jag än vänder mig finns du där, lockandes med oändlig skönhet. Sakta sugs jag in i din varelse och förlorar mig själv, som så många gånger förr. Jag åtrår och hatar dig i mörkrets sista timmar. Mellan världarna har du makten och jag darrar. När mina tårar förvandlas till is drar du mig närmare och viskar ord av uråldrig magi och jag faller.

Mitt liv försvinner, sakta mellan mina fingrar och jag kan inte hindra det. Jag ger dig min kärlek, du ger mig död och jag förvandlas. Till den stenstod av minnen jag än gång kommer att vara, för evigt tills tiden och rymden ändrar riktning.

Vill du bli min, viskar jag och min röst darrar.
Jag är och har alltid varit din, svarar du. Tillsammans ska vi härska över dödliga och andar. Din kropp är min att njuta, ditt blod en ocean att drunka i.

Sov nu, och dröm för evigt.

Pojken

En ung pojke såg på mig och sade:
det enda jag önskar är att en dag få veta sanningen om livet.
Jag tittade på honom och svarade:
det är något som vi alla vill veta men bara några få kommer att få svaret på.

Du låter säker, svarade han och granskade nyfiket mitt ansikte.

Säker, osäker, vad vet jag egentligen. En pojke i en vuxen kropp. Som drömmer om drakar och viskande förmedlar budskap från demoner under sängen. Den stig jag vandrar är för alla andra dold, vem kan säga vad jag ser på min resa.

Han log mot mig med sina klarblå ögon och sa att det skulle bli en bra dag trots allt.

En dag

Yin och Yang hör samman.

När båda accepteras som sanna

upplöses de i en syntes,

den oändliga enheten: Du!

- C Alexander Simpkins

Medan jag når fram till total tomhet och uppriktigt iakttar stillheten,

rör sig de tiotusen tingen omkring mig,

jag kontemplerar deras återgång till stillhet

En dag är jag där

Mentor i rysk armehatt

Min lärare är en äldre man med vitt skägg. Han bor på min vind. Ibland när han vill vara äventyrlig brukar han flytta in i torkskåpet men för det mesta så finner man honom i förådet längst in i högra hörnet.
När vi möttes för första gången så presenterade han sig med orden: God afton, det är jag som är din lärare.
Även om jag för ett ögonblick blev lite förvånad tänkte jag att en lärare vore nog bra att ha.
Sedan dess har vi träffats regelbundet på mitt hustak för att diskutera livets gåtor.

Idag snöade det och min mentor hade pälsat på sig med rysk armemössa och tumvantar. Med skrovlig röst sade han:
De flesta människor gör det felet att de tror att de en dag kommer att bli färdiga. De tänker: Om jag arbetar tillräckligt hårt kommer jag någon dag att kunna ta igen mig. Eller: En dag kommer min make/maka att förstå mig utan att jag behöver föklara. Eller: Det jag gör nu gör jag bara för att jag en dag ska kunna göra det jag verkligen vill. Vi människor lever med en föreställning om att saker och ting kommer att förändras på något drastiskt sätt, det gör de inte. Det tar aldrig slut. Så länge livet går vidare ligger utmaningen i att varje dag omfamna, leka och älska nuet samtidigt som man delar med sig av sin unika gåva.

Med de orden klappade han mig på huvudet och kröp ner i skorstenen igen.

I min ungdom

När jag var ung, mycket yngre än nu, bodde jag då och då hos mina morföräldrar, som var gamla. Jag vet att de var gamla för chokladen låg ouppäten tills jag besökte dem igen, för mig var det att åldras.

Min morfar lagade alltid frukost åt mig och henne, i soluppgången. Te som dragit för länge, juice från kartong, rostat bröd och marmelad i lika delar.
Lunch och middag var mormors. Köket var då återigen hennes. Alla kastruller och pannor, knivar och skedar, mått och bägare ställde sig lydigt i givakt.

När hon lagade maten brukade hon sjunga små sånger:

Kära du, har du sett
just vilken underbar rätt
jag nu lagat till dig

Blandat kryddor, mjölk och stek
allting mixat i en lek
som jag lagat till dig

Hon var inte duktig på att sjunga, nej inte alls.

Vind

Det blåser ikväll. En ursinnig vind som piskar mot min kropp när jag vandrar gatan fram. På väg någonstans som jag för länge sedan glömt.
Styrd av något, en tanke, en känsla något dolt. Ibland tror jag inte att den existerar.
Fast den finns där, rörelsen jag inte kan beskriva, som får mig att brista när jag betraktar skönheten i tillvaron.

Kanske drömmer jag, eller sover, hur länge har jag gjort det?

Men du vet inte, som ser på mig med ömhet i blicken.
Vill du kanske guida mig när jag inte vet vilken väg jag ska gå?

eller så kan vi bara skratta och dansa nakna genom natten.

En kväll på cuba

Dos gardenias para ti
con ellas quiero decir
te quiero, te adoro, mi vida.

Toner så vackra väller ut i natten och får min hud att brännas.
Flickan framför mig rör sig framåt, bakåt, förföriskt. Hennes höfter lockar mig närmare och i takt med musiken sveps jag in i en tid som passerat för länge sedan.

Dos gardenias para ti
que tendran todo el calor de un beso
de esos que te di
y que jamas encontraras
en el calor de otro querer.

Jag blundar och ser framför mig en gata i ett land långt borta.
Här finns ikväll inga sorger, bara musik och en tät doft av cigarrer. Röken kittlar min näsa och får mig att nysa. Flickan vid min sida skrattar och dansar runt.
Min blick dras till bandet som spelar för oss, enbart för oss och inga andra.

A tu lado viviran y te hablaran
como cuando estas conmigo
y hasta creerasque te diran te quiero.

När natten sakta övergår till gryning dansar vi vidare. Längs trånga gator och över öde torg. Genom en stad som sover och som drömmer om en morgondag fylld av glädje.
Två hundar iaktar men återgår till att vara och låter oss fortsätta ensamma. Till toner som aldrig dör ut försvinner vi bort i morgonljuset.

Pero si un atardecer
las gardenias de mi amor se mueren
es porque han adivinado
que tu amor se ha marchitado
porque existe otro querer.

Dagen hon försvann

Dagen när hon försvann var en av vårens vackraste. Ett sammetslent ljus föll över träden och förvandlade löven till diamanter. Barn lekte i den sena eftermiddagsolen och på bänkarna satt förälskade par.
Det var en sån dag som det skrivs om i romaner, perfekt i alla avseenden.

Dagen när hon försvann skulle för alltid lämna honom blödande på golvet. Skälvande i panik drog fingrarna längs mattan och lät synerna förfölja honom. Likt spikar genom hans händer tilltog smärtan för varje sekund för att kulminera i en explosion som slet sönder resterna av hans medvetande.

Dagen när hon försvann mindes han hennes själ. Hur den fattat hans hand och dansat över slätten. Kysst honom under månens förtrollade sken och sen likt en vålnad försvunnit i natten.

Dagen när hon försvann somnade han för att aldrig vakna mer.

Första dagen på sommaren

- Betrakta naturen så finner du vägen

Den gamle mannens ord bröt tystnaden och fick mig att rycka till.
En känsla av lugn skapad av det varma solkskenet och vattnets kluckande hade fått mig att dåsa till på bryggan. Det var första dagen på sommaren och fåglarna sjöng hyllningskörer i träden.
Jag betraktade honom försiktigt. Klädd i en sliten jacka, smutsig hatt och skor som såg ut att ha färdats långt gav han intrycket av att leva sitt liv på vägarna. Hans vita skägg fick honom att se äldre ut men ingav på samma gång vishet.

- Då man rör upp vattnet blir det grumligt, men får det vara ifred från strömdrag eller vindar sjunker orenheterna ner till botten. Vattnet blir klart och ytan bildar en perfekt spegel. Då vi jäktar för att få mycket utträttat rörs tankarna upp och frågorna blir grumliga och otydliga.
Genom ett lugnt sinne klarnar ytan.

Han satt lutat mot en av stolparna som stack upp ur bryggan och fingrade förstrött på sitt metspö. Då och då ryckte han i det. Blicken vilade på flötet som guppade runt på vattenytan. Hans röst var skråvlig men utan att för den skull vara obehaglig.

- Det är bara det stilla vattnet, aldrig de strida strömmarna, som kan ge spegelbilder.

Långsamt och med stor möda reste han sig upp och borstade av kläderna. Han plockade ihop mestpöt och placerade det i en gammal ryggsäck av det slaget som man kan finna på loppmarknader. Så vände han sig om och tittade rakt på mig. Han ögon var kristallblå och med en blick som genomborrade mitt innersta. Sedan gick han rakt förbi mig och fortsatte uppåt backen, bort från sjön. Hans sista ord klingade i mina öron.

- Var flexibel som vattnet så upptäcker du att du outtröttligt kan följa flödet på din väg.

Jag såg aldrig den gamle mannen igen men minns den första dagen på sommaren.

Dina läppar

I dina ögon ser jag livet, i dess linda, hur det sårbart och oskyldigt föds.
Genom spegelglas av känslor ser jag kärlek som väntar på att omfamna världen.

Två varelser tillsammans, i en natt av passion förvandlas till en när gryningen nalkas.
Rummet som tystnar när andetag blir starkare får min existens att rubbas.
Dina läppar blir mitt hem för en stund.
Inga ord breskriver känslan när vi finns, sida vid sida, i det universum jag byggt.
Inga bilder synen jag ser när jag betraktar dig.

När jag så faller kommer mitt sinne att för alltid vara fritt, att ströva och utforska den värld som du ger mig. Känna din närhet i ett andetag av sötma som vinden utgör mot min kind.
Få mitt sinne att sväva fram mot en horisont jag för längesedan glömt,
när dina läppar blivit mitt hem

I regnet

Ända sedan han var liten hade han varit besatt av regnet. Mörka moln som vanligvis fick människor att huka under filtar eller bänka sig framför en flammande brasa fick hans hjärta att slå volter. I takt med att de första dropparna började slå mot fönstret stegrades en oemotståndlig lust inom honom att söka sig ut och omfamna vädrets makter.

Över tid hade han lärt sig att urskilja en mängd olika regntyper. Det hårda piskande som fick hans hud att bli alldeles rödflammig eller det mjuka som likt en ängels hand rörde vid hans kinder. Det korta, ursinniga som tycktes lägga all sin energi på att dränka världen för att sedan utmattat falla tillbaka.

Han märkte att hans humör och känslor påverkades av regnet. Det fick honom att le av glädje, kvida av vemod eller gråta av sorg. Fick hans hjärta att slå extra slag eller bli berusat av sensualitet.
Varje droppe var unik, en identitet fångad i vätskan. De talade till honom med ett språk bara han kunde förstå. En ocean av röster som omfamnade hans späda kropp i ett försök att komma honom nära.

När han såg ut genom fönstret var himlen mörk. Fylld av förväntan betraktade han hur molnen formerade sig ovanför och gjorde sin dans över himlavalvet. En känsla av tillfreställelse genomfor honom och han öppnade dörren med darrande hand.

Ikväll var det ett glädjefyllt regn.

Idag var hon där

Idag såg jag henne.

Hon stod där leende med håret flammande i solen som lyste upp rummet. Som en gudinna nedstigen för att blända oss dödliga med sin skönhet. I en värld fylld mörka moln är hon fyren som sakta guidar mig mot land.

Hon ser mig, ett ögonkast, en oändlighet av längtan fyller mig. Får mig att darra, får mig att försvinna, får mig att uplösas i atomer som långsamt tynar bort.
Det ögonblicket är det första, det sista, det enda jag någonsin vill uppleva.

Hon rör mig, en känsla så stark, så obeskrivbar. Fingertoppar mot min hud i en magisk förening. Jag vill känna hennes hand i min, känna hennes själ i min. Hur hennes glädje fyller mitt sinne.

En annan dag när natten övergår i gryning, när livet på nytt börjar om finns hon kanske där för att på nytt erövra mitt hjärta. För att återigen välta min tillvaro.

I mitt sinne är jag redan där.

Ett mellanspel

If I may trust the flattering truth of sleep
My dreams presage some joyful news at hand.
My bosom's lord sits lightly in his throne,
And all this day an unaccustom'd spirit
Lifts me above the ground with cheerful thoughts.
I dreamt my lady came and found me dead
(Strange dream that gives a dead man leave to think!)
And breath'd such life with kisses in my lips
That I reviv'd and was an emperor.
Ah me! how sweet is love itself possess'd,
When but love's shadows are so rich in joy!


-Romeo & Juliet

Månen

Jag satt på min balkong, ensam i natten och betraktade livet.

Viden susade i de urgamla träden, nattens insekter spelade sin envetna musik. Så här skulle det alltid vara, tänkte jag,

vinter efter vinter, sommar efter sommar.

Månen skulle sjunka mot horisonten och ge stjärnorna natten tillbaka och någon timme senare skulle stjärnorna avstå den åt solens klara ljus.

Solen skulle vandra över bergen och dra trädens skuggor efter sig tills den gick ner igen bakom åsarnas kammar. På så sätt välvde sig världen och mänskligheten skulle leva i den så gott den kunde mellan mörker och ljus.

God morgon

Vaknar 09.35 av brevbäraren. Han visar sig inte vara någon brevbärare utan en torskförsäljare som högljutt skanderar:
Torskar till er alla, levande, döda, färska, gamla,
inte de där dåliga sorterna ni hittar i affären.

Jag hatar torsk, men vill inte säga det till honom. Han är en före detta försäkringstjänsteman, blev ersatt av en dator, RX 235-SD.
Måste hänga med i tiden, säger han. Nu säljer jag torsk, gäller att attrahera kunder.
Han ger mig en gratis, för att förstärka vår relation, säger han.

Han röst ekar i trappen:
Torskar till er alla, levande, döda.
Jag hatar torsk, lägger den i brevlådan.

Klockan 10.00 har jag duschat, rakat mig,
använt evig ungdom och sexuell atraktion
återfunnet i små plastflaskor.

Tar torsken, startar min dator, den viner.
Från innanmätet hörs en storm som kan få ensamma
sjömän att darra av skräck, krama masten.

I ett virvarr av ettor och nollor återvänder jag till världen.

Spelet

Det finns ett dataspel, jag fick det.
En vän till mig gav det åt mig, han spelade.
Det är fantastiskt, sade han, du borde spela
så jag spelade och fantastiskt var det.

På en cd-skiva fanns det, jag kopierade det
till alla att spela, till alla att njuta.
Inte bara jag borde ha så här kul, tänkte jag,
lade ut det på Internet, på forum,
men mest till mina vänner.

Mina vänner började spela, även de som sa:
dataspel är inget för mig.

Ju mer du spelar, desto bättre du blir, desto svårare blir spelet.
Kanske kan man aldrig vinna, bara bli duktig,
jag är duktig.

Självklart måste jag spela mycket för att bli duktig, likaså mina vänner,
och deras vänner.
Och människorna man möter, som vandrar längs vägarna, vid skyltfönstren,
ståendes i köer, längtandes efter sina datorer.
På väg till spelhallarna som sköt upp över natten, men de spelar ständigt,
i sina huvuden, under tiden.
Nynnar på musiken, formar strategier.

Du spelar genom tårarna, den onda handleden,
hungern. Efter ett tag försvinner allt.
Allt utom spelet.

Det finns inte längre något annat i mitt huvud förutom spelet.
Vi kopierade det, gav bort det till våra vänner.
Som gav det till sina vänner, det finns överallt.
Ibland tror jag att jag glömmer saker.

Jag undrar vad som hände med tv:n. Det fanns en tv.

Jag undrar vad som händer när jag får slut på konserver.

Jag undrar var alla människor försvann, men sen kommer jag på hur snabbt jag kan placera en svart fyrkant bredvid en röd linje eller en blå, rotera dem och få bägge att försvinna.


Så när strömmen bryts för gott kommer jag att spela i mitt huvud tills jag dör.

The end

"They found her later wandering, her courage
had left her. There were oak leaves in her hair,
and she sang:

The branch did bend
The branch did break
I saw the hole
The fox did make
We swore to love
We swore to marry
I saw the blade
The fox did carry

"They say that her baby, when it was born,
had a fox's paw on her and not a hand.
Fear is the sculptress, midwifes claim. The scholar fled."

The end

Part 4

Her voice is sweet and fine, but the voice of my
intended is finer.

"And when her grave was dug,
a small hole it was, for she was a little thing,
even big with child she was a little thing.
He walked below her, back and forth,
rehearsing his speach, thus:
Good evening, my darling, my love,
my, but you look a treat in the moon's light,
mother of my child-to-be. Come let me hold you.
And he'd embrace the midnight air with one hand,
and with the other, holding his short but wicked
knife
he'd stab and stab the night.

"She trembled in her oak above him. Breathed so
softly,
but still she shook. And once he looked up and said,
Owls, perhaps? and another time My! is that a sweet pussy cat
up there? Here puss...
But she was still.
He tock his mattock, spade and knife and left
grumbling and cursing his prey.

Part 3

"Her love arrived at dusk, walking by owl-light,
carrying a bag,
from which he took a mattock, shovel, knife.
He worked with a will, beside the thornbush,
beneath the oaken tree,
he whistled gently, and he sang, as he dug her grave,
that old song...
Shall I sing it for you, now, good folk?"

She pauses, and as a one we clap and we shout,
or almost like one.
My intended, her hair so dark, her cheeks so pink,
her lips so red,
seems distracted.

The fair girl (Who is she? A guest of the inn, I stumble)
sings:

"A fox went out on a shiny night
And he begged for the moon to give him light
For he'd many miles to go that night
Before he reach his den

His den
His den

He'd many miles to go that night,
before he reach his den"

Part 2

" A girl from the town, a plain girl, was betrayed by
her lover,
a scholar. So when her blood stooped flowing,
and her belly swole beyond disguising,
she went to him, and wept hot tears. He stroke her
hair,
swore that they would marry, that they would run,
in the night,
together,
to his aunt. She believed him;
even though she had seen the glances in the hall
he gave to his master's daughter,
who was fair, and rich, she believed him.

Or she believed that she believed

"There was something sly about his smile,
his eyes so black and sharp, his hair, dark as night. Something
that sent her early to their secret place,
beneath the oak, beside the thornbush,
something that made her climb the tree and wait...

A bedtime story, part 1

Eftersom jag nuförtiden går runt i ett konstant tillstånd av bortlängtan till fjärran länder, däribland USA tänkte jag ta tillfället iakt att byta språk för ett ögonblick. Märk även att detta är första delen av en lite längre historia.


" ... I wish that you would visit me one day, in my house.
There are such sights I would show you."

My intended lowers her eyes, and, yes, she shivers.
her father and his friends all hoot and cheer.

"That's never a story, mister Fox," chides a pale woman
in the corner of the room, her hair corn-fair,
her eyes the gray of cloud, meat on her bones,
she curves, and smiles crooked and amused.

"Madam, I am no storyteller," and I bow and ask,
"Perhaps, you have a story for us?" I raise an eybrow.
Her smile remains.

She nods, then stands, her lips move:



To be continued...

Jesus på ica

Idag träffade jag Jesus. Det skedde vid charkdisken i min lokala icabutik.
Något överviktig och med en trött blick frågade han mig om jag ville provsmaka en ny korvsort med inslag av vitlök och kryddnejlika. Jag avböjde tacksamt och förklarade att jag endast var ute efter fyra hekto potatissallad. Med en suck öste han upp och förvandlade allt till ett prydligt paket med texten: god, godare, godast, väl synlig på utsidan. Under ett ögonblick funderade jag om jag skulle fråga honom vad hans pappa sysslar med nuförtiden. Som om han hade läst mina tankar sade han över axeln, när han gick in mot lagret att han har tagit semester med nya flickvännen.

Efter en ovanligt vådlig promenad hem där jag åtskillga gånger fick använda all den balans och vighet som getts mig för att därigenom överleva, började jag packa upp varorna. Det visade sig att jesus av misstag, lagt ner den heliga graalen bland potatissalladen. Under några minuter funderade jag om jag skulle ringa till affären för att påpeka detta missöde men bestämde mig slutligen för att vänta tills nästa dag då jag hade ärenden till postkontoret som nu råkade ligga vägg i vägg med affären.

Jag började därför med att göra middag. Starka män har gått under i brist på mat vilket alltid har fått mig att värdesätta denna vardagliga aktivitet högt. Efter en stund avbröts jag dock i mina bestyr av att det ringde på dörren. När jag öppnade visade det sig att det var sir Gallahad som kommit på besök. Efter att ha accepterat min inbjudan om färsk pasta följde han mig till köket. Han rustning klinkade när han satte sig tillrätta på stolen.
Gallahad förklarade aningen besvärat att han kommit för att hämta graalen. Jesus hade upptäckt att den saknades och ringt honom i all hast. Nu skulle han plocka upp klenoden och transportera den vidare till kung Arthur som hade jour på sjukhusets akutmottagning.
Jag sade att det inte var några problem. Graalen stod prydligt parkerad på mitt kylskåp och Gallahad kunde ta den med sig efter vi njutit av en trevlig middag.

Resten av eftermiddagen förflöt därefter till tonerna av munter konversation och åtskilliga skratt efter att Gallahads granne Moses bestämt sig för att göra ett överaskningsbesök. Detta gav mig ett ypperligt tillfälle att få hjälp det krånglande avloppet i badrummet.

Eufori i stunden

Det finns ett uttryck som kallas för flow där känslan av tid försvinner. Under ett ögonblick är man ett med allt omkring och världen försvinner som när ett drapperi dras undan.

Alla upplever dessa ögonblick i olika sammanhang. För många kan det likställas med en drog.

För mig finns det i dansen...

Ibland finns det något där

De svårframkomligaste vägarna leder inte över floder och över berg
men genom människors hjärtan.

Ibland vill jag bara hitta den där platsen som någon berättat om i en saga för länge sedan. Kanske finner jag där ro...

Under solen

Under solens varma sken finns ingen sorg.
Människor öppnar sina fönster och tittar ut mot vårens hägrande varelse. Äntligen kan skor knytas upp, jackor tas av och sinnet lätta.
På en balkong sitter de, njutandes av solen. Han har tagit av sig tröjan för att kunna uppleva de brännande strålarna som sköljer ner över dem. Hon har sina nyinköpta solglasögon på sig. Med bågar i guldfärgat material gnistrar de som kristaler i en krona när hon nyfiket betrakar omvärlden. Vardagens problem försvinner med den kalla ölen som långsamt sipprar ner mellan läpparna.
Rop av glädje blandas med ljud från lekande barn på gatan. Snö som så länge regerade över landskapet har nu tvingats bort för att återvända först nästa år. Spirande grönska erövrar på nytt omgivningarna som för att säga, här är jag, visst har ni saknat mig?

De ser honom samtidigt. En man som långsamt går över gatan, sjungandes för sig själv i en melodi ingen av dem känner igen.
Förnöjsamt betraktar de honom och undrar vad han tänker på denna dag, fylld av solsken.
Mannen försvinner sakta ur synfältet och de återgår till att glömma vardagen för en stund.
När det sista ljuset som genom magi börjar uppträda blandas det med skratt från en balkong.

För under solen finns ingen sorg.

Ensamma

Det finns cirka sex miljarder människor på denna jord som snurrar 100 kilometer i timmen genom den kalla tomhet vi kallar rymd. Alla unika individer som klamrar sig fast för att inte kastas av vårt klot och försvinna bort i evigheten.

Med alla dessa personer omkring sig borde man aldrig känna sig ensam, aldrig känna sig vilse på den stig som utgör livet.

Hur kommer det sig då att vi idag är mer ensamma än någonsin? Hur kommer det sig att jag ibland kan stanna upp mitt i en folksamling och se mig omkring för att upptäcka att jag är helt själv?

Det kommer nog stunder för alla människor då man ställer sig frågan vilket syfte man har här i världen och om det finns någon mening bakom ens existens. Man står vid ett vägsjälv och väntar efter att någon ska visa vilken riktning man ska gå. Samtidigt som vi tror oss vara ansvariga för våra liv och skapa vårt öde så kanske det finns något större, något annat än vad vi förnimmar. Något som bestämmer vilken väg vi tar genom livets labyrint.

Jag tror att alla människor stöter på dessa frågor under sin tillvaro, dock är svaren individuella.

Min innersta förhoppning är att ni alla hittar era svar och att ni finner er väg genom livet till lycka och glädje.

Finns då mitt svar där ute?

Det är jag övertygad om och jag kommer att finna det.

Poesi till folket

Jag har aldrig varit något stort fan av poesi i dess olika former, dock så har jag på senare tid allt mer börjat uppskatta när talangfulla personer inom denna genre skapar små mirakel. Det går inte att bortse från det faktum att det inom bra skriva dikter finns en känsla som är svårt att återskapa någon annanstans.
För mig är just denna känsla en av de essentiella sakerna inom skrivandets sköna konstform och något som jag konstant strävar efter att föra fram genom mitt taktfasta trummande på tangentbordet.

Äsch, vad tusan jag slänger ihop en dikt nu när jag ändå är inne på spåret!


Bland ett virvarv av tankar
formas något magiskt,
en känsla av tid
i ett rum utan slut.

Kanske får det dig att falla
för evigt genom natten,
till en plats
du inte trodde var.

Kanske skapas bilder
av saker som finns,
eller funnits
om någon hade trott.

Fast för det mesta
så kommer det en insikt,
av något eget
som bara du kan se.

En uggla

Natt kan innebära många saker. Det kan vara en tid för älskande par som sakta utforskar varandras väsen bland mjuka sidenlakan. Det kan vara en tid för ensamma människor som dåsigt drömmer sig bort till ljudet av ännu en repris av gamla amerikanska komedier från 1980-talet. För mig har dock alltid natten varit en källa till kreativitet och tankar.
Även om jag gärna skulle vilja vara och även periodvis har försökt att förvandla mig själv till en hurtig morgonmänniska som med ett leende på läpparna hoppar upp ur sängen för att möta dagen, så har det konsekvent misslyckats. Jag är och förblir en nattuggla vars ihåliga hoande stör nattsömnen för slumrande medmänniskor.

Ett av de jobb som antagligen skulle passa mig absolut bäst vore nog därför nattpratare på någon radiostation. Möjligheten att långsamt spekulera kring vardagliga ting samtidigt som man spelar skön musik ter sig för mig som en utlimat kombination. Sedan är det ju inte precis någon nackdel att man genom mediet radio inte behöver visa upp sitt fysiska yttre vilket öppnar för intressanta möjligheter som att genomföra hela sändningen endast iklädd skotskrutiga flanellshorts och stetsonhatt.

Annars så har denna dag varit något av ett antiklimax. Den började dåligt för att långsamt övergå i värre och slutligen blev den riktigt bra. På samma sätt som att icke infriade positiva förväntningar kan skapa en känsla av: jaha, vad nu? så fungerar det precis på samma sätt åt andra hållet. Det är därför som jag nu sitter med en känsla av att jag borde göra någonting med all den positiva energi som plötsligt kommit över min späda varelse. Dock så inser jag att möjligheterna till att hitta på så många olika aktiviteter vid denna tid på dygnet är något begränsade varför jag helt enkelt får gå och lägga mig. Kanske kommer det att hända något spännande när mitt medvetande sakta och med släpande steg kliver på rulltrappan till den andra dimensionen som kallas drömm. Kanske, kanske...

För övrigt har jag tagit ett beslut. Det kommer att förändra mitt liv och det känns bra.

Transfett

Eftersom jag av naturen är en person som tror på rak kommunikation i så många situtaioner som möjligt är jag även av uppfattningen att de bloggar som ialla fall delvis är personliga även ska innehålla de sinnestämningar som författaren går igenom just då. Därför så är detta en dag då solen som skiner in genom mitt för tillfället alltför smutsiga fönster mest är plågsamt retfull eftersom det gör att jag inte kan se något på min monitor. Likaså är doften av kaffe som vanligtvis får det att vattnas i munnen en påminnelse om att jag sovit bort större delen av förmiddagen.
Övriga tecken på att detta är en dag som borde genomföras i en liggande ställning under det vaksamma ögat av ett antal tabletter är att jag är trött, allmänt grinig, hungrig men alltför lat för att orka laga något överhuvudtaget, övertygad om att Ola Salo har varit här i natt och stökat till det (har alltid tyckt att han uppträtt konstigt) samt en obotlig längtan efter att dränka mina bekymmer i transfetter.

Som Karl-Bertil Jonsson så vackert sade: ljuga för mor på julafton eller rakryggat yppa sanningen.

Det finns dock en ljuspunkt i dagar som denna då man mest längtar efter att spela domino med gamla människor på ett ålderdomshem i Miami. Det kommer en morgondag och med den löften om nya möjligheter vilket kanske kan innebära jag, Mandela och en gigantisk hoppborg. Drömma kan man ju alltid!