Att vara eller inte vara

I ett regnigt Umeå som hånskrattar åt mina förtvivlade försök
till vårstämning känns allting bekant. Kom hit igen på ett
skumpande nattåg, tidigt måndag morgon.
Möttes av förväntande taxichaffisar och ett tomt kylskåp.
Mina blommor har överlevt och brevlådan är inte översvämmad,
vilket ialla fall ger hopp i en annars rätt dyster tillvaro.

Jag saknar motivation, det där häftiga ordet som ligger till
grund för mycket av vad vi sysslar med i vardagen.
Komiskt nog återvänder jag från en utbildning till personlig
tränare där jag energiskt ska motivera andra, fullständigt
omotiverad i mig själv. Funderar på en karriär som uteliggare
men inser att norrlands karga klimat snabbt skulle få mig att
återvända till det varma inre i små gråa legoklossar med
hyresrätter.

Det känns på något sätt som om jag lever i ett vakum för tillfället.
Varken glad eller ledsen, trött eller pigg. Jag kör metodiskt i
mittspåret på motorvägen där man varken kör om eller blir
passerad. Vill inte göra något alls samtidigt som jag skriver listor
med saker jag ska ta tag i. Känslan är den samma vad gäller
tillvaron för denna blogg. Motivationen saknas och jag känner
mig tom på ord av värde. Det som produceras består mest av
allehanda svammel som de få besökare av sidan antagligen
skulle må bättre av att slippa höra.

Umeå känns litet, som en stad med murar där friheten på andra
sidan lockar mer och mer för varje dag.
Kanske skulle det kännas bättre om jag träffade en trevlig flicka,
slog mig till ro och njöt av alla de vackra saker som finns vår vardag.
Kanske skulle det kännas bättre om jag flyttade till Japan och
bosatte mig i ett zenkloster.

Sen har jag begåvats med hosta. Antagligen är den dödlig
eftersom den motsätter sig varje försök till kurering.
Kanske dags att skriva testamente.