Jag är rädd

Från början var det bara en tanke, en flyktig sinnesbild.
Något som dök upp i det första morgonljuset för att sedan
snabbt försvinna när vinden tog i.
Att försvinna, från vardagen, från lycka, från sorger.
Ta steget in i det okända men än dock på så många sätt
familjära mörkret.

När han fick dessa tankar brukade han betrakta sin spegelbild,
sin magra kropp. Tillsammans med demonerna som förföriskt
viskade löften om evig räddning slog han handen genom glaset.
Först långsamt, sedan allt snabbare.
Hårdare, tills blodet rann nedför hans arm.
Känslan fick honom att bli levande, men bara för ett ögonblick.

Han betraktade sig själv i det spruckna glaset.
Jag är rädd, sade han till spegelbilden.
Jag trodde inte att jag skulle bli det men jag är det.

Att välja en gång, att välja för livet. Han betraktade spegelbilden.
Den första regndroppen slungade brutalt tillbaka honom till den
verklighet han för ett ögonblick flytt.
En himmel som tidigare bebotts av stjärnor
var nu svart och hotelsefull.
Han reste sig och sprang genom det draperi av tårar
som börjat falla.
Fortare och fortare sprang han, för att finna sin själ
och för att rädda världen från den.