Rapport

Har foljer en snabb rapport fran ett mycket soligt Lanzarote. Jag har:
badat i havet, i polen, spelat beachvolley, trænat, dansat, fatt komplimang for mitt dansande, fatt komplimang før min brist på brunfarg, rest runt hela øn i hyrbil, druckit Corona, blivit lætt rød i nacken, blivit lætt rød i pannan, pratat spanska, pratat tyska, pratat svenska, køpt vykort.
fortsættning føljer...

Spänning

Spänning och förväntan. Likt ett barn som på tassande
fötter undersöker sina julklappar som mystiskt dykt upp
under granen förbereder jag mig nu på nya äventyr.
Flyget går klockan 12.35 och världen ligger ännu en gång
för mina fötter.

Imorse hade vi möte med Uminova angående vårt
affärsprojekt. Återigen spänning och förväntan.
Var vi än vänder oss mottas vi av possitiva reaktioner.
Det kan inte bli annat än succé men det kräver hårt jobb.
Blod, svett och tårar.

Men det är i en annan tid och en annan dag, nu väntar solen!

På återseende...

Vamos a la playa!

Stress och stress, så kan tillvaron sammanfattas för tillfället.
På torsdag flyger jag till Malmö för en kväll med min käre bror.
Därefter bär det av till Spanien för en vecka av utbildning inom
områden knutna till min instruktörsroll på IKSU Sportcenter.
Sedan direkt från Spanien till Stockholm och åtta dagars
utbildning på Personal Training School.
Bara att lösa boendet i huvudstaden har varit tillräkligt för en
mindre stroke. Första helgen hos en kompis. Sedan mån till tors
hos en annan kompis för att avslutningsvis bo på vandrarhem
de sista dagarna.

Det jobbiga är att packa saker till både Spanien och Stockholm.
Som tur är handlar huvuddelen av tiden om samma sak: utbildning
och träning vilket gör att ungefär samma saker
kommer att användas, dock tror jag att badbyxorna kanske
kommer att brukas lite mer i de spansktalande vatten.

Fast i slutändan är det naturligtvis fantastiskt roligt att få komma
iväg och göra lite andra saker en stund. Detta kommer antagligen
även att innbära mindre bloggande än vad som kanske är normalt
från undertecknad. Jag kommer ändå att sträva efter att fortsätta
förmedla mina tankar i vanlig ordning i den utsträckning jag hinner.

Surfs up!

Bio

Jag har varit på bio. Åh, vad trevligt kanske någon tänker.
Vad såg ni för något?
Nej, jag har varit på bio ensam. Det är här som det uppstår problem.

Enda sedan jag var liten och med darrande steg gick för att se
mina första filmer på Folkets Hus i lilla Nykroppa, Värmland
har jag tyckt om att se film på egen hand. Detta beror inte
på att jag är någon socialt missanpassad individ som inte har
bekanta att gå med.
Det beror heller inte på att jag är ful och allmänt avskydd av
det motsatta könet vilket skulle leda till att jag inte skulle
kunna få med någon dejt på bio.
Det handlar i slutändan om att jag gillar och faktiskt
klarar av att göra saker på egen hand, såsom att
exempelvis gå på bio.

För många är det helt ofattbart att man går ut och ser film,
fikar eller äter ute själv. För mig känns det oandra sidan
väldigt konstigt att inte göra det.
Vad är egentligen alternativet?
Om jag är sugen på att se film men inte har någon att gå med,
ska jag då sitta hemma?
Självklart är det roligt att göra saker tillsammans, men man kan
ju inte göra det hela tiden.
Eller så är det jag som inte har 1000-tals kompisar som kan
fylla upp hela min vakna tid.

I alla fall så var filmen bra och jag åt popcorn.

Brandlarm

Inatt gick brandlarmet i vårt hus.
Eftersom det är enbart bor studenter här så har vår hyresvärd
kärleksfullt installerat ett larm som är seriekopplat,
viket innebär att det börjar tuta överallt om det sätts gång.
Det innebär också att det inte går att stänga av även om det är
falsklarm, vilket omfattar i runda tal 100 procent.

Yrvaket vacklade jag ut i trapphuset 03.25 och började fundera
kring olika sätt att tortera den fåne som lyckats sätta igång det
helvetesbröl som hade väckt mig. Efter att ha utforskat de olika
våningsplanen och på ett systematiskt och högst vetenskapligt
sätt letat efter ursprunget till röklukten, vilket bestod av att
sniffa i brevlådorna, lyckades jag och en lika nyvaken granne
lokalisera källan till våning sju. Eftersom det visade sig att killen
ifråga hade nyckel till dörren gick vi med raska steg in beredda
att möta de eventuella faror som kunde tänkas finnas.

En överaskad indier tittade på oss när vi kom in. Vi kunde snabbt
konstatera att rökutvecklingen kom ifrån hans matlagning,
vilket i detta fall innebar att steka råvarorna på högsta värme
i 7 timmar.
Jag försökte vänligt förklara att man måste ha koll på spisen
när man använder den. Han svarade något om öppen eld och
att jaga elefant. Jag sade att om han vill grilla över öppen brasa
går det utmärkt att använda sopprummet i huset bredvid.
Som tack gav han mig en staty av Vishnu och så slutade nattens äventyr.

Galenskap

Galen eller inte galen det är frågan.

Ibland kan jag nog känna mig lite galen.
När jag till exempel skriver och försvinner bort i fjärran
världar som bebos av vidunder som skulle förvrida ditt anlete
om du så mycket som kastade en blick på dem, kan jag fundera
över om jag bara har livlig fantasi eller är genuint galen.
Fantasi och verklighet är för övrigt två begrepp som man nog
kan diskutera kring över en kopp te långt in på natten och sen
minnas att man ska upp tidigt dagen efter och förbannar den fåne
som startade en diskussion kring fantasi och verklighet.

Fast man kan nog vara galen på olika sätt,
eller snarare det hoppas jag verkligen för annars är det kanske
bäst för män i vita rockar att besöka mig.
Vågar man släppa lös sin fantasi och försvinna från
verkligheten en stund så ska man i mitt tycke snarare
anses som modig än galen. Sen så behöver det ju bara vara
en kort stund innan verklighetens ansvar och plikter återigen
behövs att uppmärksammas.

-Du är nog galnare än mig
-Det stämmer antagligen, men det är inget nytt.

Jag är nog lite galnare än de flesta.

Trött

Trött, trött, trött. Så trött att tanken på att tänka på
något annat än trötthet känns jobbigt.
Less, less, less. Så less att känslan av att vara less nästan
känns rolig men sen minns jag och blir less.
Putsar med långsamma rörelser glaset på min bubbla och beundrar
världen på andra sidan. En man i rolig hatt betraktar mig nyfiket
och går sedan vidare nynnandes.

En liten flicka smyger långsamt fram till rutan och lägger
försiktigt sin hand mot den. Jag möter hennes fingrar från
min sida och för ett ögonblick möts våra väsen.
Snabbt andas hon på glaset och ritar ett hjärta med sitt finger.
Sen är hon borta. Tillsagd av sina föräldrar att inte leka med djuret i buren.

Jag behöver kaffe.

Jag är rädd

Från början var det bara en tanke, en flyktig sinnesbild.
Något som dök upp i det första morgonljuset för att sedan
snabbt försvinna när vinden tog i.
Att försvinna, från vardagen, från lycka, från sorger.
Ta steget in i det okända men än dock på så många sätt
familjära mörkret.

När han fick dessa tankar brukade han betrakta sin spegelbild,
sin magra kropp. Tillsammans med demonerna som förföriskt
viskade löften om evig räddning slog han handen genom glaset.
Först långsamt, sedan allt snabbare.
Hårdare, tills blodet rann nedför hans arm.
Känslan fick honom att bli levande, men bara för ett ögonblick.

Han betraktade sig själv i det spruckna glaset.
Jag är rädd, sade han till spegelbilden.
Jag trodde inte att jag skulle bli det men jag är det.

Att välja en gång, att välja för livet. Han betraktade spegelbilden.
Den första regndroppen slungade brutalt tillbaka honom till den
verklighet han för ett ögonblick flytt.
En himmel som tidigare bebotts av stjärnor
var nu svart och hotelsefull.
Han reste sig och sprang genom det draperi av tårar
som börjat falla.
Fortare och fortare sprang han, för att finna sin själ
och för att rädda världen från den.

Bli vuxen

När blir man egentligen vuxen? Frågan är nog inte så lätt att svara på egentligen. Anledningen till att jag började fundera är att min kompis Toni förde upp frågeställningen på sin mycket trevliga blogg, som är värd åtskillig genomläsning. Ni hittar den här.

Jag har nog aldrig varit speciellt vuxen. Enda sen jag var liten har jag med spänstiga steg hoppat fram och tillbaka mellan dröm och verklighet. Böcker, teckningar, film, fantasier allt var ögonblick av njutning där mitt sinne kunde få breda ut vingarna.
Fast det hela handlar nog snarare om hur man definierar begreppet vuxen. För vissa kanske man blir vuxen när man skaffar ett jobb, familj, gifter sig eller egen lägenhet.

Min syn på vuxen är något helt annat. Det är den dagen man slutar se på verkligheten som den ocean av upplevelser den är. När ett barn nyfiket kryper omkring på gräset så är allting nytt, mystiskt och spännande. Varför kan vi inte se på tillvaron på samma sätt när vi blir äldre?
Ingenting förändras egentligen, förutom våra erfarenheter och inställning till livet. Världen är fortfarande lika magisk oavsett om vi är två eller sextio år.

Därför tänker jag vägra bli vuxen!

Konsten att berätta

En berättelse beskriver man bäst genom att berätta den.
Förstår ni? Bästa sättet att beskriva en historia,
för sig själv eller för världen, är genom att berätta den.
Det är en balansakt och det är en dröm.
Ju mer korrekt kartan är, desto mer liknar den terrängen.
Korrektast möjliga karta är terrängen,
och alltså vore den fullkomligt korrekt och fullkomligt
oanvändbar.

Berättelsen är kartan som är terrängen.
Det måste man komma ihåg.

Ingenstans och överallt

Alltid har jag sökt det. Runt om in världen har jag rest. Besökt lärda män, kvinnor, gudar och demoner. Jag har sålt min själv till djävulen. Skrattande tog han min namnteckning i blod och lovade mig odödlighet.

Men jag undkommer inte. Var jag än vänder mig finns du där, lockandes med oändlig skönhet. Sakta sugs jag in i din varelse och förlorar mig själv, som så många gånger förr. Jag åtrår och hatar dig i mörkrets sista timmar. Mellan världarna har du makten och jag darrar. När mina tårar förvandlas till is drar du mig närmare och viskar ord av uråldrig magi och jag faller.

Mitt liv försvinner, sakta mellan mina fingrar och jag kan inte hindra det. Jag ger dig min kärlek, du ger mig död och jag förvandlas. Till den stenstod av minnen jag än gång kommer att vara, för evigt tills tiden och rymden ändrar riktning.

Vill du bli min, viskar jag och min röst darrar.
Jag är och har alltid varit din, svarar du. Tillsammans ska vi härska över dödliga och andar. Din kropp är min att njuta, ditt blod en ocean att drunka i.

Sov nu, och dröm för evigt.

Pojken

En ung pojke såg på mig och sade:
det enda jag önskar är att en dag få veta sanningen om livet.
Jag tittade på honom och svarade:
det är något som vi alla vill veta men bara några få kommer att få svaret på.

Du låter säker, svarade han och granskade nyfiket mitt ansikte.

Säker, osäker, vad vet jag egentligen. En pojke i en vuxen kropp. Som drömmer om drakar och viskande förmedlar budskap från demoner under sängen. Den stig jag vandrar är för alla andra dold, vem kan säga vad jag ser på min resa.

Han log mot mig med sina klarblå ögon och sa att det skulle bli en bra dag trots allt.

En dag

Yin och Yang hör samman.

När båda accepteras som sanna

upplöses de i en syntes,

den oändliga enheten: Du!

- C Alexander Simpkins

Medan jag når fram till total tomhet och uppriktigt iakttar stillheten,

rör sig de tiotusen tingen omkring mig,

jag kontemplerar deras återgång till stillhet

En dag är jag där

Mentor i rysk armehatt

Min lärare är en äldre man med vitt skägg. Han bor på min vind. Ibland när han vill vara äventyrlig brukar han flytta in i torkskåpet men för det mesta så finner man honom i förådet längst in i högra hörnet.
När vi möttes för första gången så presenterade han sig med orden: God afton, det är jag som är din lärare.
Även om jag för ett ögonblick blev lite förvånad tänkte jag att en lärare vore nog bra att ha.
Sedan dess har vi träffats regelbundet på mitt hustak för att diskutera livets gåtor.

Idag snöade det och min mentor hade pälsat på sig med rysk armemössa och tumvantar. Med skrovlig röst sade han:
De flesta människor gör det felet att de tror att de en dag kommer att bli färdiga. De tänker: Om jag arbetar tillräckligt hårt kommer jag någon dag att kunna ta igen mig. Eller: En dag kommer min make/maka att förstå mig utan att jag behöver föklara. Eller: Det jag gör nu gör jag bara för att jag en dag ska kunna göra det jag verkligen vill. Vi människor lever med en föreställning om att saker och ting kommer att förändras på något drastiskt sätt, det gör de inte. Det tar aldrig slut. Så länge livet går vidare ligger utmaningen i att varje dag omfamna, leka och älska nuet samtidigt som man delar med sig av sin unika gåva.

Med de orden klappade han mig på huvudet och kröp ner i skorstenen igen.

I min ungdom

När jag var ung, mycket yngre än nu, bodde jag då och då hos mina morföräldrar, som var gamla. Jag vet att de var gamla för chokladen låg ouppäten tills jag besökte dem igen, för mig var det att åldras.

Min morfar lagade alltid frukost åt mig och henne, i soluppgången. Te som dragit för länge, juice från kartong, rostat bröd och marmelad i lika delar.
Lunch och middag var mormors. Köket var då återigen hennes. Alla kastruller och pannor, knivar och skedar, mått och bägare ställde sig lydigt i givakt.

När hon lagade maten brukade hon sjunga små sånger:

Kära du, har du sett
just vilken underbar rätt
jag nu lagat till dig

Blandat kryddor, mjölk och stek
allting mixat i en lek
som jag lagat till dig

Hon var inte duktig på att sjunga, nej inte alls.

Vind

Det blåser ikväll. En ursinnig vind som piskar mot min kropp när jag vandrar gatan fram. På väg någonstans som jag för länge sedan glömt.
Styrd av något, en tanke, en känsla något dolt. Ibland tror jag inte att den existerar.
Fast den finns där, rörelsen jag inte kan beskriva, som får mig att brista när jag betraktar skönheten i tillvaron.

Kanske drömmer jag, eller sover, hur länge har jag gjort det?

Men du vet inte, som ser på mig med ömhet i blicken.
Vill du kanske guida mig när jag inte vet vilken väg jag ska gå?

eller så kan vi bara skratta och dansa nakna genom natten.

En kväll på cuba

Dos gardenias para ti
con ellas quiero decir
te quiero, te adoro, mi vida.

Toner så vackra väller ut i natten och får min hud att brännas.
Flickan framför mig rör sig framåt, bakåt, förföriskt. Hennes höfter lockar mig närmare och i takt med musiken sveps jag in i en tid som passerat för länge sedan.

Dos gardenias para ti
que tendran todo el calor de un beso
de esos que te di
y que jamas encontraras
en el calor de otro querer.

Jag blundar och ser framför mig en gata i ett land långt borta.
Här finns ikväll inga sorger, bara musik och en tät doft av cigarrer. Röken kittlar min näsa och får mig att nysa. Flickan vid min sida skrattar och dansar runt.
Min blick dras till bandet som spelar för oss, enbart för oss och inga andra.

A tu lado viviran y te hablaran
como cuando estas conmigo
y hasta creerasque te diran te quiero.

När natten sakta övergår till gryning dansar vi vidare. Längs trånga gator och över öde torg. Genom en stad som sover och som drömmer om en morgondag fylld av glädje.
Två hundar iaktar men återgår till att vara och låter oss fortsätta ensamma. Till toner som aldrig dör ut försvinner vi bort i morgonljuset.

Pero si un atardecer
las gardenias de mi amor se mueren
es porque han adivinado
que tu amor se ha marchitado
porque existe otro querer.

Dagen hon försvann

Dagen när hon försvann var en av vårens vackraste. Ett sammetslent ljus föll över träden och förvandlade löven till diamanter. Barn lekte i den sena eftermiddagsolen och på bänkarna satt förälskade par.
Det var en sån dag som det skrivs om i romaner, perfekt i alla avseenden.

Dagen när hon försvann skulle för alltid lämna honom blödande på golvet. Skälvande i panik drog fingrarna längs mattan och lät synerna förfölja honom. Likt spikar genom hans händer tilltog smärtan för varje sekund för att kulminera i en explosion som slet sönder resterna av hans medvetande.

Dagen när hon försvann mindes han hennes själ. Hur den fattat hans hand och dansat över slätten. Kysst honom under månens förtrollade sken och sen likt en vålnad försvunnit i natten.

Dagen när hon försvann somnade han för att aldrig vakna mer.

Första dagen på sommaren

- Betrakta naturen så finner du vägen

Den gamle mannens ord bröt tystnaden och fick mig att rycka till.
En känsla av lugn skapad av det varma solkskenet och vattnets kluckande hade fått mig att dåsa till på bryggan. Det var första dagen på sommaren och fåglarna sjöng hyllningskörer i träden.
Jag betraktade honom försiktigt. Klädd i en sliten jacka, smutsig hatt och skor som såg ut att ha färdats långt gav han intrycket av att leva sitt liv på vägarna. Hans vita skägg fick honom att se äldre ut men ingav på samma gång vishet.

- Då man rör upp vattnet blir det grumligt, men får det vara ifred från strömdrag eller vindar sjunker orenheterna ner till botten. Vattnet blir klart och ytan bildar en perfekt spegel. Då vi jäktar för att få mycket utträttat rörs tankarna upp och frågorna blir grumliga och otydliga.
Genom ett lugnt sinne klarnar ytan.

Han satt lutat mot en av stolparna som stack upp ur bryggan och fingrade förstrött på sitt metspö. Då och då ryckte han i det. Blicken vilade på flötet som guppade runt på vattenytan. Hans röst var skråvlig men utan att för den skull vara obehaglig.

- Det är bara det stilla vattnet, aldrig de strida strömmarna, som kan ge spegelbilder.

Långsamt och med stor möda reste han sig upp och borstade av kläderna. Han plockade ihop mestpöt och placerade det i en gammal ryggsäck av det slaget som man kan finna på loppmarknader. Så vände han sig om och tittade rakt på mig. Han ögon var kristallblå och med en blick som genomborrade mitt innersta. Sedan gick han rakt förbi mig och fortsatte uppåt backen, bort från sjön. Hans sista ord klingade i mina öron.

- Var flexibel som vattnet så upptäcker du att du outtröttligt kan följa flödet på din väg.

Jag såg aldrig den gamle mannen igen men minns den första dagen på sommaren.

Dina läppar

I dina ögon ser jag livet, i dess linda, hur det sårbart och oskyldigt föds.
Genom spegelglas av känslor ser jag kärlek som väntar på att omfamna världen.

Två varelser tillsammans, i en natt av passion förvandlas till en när gryningen nalkas.
Rummet som tystnar när andetag blir starkare får min existens att rubbas.
Dina läppar blir mitt hem för en stund.
Inga ord breskriver känslan när vi finns, sida vid sida, i det universum jag byggt.
Inga bilder synen jag ser när jag betraktar dig.

När jag så faller kommer mitt sinne att för alltid vara fritt, att ströva och utforska den värld som du ger mig. Känna din närhet i ett andetag av sötma som vinden utgör mot min kind.
Få mitt sinne att sväva fram mot en horisont jag för längesedan glömt,
när dina läppar blivit mitt hem

I regnet

Ända sedan han var liten hade han varit besatt av regnet. Mörka moln som vanligvis fick människor att huka under filtar eller bänka sig framför en flammande brasa fick hans hjärta att slå volter. I takt med att de första dropparna började slå mot fönstret stegrades en oemotståndlig lust inom honom att söka sig ut och omfamna vädrets makter.

Över tid hade han lärt sig att urskilja en mängd olika regntyper. Det hårda piskande som fick hans hud att bli alldeles rödflammig eller det mjuka som likt en ängels hand rörde vid hans kinder. Det korta, ursinniga som tycktes lägga all sin energi på att dränka världen för att sedan utmattat falla tillbaka.

Han märkte att hans humör och känslor påverkades av regnet. Det fick honom att le av glädje, kvida av vemod eller gråta av sorg. Fick hans hjärta att slå extra slag eller bli berusat av sensualitet.
Varje droppe var unik, en identitet fångad i vätskan. De talade till honom med ett språk bara han kunde förstå. En ocean av röster som omfamnade hans späda kropp i ett försök att komma honom nära.

När han såg ut genom fönstret var himlen mörk. Fylld av förväntan betraktade han hur molnen formerade sig ovanför och gjorde sin dans över himlavalvet. En känsla av tillfreställelse genomfor honom och han öppnade dörren med darrande hand.

Ikväll var det ett glädjefyllt regn.

Idag var hon där

Idag såg jag henne.

Hon stod där leende med håret flammande i solen som lyste upp rummet. Som en gudinna nedstigen för att blända oss dödliga med sin skönhet. I en värld fylld mörka moln är hon fyren som sakta guidar mig mot land.

Hon ser mig, ett ögonkast, en oändlighet av längtan fyller mig. Får mig att darra, får mig att försvinna, får mig att uplösas i atomer som långsamt tynar bort.
Det ögonblicket är det första, det sista, det enda jag någonsin vill uppleva.

Hon rör mig, en känsla så stark, så obeskrivbar. Fingertoppar mot min hud i en magisk förening. Jag vill känna hennes hand i min, känna hennes själ i min. Hur hennes glädje fyller mitt sinne.

En annan dag när natten övergår i gryning, när livet på nytt börjar om finns hon kanske där för att på nytt erövra mitt hjärta. För att återigen välta min tillvaro.

I mitt sinne är jag redan där.