Min lärare är en äldre man med vitt skägg. Han bor på min vind. Ibland när han vill vara äventyrlig brukar han flytta in i torkskåpet men för det mesta så finner man honom i förådet längst in i högra hörnet.
När vi möttes för första gången så presenterade han sig med orden: God afton, det är jag som är din lärare.
Även om jag för ett ögonblick blev lite förvånad tänkte jag att en lärare vore nog bra att ha.
Sedan dess har vi träffats regelbundet på mitt hustak för att diskutera livets gåtor.
Idag snöade det och min mentor hade pälsat på sig med rysk armemössa och tumvantar. Med skrovlig röst sade han:
De flesta människor gör det felet att de tror att de en dag kommer att bli färdiga. De tänker: Om jag arbetar tillräckligt hårt kommer jag någon dag att kunna ta igen mig. Eller: En dag kommer min make/maka att förstå mig utan att jag behöver föklara. Eller: Det jag gör nu gör jag bara för att jag en dag ska kunna göra det jag verkligen vill. Vi människor lever med en föreställning om att saker och ting kommer att förändras på något drastiskt sätt, det gör de inte. Det tar aldrig slut. Så länge livet går vidare ligger utmaningen i att varje dag omfamna, leka och älska nuet samtidigt som man delar med sig av sin unika gåva.
Med de orden klappade han mig på huvudet och kröp ner i skorstenen igen.
10 april 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar