Att vara eller inte vara

Som vissa av er har märkt så har det inte varit speciellt
mycket aktivitet här på bloggen den senaste tiden.
Detta beor på flera anledningar där det främsta
stavas arbete. Jobbar enormt mycket och har väldigt
lite fritid. Sen har jag också saknat motivation att skriva
här på bloggen. Funderar kring om jag ska fortsätta med
det här projektet eller inte. Känner inte att jag har kreativitet
för tillfället att skriva inlägg i det format som jag tidigare gjort.
Alternativet skulle kunna vara att börja med en blogg modell
dagbok som de flesta gör men det är så enormt få bloggar
av den typen som är genuint intressanta för andra än de
närmaste vännerna. Jag lever förvisso ett väldigt spännande
liv men är tveksam till om jag kan glädja andra
genom att delge detaljer kring det.

Vi får helt enkelt se vad som händer.
Ska fundera lite kring saken.

Håll om mig

Det är så kallt.
Jag fryser ända in i märgen. Luften jag andas ut
blir till moln kring mina läppar.
Ända sedan den kvällen i januari har kylan funnits där.
Den kvällen var den kallaste på många år. Jag var full,
kylan var borta, ersatt av annat.
Jag somnade på en parkbänk, drömde om mörker.
När jag vaknade var kylan där, ända in i märgen.
Nu försvinner den inte.

Måste ha värme. Håll om mig, bara en sekund så
min värme kommer tillbaka.

Kvällen ligger tung över staden. Ljuset från platser
som skapats för lust blandas med ljud, ljud som väcker
känslor. Människor samlas där.
Han sitter vid baren, ensam. Sliten kostym som borde
strykas men ingen bryr sig.
När jag sätter mig bredvid honom ser han upp.
Hans kropp är varm och hans andedräck luktar sprit.
Jag bjuder på en drink och han berättar om saker han
sett, platser han besökt. Jag lyssnar ibland. Han säger
att vi behöver kärlek i våra liv. Jag behöver värme.
Så kallt, ända in i märgen.
Ibland gråter han när han berättar att ingen bryr sig.
Det är som att inte existera.

När han går hjälper jag honom ut. Hans kropp är varm
och jag omfamnar honom. Håll om mig.
Allt han vill är att någon ska bry sig om honom.
Bekräfta honom, ingen bryr sig.
När vi håller om varandra i mörkret, får det inte mörkret
att försvinna. Alla hemska saker finns fortfarande där ute,
mardrömmarna existerar runt omkring oss.
När vi håller om varandra så känner vi oss inte säkra men bättre.
"Det är ok" viskar vi "Jag är här" och vi ljuger
"Jag bryr mig om dig", "Jag lämnar dig aldrig"
För ett ögonblick känns mörkret omkring oss lättare.
Hans kropp är varm. En rysning går genom den.
Andetagen saktar in, tystnar. Hans kropp blir kall.
"Det är ok" viskar jag och lägger her honom i gränden.

Så kallt, ända in i märgen. Ända sedan den där kvällen i januari.
Håll om mig, snälla.

Så blev det natt

Kändes som om bloggen behövde en liten omvandling.
Lite mörkare, lite mer barnförbjudet.
Passar bra ihop med den typ av historier som
jag skriver på för tillfället. Några kommer att hamna här,
några kommer att förbli i min dators innandömmen.
Tiden får utvisa.

Mannen till höger

Han står höger om busskuren, precis som alltid.
Vita tenniskor och grå jacka, precis som alltid.
I munnen en cigarett. Han blick är låst i fjärran.
Metodiskt vandrar han fram och tillbaka på sin plats,
höger om busskuren, precis som alltid. Ibland står
någon annan där. Då blir han nervös och svär för sig själv.
Väntar, hoppas att platsen, höger om busskuren ska bli ledig.
Sen står han där med vita tenniskor och grå jacka, precis som alltid.

Bussen kommer och mannen till höger om busskuren går på.
Hans blick är tom. På en buss fylld med tomma blickar fyller han
knappt en plats men precis som alltid sitter han där, till höger
om dörren. Ibland kan någon annan ha tagit den platsen och då
svär mannen med de vita tenniskorna för sig själv.
Nervöst väntar han på att platsen ska bli ledig.

Jag står till vänster om busskuren och hälsar på mannen
med de vita tenniskorna. Han säger ingenting, precis som alltid.

Tillbaka

Äntligen tillbaka får jag nog lov att säga.
Väntan har varit alldeles för länge.
Även i dessa dagar av moderna under och teknik
så finns det platser och tillfällen då man helt enkelt
får lov att klara sig utan. I drygt 3 veckor har jag nu
varit utan internet men trevligt nog så är den dåliga
trenden nu bruten och bloggen kan pånyttfödas.

Mer att vänta!

Paket

Kan du minnas när du var liten och det var julafton?
Känslan av förväntan blandat med nyfikenhet kring alla
paket under grannen. Kanske fanns det ett speciellt
paket som du tittat extra mycket på. Vacker inslaget
i rött papper med snören i guld. När ingen såg på smög
du försiktigt fram på tå till det och strök försiktigt över
dess yta med darrande fingrar.
Pappret var glansigt och kändes mjukt mot huden.
I ditt stilla inre undrade vad ett sånt vackert paket
kunde innehålla.
Samtidigt som du helst av allt skulle vilja slita av
pappret och komma åt innehållet så njöt du på
samma gång av att betrakta den vackert inslagna
presenten.
Just i detta ögonblick kände du dig lyckligast i
hela världen.

Jag hatar paket. De tar aldrig slut.
Fula, bruna fortsätter de att komma mot mig på bandet.
Andfått lastar jag containrar fulla av dem, som sen
ska göra någon liten unge lycklig.

Det är allt bäst för dem att de upskattar sitt paket annars jävlar...