Jag satt på min balkong, ensam i natten och betraktade livet.
Viden susade i de urgamla träden, nattens insekter spelade sin envetna musik. Så här skulle det alltid vara, tänkte jag,
vinter efter vinter, sommar efter sommar.
Månen skulle sjunka mot horisonten och ge stjärnorna natten tillbaka och någon timme senare skulle stjärnorna avstå den åt solens klara ljus.
Solen skulle vandra över bergen och dra trädens skuggor efter sig tills den gick ner igen bakom åsarnas kammar. På så sätt välvde sig världen och mänskligheten skulle leva i den så gott den kunde mellan mörker och ljus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar