Det finns cirka sex miljarder människor på denna jord som snurrar 100 kilometer i timmen genom den kalla tomhet vi kallar rymd. Alla unika individer som klamrar sig fast för att inte kastas av vårt klot och försvinna bort i evigheten.
Med alla dessa personer omkring sig borde man aldrig känna sig ensam, aldrig känna sig vilse på den stig som utgör livet.
Hur kommer det sig då att vi idag är mer ensamma än någonsin? Hur kommer det sig att jag ibland kan stanna upp mitt i en folksamling och se mig omkring för att upptäcka att jag är helt själv?
Det kommer nog stunder för alla människor då man ställer sig frågan vilket syfte man har här i världen och om det finns någon mening bakom ens existens. Man står vid ett vägsjälv och väntar efter att någon ska visa vilken riktning man ska gå. Samtidigt som vi tror oss vara ansvariga för våra liv och skapa vårt öde så kanske det finns något större, något annat än vad vi förnimmar. Något som bestämmer vilken väg vi tar genom livets labyrint.
Jag tror att alla människor stöter på dessa frågor under sin tillvaro, dock är svaren individuella.
Min innersta förhoppning är att ni alla hittar era svar och att ni finner er väg genom livet till lycka och glädje.
Finns då mitt svar där ute?
Det är jag övertygad om och jag kommer att finna det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar