I ett vintrigt Umeå

Mörkret sänker sig över ett sömnigt Umeå mjukt inbäddat i snö och endast upplyst av enstaka ljus som likt fjärillar fladdrar mellan gränderna. Tiden har för länge sedan flutit bort i ett töcken som bara morgonens första solstrålar rår på. En ensam man vandrar sakta under gatlyktan. Försiktigt som för att inte falla placerar han först den ena foten framför den andra. Hans kläder är nötta som för att visa att tiden gått hårt åt honom.
Från mitt fönster ser jag honom, mannen med dom nötta kläderna. Sträcker jag ut min hand är det nästan som att jag kan röra vid honom som för att säga att han finns, han existerar i mitt vintriga och sömniga Umeå. Jag låter fingrarna glida längs fönsterutan i ett försök att känna världen utanför men allt jag förnimmar är bara den instängda luften i mitt rum.

I ett sömnigt Umeå mjukt inbäddat i snö ser jag den ensamma mannen med dom nötta kläderna försvinna. Tyst önskar jag honom all den lycka som jag förmår frambringa.
Dom milda tonerna av Richard Claydermans Autumn Leaves ljuder bakom mig när jag vänder mig om och lämnar Umeå i nattens trygga famn.

Strid på löpbandet

Eftersom jag anser mig som en hurtig och allmänt frisksportaraktig kille så bestämde jag mig idag för att ta en tur till vårt gigantiska träningsparadis vid namn IKSU. För er som inte har besökt denna anläggning så kan jag berätta att den är enorm vilket också innebär att det är mängder av människor som i likhet med mig ser sig själva som allmänt hurtiga och därför ofta hänger där. Detta är naturligtvis en trevlig sak sedd ur deras synvinkel dock så kan det uppstå problem när alltför många människor samlas på en plats för att utöva aktiviteter.
På grund av att jag på sistone har fått något som endast kan beskrivas som löparsug så styrde jag min väg mot konditionsrummet. Min plan var att lägga beslag på ett av löpbanden för att där kunna ta några spänstiga steg. När jag klev in i den svettångande lokalen såg jag till min glädje att det fanns ett ledigt band. I samma ögonblick fick jag nu även se en mycket kraftig man stå i andra ändan av rummet med siktet inställt på samma band. Våra blickar mötes och genom rynkade ögonbryn granskade vi varandra. Han mungipa ryckte till.
Utan att tveka ett ögonblick hoppade jag jämfota över en spinkig kille som gjorde sittups, sidsteppade en äldre dam så att hon med ett skrik ramlade rakt i papperskorgen för att slutligen tackla undan benen på den framrusande mannen så att han for rakt genom fönsterrutan.

Efter att ha fått igång bandet och likt en grekisk gud tagit mina första steg lade jag märke till att mannen vid min sida sneglade på min display. Med en lätt fnysning höjde han så farten på sitt band till en markering mer än min. En känsla av manligt ego fyllde genast min kropp och adrenalinet började flöda. Efter en snabb blick mot min motståndare ökade jag så farten igen.
Hans svarade, jag ökade mer. Han ökade ännu mer, jag ökade lutningen på bandet. Han ökade lutningen och farten. Jag ökade lutningen och farten samt började hoppa på ett ben. Han ökade farten, lutningen och började springa barfota. Jag ökade lutningen till 90 grader.

En känsla av triumf började plötsligt spridas genom min kropp när jag insåg att han inte följde efter. För ett ögonblick slöt jag ögonen och kände den varma känslan av seger svepa genom alla mina kroppsdelar. Sedan insåg jag att en sak man aldrig ska göra på ett löpband är att sluta ögonen, speciellt inte när lutningen är 90 grader och farten 45 kilometer i timmen.

Jag tror jag ska börja med badminton istället.

I Kina gör man aldrig läxor

Kineserna har en ganska förträfflig filosofi, som går ut på ”att ingenting spelar någon roll för den som säger att ingenting spelar någon roll”. Detta utgör en underlig motsättning till vårt synsätt på tillvaron. Här är det fina andliga draget i dagdriveriets filosofi strängt förbjuden. Idag såg jag exempelvis en annons som tydligt belyste detta. En ingenjörsfirma proklamerade klart och tydligt att ”nästan perfekt är inte tillräckligt.”
Ibland kan jag känna att de stora västerländska lasterna tycks vara effektivitet, punktlighet och strävan efter framgång samt skapa sig en position. Kanske är det dessa ting som gör oss så olyckliga och nervösa, som berövar oss vår oomtvistliga rättighet att dra sig tillbaka och ha det skönt. Viss är det bra att få saker och ting uträttade men många gånger kan det nog vara lika bra att lämna dem ogjorda.

Ofta påstås det att vi alla måste vara nyttiga och arbetsamma samhällsmedlemmar och att vi måste skaffa oss ämbeten och makt. Kineserna har ett bra svar till detta. Enligt dem finns det tillräckligt med dårar här i världen som är mer än villiga att arbeta och jäkta och njuta av sin egen auktoritet och att livet följaktligen säkert kommer att på ett eller annat sätt gå sin gilla gång. Det enda spörsmålet är vem som är den klokaste, den som tar det med ro eller den som jäktar och står i.

Jag läste en bok där det skämtsamt skrevs att när två amerikanska ingenjörer bygger en tunnel så kalkylerar de så att de möts exakt på millimetern i mitten av berget. När kineserna bygger tunnlar så kommer de ut på varsin sida och man har helt plötsligt två tunnlar. Dock anses det som positivt eftersom man då har en extra eftersom det är deras fasta övertygelse att det inte spelar någon roll så länge man kommer fram. Vilket underbart avslappnat synsätt.

Idag har jag varit väldigt kinesisk av mig. Tyvärr får det inte mina läxor att bli gjorda.

Konsten att förstå

Söndagar brukar av naturen vara ganska händelselösa tillställningar. Man vaknar med en känsla av lätt ångest över att helgen nästan är över men samtidigt en liten gnutta glädje att det ännu inte är måndag.
Eftersom denna söndag inte i några avseenden skiljde sig från övriga söndagar så bestämde jag mig för att utnyttja tiden till att städa. För många kanske städa kan ses som ett nödvändigt ont men personligen ser jag det som ett tillfälle att reflektera över livets små ting.
Nu hann jag inte så långt med reflekterandet innan dörrklockan ringde och min granne klev in. Med ett varmt leende på läpparna förklarade han med entusiastisk röst att han kommit för att önska mig god söndag. En varm känsla som endast kan likställas med den som ett litet barn känner när en olycka sker i poolen sköljde genom min kropp. Vilken underbar idé. Resolut förklarade jag att vi borde besöka övriga i huset och önska de en glad söndag.
Sagt och gjort. Arm i arm begav vi oss således ner för trapporna med uppdrag att förgylla våra medmänniskors vardag. Det visade sig efter ett tag att den enda som var hemma i övriga huset var herr Bengtsson, av alla ansedd som en tråkig men vis person. Efter att ha öppnat och lyssnat till vårt glada förkunnande om en glädjerik söndag ville han bistert få veta varför just denna söndag var god. Var den inte likadan som alla andra och var då dessa också goda, frågade han bestämt. Efter detta stängde han med en nysning dörren.

Min granne, som under tiden hade gått upp och ner för trappan för att se om han kunde komma upp igen när han var nere och vice versa såg på mig med ett sorgset uttryck.

- Herr Bengtsson är en mycket klok herre, han läser mycket.
- Jaså, ja då måste han vara klok.
- Det är nog därför han förstår så lite.

Sedan sprang vi arm i arm upp till vinden för att hoppa i den gamla soffan som tysken Helmut hade lämnat efter sig när han flyttade.

Jävla tomte

Idag var hissen trasig igen. En liten skrynklig lapp satt fastsatt på dörren där det med knappt läsbara bokstäver stod skrivet: hissen trasig, slut på reservdelar.
För mig och mina närmaste grannar kan ett hisstopp få ganska stora konsekvenser eftersom vi bor på åttonde våningen. Personligen har jag spenderat åtskilliga timmar med att konstruera komplicerade planer för hur jag ska kunna klara mig utan att lämna huset vid eventuella hissproblem. Det finns en sägen bland oss hyresgäster om gubben Artur som vid den kända hissreparatörstrejken 1987, inte lämnade sin lägenhet på åtta månader och sen hittades mumifierad slickandes köksgolvet efter smulor.
Tyvärr så tror nog de flesta i sin naivitet att brist på reservdelar är den verkliga anledningen till varför hissen står stilla. Jag vet bättre. Tomten har fortfarande inte förlåtit mig efter att jag ringde polisen när han försökte klättra ner genom min skorsten. I mitt inre kan jag se de ondskefulla och anklagande ögonen stirra på mig när han släpades bort iförd handfängsel.
Tydligen fick han villkorligt men jag vet att han planerar sin hämnd.

Kom bara, jag är redo…

I drakens tecken

När jag var liten önskade jag mig en gris. Min mamma ville dock inte gå med på detta utan gav mig istället ett marsvin. Marsvinet var en ganska ful pälsboll som snabbt fick namnet Bröl på grund av det illavarslande ljud som uppstod då man klämde på dess mage. Min kompis Johan, som alltid hade en förmåga att komma på spektakulära planer ansåg att en rymdvarelse hade tagit det lilla djuret i besittning och föreslog raskt att vi skulle sända ut Bröl i yttre rymden för att undvika vidare blodspillan.
Som tur var förkastade vi senare denna idé och Bröl kom så småningom att bli en del av familjen då vi insåg att man kunde bygga labyrinter och låta honom tävla mot grannens hamster. Till ljudet av applåder och visslingar utmanade vi varandras kreatur om titeln kvarterets snabbaste kräk och därmed segerns sötma.

Även idag gillar jag grisar även om jag fortfarande inte har infriat drömmen om en väldresserad liten nasse som hämtar mina tofflor på morgonen. Min kära moder som känner mig väldigt väl, uppmärksammade naturligtvis detta när hon ringde upp mig idag för att gratulera till nytt kinesiskt år. Tydligen är det grisens år vilket tyvärr innebär, om man går efter det kinesiska horoskopet olycka vad gäller pengar, kärlek och hälsa. Enda sättet att undvika evig förbannelse och andra onda ting var att införskaffa en eltandborste vilket jag kan tacka min lyckliga stjärna redan finns i mitt badrum.
Enligt kinesisk astrologi så är jag en drake. Detta innebär att jag är full av liv och vitalitet. Det innebär också att jag är egocentrerad och förgör alla som säger emot mig. I mitt tycke så är den kinesiska zodiaken på långa väger häftigare än vår västerländska. Här är jag en kräfta vilket inte riktigt kan jämföras med en drake även om kräftor utgör en delikat ingrediens vid middagen. Fastän jag ibland har en väldigt livlig fantasi så kan jag inte riktigt se framför mig en kräfta förgöra sina motståndare när de inte tycker likadant, möjligen om kräftan går på anabola.

Tydligen är drakar även mjukisar som bryter ihop om dom inte har sina beundrare. Dock försöker de leva sitt liv storslaget och har förmågan att utföra många stora saker så länge som de inte springer för lång ifrån sig själva. När en drake gör något, gott eller ont, kan man vara säker på att vad de gjort inte förblir osett. Drakar skapar nyheter.
Berömda drakar är bland annat Joan of Arc och Freud.

Hmm...undrar vad Göran har att säga om detta?

Våldsbögar i vita jeans

En gång för länge sedan när det fortfarande var populärt med vita jeans bestämde sig jag och några vänner för att bevittna en konsert. Även om vi alla var ansvarstagande ungdomar med tydliga moraliska värderingar hände det sig att vi konsumerade vissa alkoholhaltiga drycker varpå det alltid uppstod problem med transport. Denna gång hade vi dock omsorgsfullt rekryterat en städad yngling som lovat att på ett säkert sätt köra oss till kvällens begivenhet. Så med humöret på topp packade vi in oss i en beige volvo, av typen 240 som man vid den tiden fortfarande kunde se på rikets gator.
I takt med att stämningen höjdes, ryggdunkningarna ökade och allsången stegrades tömdes dom medhavda flaskorna i en allt raskare fart. Peter, av alla sedd som en trevlig kille förutom hans dåliga klädsmak utbrast i ett känslofyllt ögonblick att detta minsann var den bästa kvällen i hans liv. Jens, å andra sidan hävdade bestämt att detta inte bara var den bästa kvällen utan även att ingen kväll någonsin skulle bli lika bra.
Mitt i den allmänna euforin började plötsligt Hans att uppvisa tendenser till illamående. Detta var ett symptom som på denna tid var nära besläktat med nöjet att dricka rusdryck. Dock hade vi alla bevittnat liknande företeelser tidigare och var beredda på att handla.
Med bestämd röst sade Peter att Hans minsann fick hålla sig tills dom kom fram, det var ju ändå inte så långt kvar. Om nu Hans mot förmodan var tvungen att utnyttja diket så fick han i så fall säga till i tid eftersom Peter nu satt bredvid Hans och dessutom hade vita jeans på sig.
Detta gick Hans med på och lovade till alla sju gudarna att säga till i god tid så att vi kunde stanna bilen. Dock så hann vi inte köra längre än några minuter innan Hans resolut spydde upp hela middagen i Peters knä.
Ja, jäklar vilket liv det blev. Peter skrek att han skulle använda Hans kulor till morgondagens köttfärs. Hans skrek att han inte ville ha sina kulor i morgondagens köttfärs. Jens skrek köttfärs inte var något bra matval om man såg till näringsinnehåll.
Slutligen fick vi stopp på bilen och alla kunde tumla ut på den rastplats som vi hade stannat vid.
Hans fina vita jeans var en total katastrof och bakom sin vanligtvis lugna och städade uppsyn kunde vi se tydliga tecken på att han inte var långt ifrån att förvandlas till hulken. Då föreslog Jens, som av många av oss ansågs som mest intelligenta att Hans och Peter helt enkelt skulle byta byxor. Hans hade ju stolt lovat att inte spy utan att säga till i god tid. Detta löfte var nu brutet och han fick således ta konsekvenserna. Dessutom var dom båda av ungefär samma längd och bredd varpå ett byte kunde ske utan några större problem.
Detta förslag möttes med ett försiktigt godkännande från Peters sida dock så var idén inte lockande hos Hans.
Följande dialog utspelades:

- Ta av dig byxorna!
- Nej, jag vill inte!
- Nu tar du av dig byxorna!
- Nej, ni kan inte tvinga mig!
- Det kan och kommer vi att göra. Ta av dig byxorna nu!

Till slut hade Peter tagit av sig sina byxor och bearbetade Hans som brottats ner på marken och envist försökte hålla sina byxor på plats. En tanke flög genom mitt huvud att man borde haft en videokamera. Såna här saker skulle definitivt fylla sin plats i vid framtida släktmiddagar.

Plötsligt hör vi alla ljud bakom oss. När vi vänder oss om står vi öga mot öga med en barnfamilj bestående av far, mor och två små barn. Likt en gammal westernfilm där hjälten under några intensiva ögonblick mäter sin motståndare med blicken stannade nu tiden. En svettdroppe hade dykt upp på den förskräckta småbarnsfaderns panna och bestämde sig nu för att långsamt färdas ner mot södra breddgrader.
Lika våldsamt som en ballong spricker på ett barnkalas bröts så tystnaden av att modern i sällskapet yttrade sig:

- Kom Arne, låt de där våldsbögarna få hålla på, det har inget med oss att göra.

Mitt kökstroll

En av livets absoluta höjdpunkter är att få känna doften av nybryggt kaffe när man stiger upp. När man yrvaket staplar ut i köket och i blindo lyckas välta kylskåpet i sin desperata jakt på den livgivande drycken.
Av den anledningen skaffade jag för ett tag sedan ett troll. Egentligen hade jag inte någon tanke på att inhandla en stor och illaluktande varelse med ludna fötter men som ni alla vet som har åkt till affären för att köpa mjölk och kommit tillbaka med en husvagn, så är det lätt hänt.
Trollet, som för övrigt bor i ett litet hus under mitt köksbord har över tid visat sig vara en mycket bra investering i mina ögon. Varje morgon har han kaffet förberett och serverar det med en elegans som endast två år på serveringskolan i Ystad kan åstadkomma. När man nämner det så brukar han stolt berätta hur han slutade kursetta i sin årskull. Vidare har han ett sätt att vika tidningen på som jag aldrig hade sett tidigare och som ständigt får mina vänner att förundras.
Ibland funderar jag över om mitt troll är lyckligt. Kanske skulle han hellre bo i ett träsk än under mitt bord. Det är i dessa stunder som han brukar lägga sin håriga hand på min axel och se på mig med sitt fula leende och jag inser att frågan egentligen redan är besvarad.

Tyvärr så brukade mitt troll ha en tendens att spotta i kaffet så nu har jag ersatt honom med en trädgårdstomte. Han är från Albanien och är en hejare på fotmassage. Tänka sig och jag som bara skulle handla bröd.

En naken far

Min psykoterapeut heter Göran och är en rosa elefant. Han är mycket välklädd i frack, hög hatt och monokel. Enligt honom själv så ger det ett värdigare intryck fast jag misstänker att en sjuklig besatthet av Fred Astaire ligger bakom. Göran är freudian, något han är mycket tydlig med. Jag ställer mig alltid frågan varför han påpekar detta och minns då min barndom där min pappa brukade springa runt naken i vårt hem med indianfjädrar i håret. Enligt honom var det bra för oss barn att få återgå till naturen och bete oss som vildar igen. Dom nordamerikanska indianerna är ett föredöme vad gäller sunt leverne och moralisk dygd, brukade han skandera när han andfått stannade till i vardagsrummet. Västerlandets förfall har fått oss att förlora vår identitet fortsatte han. Sedan tvingade han oss att binda honom vid totempålen som han egenhändigt snickrat och monterat upp i vardagsrummet.

Göran har enligt honom själv iallafall, en klar bild av vad som är meningen med mitt liv. Han brukar försiktigt erbjuda mig att sitta ner i den bekväma fåtöljen i hans arbetsrum. Därefter tänder han sin pipa och tittar tankfullt på mig. Han röst är väldigt mörk och harmoniskt när han börjar berätta vad han kommit fram till.

Tyvärr så vaknar jag alltid just då. I mitt stilla sinne så undrar jag om Göran dröjer med svaret för att pumpa mig på mer pengar.