Nytt år

Snart är det dags för ett nytt år. Människor samlas, skålar, avger
löften de senare kommer att bryta.
Jag brukar inte avge löften eller snarare så upprepar jag de löften
till mig själv som jag ständigt ger. Leva livet, varken mer eller mindre.
Det svåraste är den cynism som omger mig vilket förvandlar mig till
en fruktansvärd egocentrisk individ. Allt jag ser är andra personers
lycka och varför jag inte kan ha någon själv.
Någonstans i mitt bakhuvud säger en röst åt mig att fokusera på det
jag har och inte det jag saknar. Sen återvänder vemodet och
jag sjunker i en bottelös brunn igen.

Till alla er som funnits där för mig den senaste tiden vill jag bara
säga tack. Det är fullt möjligt att jag inte uppskattar er till fullo eller
ger det intrycket. Jag är en person som lätt drar mig undan vid
motgångar. Kapar band och försvinner i skuggorna. Det är den jag är
och har inget med de runt omkring mig att göra.

Ha ett riktigt gott nytt år och all lycka till er!

En dag i taget

En dag i taget, finns det några andra sätt. En timme, en minut.
Dagarna är ganska långa nu för tiden, jag sover inte så mycket.
Människor frågar hur jag mår, jag svarar, upprepar.
Personer jag aldrig pratat med eller känner finns där för mig,
antar att det är så det fungerar.

Jag är tacksam för allt stöd men jag är ensam. Jag har alltid varit
ensam och kommer att fortsätta vara det. Det är den jag är.
Den enda som vet vem jag är och förstår vad jag känner är jag.
Den enda som kan bearbeta känslorna, tankarna är jag.
Kanske låter det tragiskt men det är sant.

Jag ska inte ljuga eller försköna. Livet är fruktansvärt jobbigt just
nu. Jag kan sitta på ett kafé mitt ibland hundratals människor
och känna mig helt ensam. Jag kan sitta bland människor som
kallar sig mina vänner och undra om dom är det eller bara av
sympati. Det är tankar jag skäms för, det är egoistiskt, inte den
jag är men ändå finns där.

Det går inte en timme då jag inte funderar på att fly.
Försvinna iväg härifrån. Till något annat ställe, annat land.
Där ingen vet vem jag är. Sen inser jag att det inte är lösning.
Den jag flyr ifrån är mig själv.

Jag känner mig cynisk. Min livsglädje är borta, min syn på
tillvaron är borta. Kanske kommer de tillbaka, det tror jag
men inte idag.

Tills dess lyssnar jag på moby och tar en dag i taget.

Farväl

Måndag morgon runt tio tiden kraschade ett par vid korsningen
Gälleråsen utanför Karlskoga. Kvinnan omkom omedelbart och
mannen cirka två timmar senare på Karlskoga sjukhus.
Paret var mina föräldrar.

När jag skriver detta gör jag det på min pappas dator. Huset där
de bodde har så många minnen att jag tappar andan när jag kliver
genom dörren. Tårarna bryter fram och jag är tvungen att sätta
mig ett ögonblick. Jag har kommit hit för att hantera sorgen.
Det är det enda jag kan göra.
Mina föräldrar och jag hade på många sätt en speciell relation,
precis som de flesta säkert har med sina respektive.
Det fanns tillfällen då jag inte tyckte om dem likaså fanns det säkert
tillfällen då de inte uppskattade mina tilltag men det som
genomsyrade allt var en grundläggande och stark kärlek.
Vi fanns alltid där för varandra oavsett vad som hände.

Jag har alltid varit en mycket självständig människa som tidigt
började utforska världen och livet på egen hand. Jag trivs med det.
Något som dock alltid har funnit i mitt bakhuvud är att jag har haft
mina föräldrar med mig, oavsett om jag suttit utan pass i London,
duckat för misiler i Israel eller helt enkelt varit trött på livet.
Det var inte alltid som de lyckades men som bra föräldrar gör så
gjorde de alltid sitt bästa och det är det som räknas.

Folk säger till mig hur stark jag är som kan hantera allt detta.
För mig handlar det inte om att vara stark utan det handlar om att
inse vad livet egentligen är. Det är inte rättvist,
det är inte orättvist. Inte lycka eller sorg. Det bara är.
Den som bestämmer vad livet är, är jag.
Kanske är det shock men jag tänker bearbeta detta och
gå vidare. Det finns inga andra alternativ.
Jag kommer att få ett fantastiskt liv precis som mina föräldrar
hade för det är jag värd, det är de värda. Det är alla värda.

Jag pratade med läkaren som tog hand om min pappa när han
ankom sjukhuset. Han berättade att min pappa hade avlidit kort
efter att han fått reda på att min mamma inte hade klarat sig.
Jag tror inte att han orkade forsätta. Oavsett var i livet mina
föräldrar befann sig så hade de alltid en enorm kärlek för varandra,
något som jag gladde mig över.
Det kanske låter hemsk men på sätt och vis är jag glad för att de
fick försvinna tillsammans. Deras kärlek var värd det och jag tror
inte att någon av dem hade fungerat utan den andra.
En sådan kärlek ska bestå, för evigt och det kommer den att göra nu.

Livet är magiskt men oberäkneligt. Det enda vi kan göra är att leva
varje dag till fullo och uppskatta det vi har just nu.
Har du en dröm så kämpa för den.
Har du någon du älskar, säg det till dem.
Vänta inte tills imorgon.

Jag älskar er båda och kommer alltid att göra det.

Farväl