Håll om mig

Det är så kallt.
Jag fryser ända in i märgen. Luften jag andas ut
blir till moln kring mina läppar.
Ända sedan den kvällen i januari har kylan funnits där.
Den kvällen var den kallaste på många år. Jag var full,
kylan var borta, ersatt av annat.
Jag somnade på en parkbänk, drömde om mörker.
När jag vaknade var kylan där, ända in i märgen.
Nu försvinner den inte.

Måste ha värme. Håll om mig, bara en sekund så
min värme kommer tillbaka.

Kvällen ligger tung över staden. Ljuset från platser
som skapats för lust blandas med ljud, ljud som väcker
känslor. Människor samlas där.
Han sitter vid baren, ensam. Sliten kostym som borde
strykas men ingen bryr sig.
När jag sätter mig bredvid honom ser han upp.
Hans kropp är varm och hans andedräck luktar sprit.
Jag bjuder på en drink och han berättar om saker han
sett, platser han besökt. Jag lyssnar ibland. Han säger
att vi behöver kärlek i våra liv. Jag behöver värme.
Så kallt, ända in i märgen.
Ibland gråter han när han berättar att ingen bryr sig.
Det är som att inte existera.

När han går hjälper jag honom ut. Hans kropp är varm
och jag omfamnar honom. Håll om mig.
Allt han vill är att någon ska bry sig om honom.
Bekräfta honom, ingen bryr sig.
När vi håller om varandra i mörkret, får det inte mörkret
att försvinna. Alla hemska saker finns fortfarande där ute,
mardrömmarna existerar runt omkring oss.
När vi håller om varandra så känner vi oss inte säkra men bättre.
"Det är ok" viskar vi "Jag är här" och vi ljuger
"Jag bryr mig om dig", "Jag lämnar dig aldrig"
För ett ögonblick känns mörkret omkring oss lättare.
Hans kropp är varm. En rysning går genom den.
Andetagen saktar in, tystnar. Hans kropp blir kall.
"Det är ok" viskar jag och lägger her honom i gränden.

Så kallt, ända in i märgen. Ända sedan den där kvällen i januari.
Håll om mig, snälla.