Ett mellanspel

If I may trust the flattering truth of sleep
My dreams presage some joyful news at hand.
My bosom's lord sits lightly in his throne,
And all this day an unaccustom'd spirit
Lifts me above the ground with cheerful thoughts.
I dreamt my lady came and found me dead
(Strange dream that gives a dead man leave to think!)
And breath'd such life with kisses in my lips
That I reviv'd and was an emperor.
Ah me! how sweet is love itself possess'd,
When but love's shadows are so rich in joy!


-Romeo & Juliet

Månen

Jag satt på min balkong, ensam i natten och betraktade livet.

Viden susade i de urgamla träden, nattens insekter spelade sin envetna musik. Så här skulle det alltid vara, tänkte jag,

vinter efter vinter, sommar efter sommar.

Månen skulle sjunka mot horisonten och ge stjärnorna natten tillbaka och någon timme senare skulle stjärnorna avstå den åt solens klara ljus.

Solen skulle vandra över bergen och dra trädens skuggor efter sig tills den gick ner igen bakom åsarnas kammar. På så sätt välvde sig världen och mänskligheten skulle leva i den så gott den kunde mellan mörker och ljus.

God morgon

Vaknar 09.35 av brevbäraren. Han visar sig inte vara någon brevbärare utan en torskförsäljare som högljutt skanderar:
Torskar till er alla, levande, döda, färska, gamla,
inte de där dåliga sorterna ni hittar i affären.

Jag hatar torsk, men vill inte säga det till honom. Han är en före detta försäkringstjänsteman, blev ersatt av en dator, RX 235-SD.
Måste hänga med i tiden, säger han. Nu säljer jag torsk, gäller att attrahera kunder.
Han ger mig en gratis, för att förstärka vår relation, säger han.

Han röst ekar i trappen:
Torskar till er alla, levande, döda.
Jag hatar torsk, lägger den i brevlådan.

Klockan 10.00 har jag duschat, rakat mig,
använt evig ungdom och sexuell atraktion
återfunnet i små plastflaskor.

Tar torsken, startar min dator, den viner.
Från innanmätet hörs en storm som kan få ensamma
sjömän att darra av skräck, krama masten.

I ett virvarr av ettor och nollor återvänder jag till världen.

Spelet

Det finns ett dataspel, jag fick det.
En vän till mig gav det åt mig, han spelade.
Det är fantastiskt, sade han, du borde spela
så jag spelade och fantastiskt var det.

På en cd-skiva fanns det, jag kopierade det
till alla att spela, till alla att njuta.
Inte bara jag borde ha så här kul, tänkte jag,
lade ut det på Internet, på forum,
men mest till mina vänner.

Mina vänner började spela, även de som sa:
dataspel är inget för mig.

Ju mer du spelar, desto bättre du blir, desto svårare blir spelet.
Kanske kan man aldrig vinna, bara bli duktig,
jag är duktig.

Självklart måste jag spela mycket för att bli duktig, likaså mina vänner,
och deras vänner.
Och människorna man möter, som vandrar längs vägarna, vid skyltfönstren,
ståendes i köer, längtandes efter sina datorer.
På väg till spelhallarna som sköt upp över natten, men de spelar ständigt,
i sina huvuden, under tiden.
Nynnar på musiken, formar strategier.

Du spelar genom tårarna, den onda handleden,
hungern. Efter ett tag försvinner allt.
Allt utom spelet.

Det finns inte längre något annat i mitt huvud förutom spelet.
Vi kopierade det, gav bort det till våra vänner.
Som gav det till sina vänner, det finns överallt.
Ibland tror jag att jag glömmer saker.

Jag undrar vad som hände med tv:n. Det fanns en tv.

Jag undrar vad som händer när jag får slut på konserver.

Jag undrar var alla människor försvann, men sen kommer jag på hur snabbt jag kan placera en svart fyrkant bredvid en röd linje eller en blå, rotera dem och få bägge att försvinna.


Så när strömmen bryts för gott kommer jag att spela i mitt huvud tills jag dör.

The end

"They found her later wandering, her courage
had left her. There were oak leaves in her hair,
and she sang:

The branch did bend
The branch did break
I saw the hole
The fox did make
We swore to love
We swore to marry
I saw the blade
The fox did carry

"They say that her baby, when it was born,
had a fox's paw on her and not a hand.
Fear is the sculptress, midwifes claim. The scholar fled."

The end

Part 4

Her voice is sweet and fine, but the voice of my
intended is finer.

"And when her grave was dug,
a small hole it was, for she was a little thing,
even big with child she was a little thing.
He walked below her, back and forth,
rehearsing his speach, thus:
Good evening, my darling, my love,
my, but you look a treat in the moon's light,
mother of my child-to-be. Come let me hold you.
And he'd embrace the midnight air with one hand,
and with the other, holding his short but wicked
knife
he'd stab and stab the night.

"She trembled in her oak above him. Breathed so
softly,
but still she shook. And once he looked up and said,
Owls, perhaps? and another time My! is that a sweet pussy cat
up there? Here puss...
But she was still.
He tock his mattock, spade and knife and left
grumbling and cursing his prey.

Part 3

"Her love arrived at dusk, walking by owl-light,
carrying a bag,
from which he took a mattock, shovel, knife.
He worked with a will, beside the thornbush,
beneath the oaken tree,
he whistled gently, and he sang, as he dug her grave,
that old song...
Shall I sing it for you, now, good folk?"

She pauses, and as a one we clap and we shout,
or almost like one.
My intended, her hair so dark, her cheeks so pink,
her lips so red,
seems distracted.

The fair girl (Who is she? A guest of the inn, I stumble)
sings:

"A fox went out on a shiny night
And he begged for the moon to give him light
For he'd many miles to go that night
Before he reach his den

His den
His den

He'd many miles to go that night,
before he reach his den"

Part 2

" A girl from the town, a plain girl, was betrayed by
her lover,
a scholar. So when her blood stooped flowing,
and her belly swole beyond disguising,
she went to him, and wept hot tears. He stroke her
hair,
swore that they would marry, that they would run,
in the night,
together,
to his aunt. She believed him;
even though she had seen the glances in the hall
he gave to his master's daughter,
who was fair, and rich, she believed him.

Or she believed that she believed

"There was something sly about his smile,
his eyes so black and sharp, his hair, dark as night. Something
that sent her early to their secret place,
beneath the oak, beside the thornbush,
something that made her climb the tree and wait...

A bedtime story, part 1

Eftersom jag nuförtiden går runt i ett konstant tillstånd av bortlängtan till fjärran länder, däribland USA tänkte jag ta tillfället iakt att byta språk för ett ögonblick. Märk även att detta är första delen av en lite längre historia.


" ... I wish that you would visit me one day, in my house.
There are such sights I would show you."

My intended lowers her eyes, and, yes, she shivers.
her father and his friends all hoot and cheer.

"That's never a story, mister Fox," chides a pale woman
in the corner of the room, her hair corn-fair,
her eyes the gray of cloud, meat on her bones,
she curves, and smiles crooked and amused.

"Madam, I am no storyteller," and I bow and ask,
"Perhaps, you have a story for us?" I raise an eybrow.
Her smile remains.

She nods, then stands, her lips move:



To be continued...

Jesus på ica

Idag träffade jag Jesus. Det skedde vid charkdisken i min lokala icabutik.
Något överviktig och med en trött blick frågade han mig om jag ville provsmaka en ny korvsort med inslag av vitlök och kryddnejlika. Jag avböjde tacksamt och förklarade att jag endast var ute efter fyra hekto potatissallad. Med en suck öste han upp och förvandlade allt till ett prydligt paket med texten: god, godare, godast, väl synlig på utsidan. Under ett ögonblick funderade jag om jag skulle fråga honom vad hans pappa sysslar med nuförtiden. Som om han hade läst mina tankar sade han över axeln, när han gick in mot lagret att han har tagit semester med nya flickvännen.

Efter en ovanligt vådlig promenad hem där jag åtskillga gånger fick använda all den balans och vighet som getts mig för att därigenom överleva, började jag packa upp varorna. Det visade sig att jesus av misstag, lagt ner den heliga graalen bland potatissalladen. Under några minuter funderade jag om jag skulle ringa till affären för att påpeka detta missöde men bestämde mig slutligen för att vänta tills nästa dag då jag hade ärenden till postkontoret som nu råkade ligga vägg i vägg med affären.

Jag började därför med att göra middag. Starka män har gått under i brist på mat vilket alltid har fått mig att värdesätta denna vardagliga aktivitet högt. Efter en stund avbröts jag dock i mina bestyr av att det ringde på dörren. När jag öppnade visade det sig att det var sir Gallahad som kommit på besök. Efter att ha accepterat min inbjudan om färsk pasta följde han mig till köket. Han rustning klinkade när han satte sig tillrätta på stolen.
Gallahad förklarade aningen besvärat att han kommit för att hämta graalen. Jesus hade upptäckt att den saknades och ringt honom i all hast. Nu skulle han plocka upp klenoden och transportera den vidare till kung Arthur som hade jour på sjukhusets akutmottagning.
Jag sade att det inte var några problem. Graalen stod prydligt parkerad på mitt kylskåp och Gallahad kunde ta den med sig efter vi njutit av en trevlig middag.

Resten av eftermiddagen förflöt därefter till tonerna av munter konversation och åtskilliga skratt efter att Gallahads granne Moses bestämt sig för att göra ett överaskningsbesök. Detta gav mig ett ypperligt tillfälle att få hjälp det krånglande avloppet i badrummet.

Eufori i stunden

Det finns ett uttryck som kallas för flow där känslan av tid försvinner. Under ett ögonblick är man ett med allt omkring och världen försvinner som när ett drapperi dras undan.

Alla upplever dessa ögonblick i olika sammanhang. För många kan det likställas med en drog.

För mig finns det i dansen...

Ibland finns det något där

De svårframkomligaste vägarna leder inte över floder och över berg
men genom människors hjärtan.

Ibland vill jag bara hitta den där platsen som någon berättat om i en saga för länge sedan. Kanske finner jag där ro...

Under solen

Under solens varma sken finns ingen sorg.
Människor öppnar sina fönster och tittar ut mot vårens hägrande varelse. Äntligen kan skor knytas upp, jackor tas av och sinnet lätta.
På en balkong sitter de, njutandes av solen. Han har tagit av sig tröjan för att kunna uppleva de brännande strålarna som sköljer ner över dem. Hon har sina nyinköpta solglasögon på sig. Med bågar i guldfärgat material gnistrar de som kristaler i en krona när hon nyfiket betrakar omvärlden. Vardagens problem försvinner med den kalla ölen som långsamt sipprar ner mellan läpparna.
Rop av glädje blandas med ljud från lekande barn på gatan. Snö som så länge regerade över landskapet har nu tvingats bort för att återvända först nästa år. Spirande grönska erövrar på nytt omgivningarna som för att säga, här är jag, visst har ni saknat mig?

De ser honom samtidigt. En man som långsamt går över gatan, sjungandes för sig själv i en melodi ingen av dem känner igen.
Förnöjsamt betraktar de honom och undrar vad han tänker på denna dag, fylld av solsken.
Mannen försvinner sakta ur synfältet och de återgår till att glömma vardagen för en stund.
När det sista ljuset som genom magi börjar uppträda blandas det med skratt från en balkong.

För under solen finns ingen sorg.

Ensamma

Det finns cirka sex miljarder människor på denna jord som snurrar 100 kilometer i timmen genom den kalla tomhet vi kallar rymd. Alla unika individer som klamrar sig fast för att inte kastas av vårt klot och försvinna bort i evigheten.

Med alla dessa personer omkring sig borde man aldrig känna sig ensam, aldrig känna sig vilse på den stig som utgör livet.

Hur kommer det sig då att vi idag är mer ensamma än någonsin? Hur kommer det sig att jag ibland kan stanna upp mitt i en folksamling och se mig omkring för att upptäcka att jag är helt själv?

Det kommer nog stunder för alla människor då man ställer sig frågan vilket syfte man har här i världen och om det finns någon mening bakom ens existens. Man står vid ett vägsjälv och väntar efter att någon ska visa vilken riktning man ska gå. Samtidigt som vi tror oss vara ansvariga för våra liv och skapa vårt öde så kanske det finns något större, något annat än vad vi förnimmar. Något som bestämmer vilken väg vi tar genom livets labyrint.

Jag tror att alla människor stöter på dessa frågor under sin tillvaro, dock är svaren individuella.

Min innersta förhoppning är att ni alla hittar era svar och att ni finner er väg genom livet till lycka och glädje.

Finns då mitt svar där ute?

Det är jag övertygad om och jag kommer att finna det.

Poesi till folket

Jag har aldrig varit något stort fan av poesi i dess olika former, dock så har jag på senare tid allt mer börjat uppskatta när talangfulla personer inom denna genre skapar små mirakel. Det går inte att bortse från det faktum att det inom bra skriva dikter finns en känsla som är svårt att återskapa någon annanstans.
För mig är just denna känsla en av de essentiella sakerna inom skrivandets sköna konstform och något som jag konstant strävar efter att föra fram genom mitt taktfasta trummande på tangentbordet.

Äsch, vad tusan jag slänger ihop en dikt nu när jag ändå är inne på spåret!


Bland ett virvarv av tankar
formas något magiskt,
en känsla av tid
i ett rum utan slut.

Kanske får det dig att falla
för evigt genom natten,
till en plats
du inte trodde var.

Kanske skapas bilder
av saker som finns,
eller funnits
om någon hade trott.

Fast för det mesta
så kommer det en insikt,
av något eget
som bara du kan se.

En uggla

Natt kan innebära många saker. Det kan vara en tid för älskande par som sakta utforskar varandras väsen bland mjuka sidenlakan. Det kan vara en tid för ensamma människor som dåsigt drömmer sig bort till ljudet av ännu en repris av gamla amerikanska komedier från 1980-talet. För mig har dock alltid natten varit en källa till kreativitet och tankar.
Även om jag gärna skulle vilja vara och även periodvis har försökt att förvandla mig själv till en hurtig morgonmänniska som med ett leende på läpparna hoppar upp ur sängen för att möta dagen, så har det konsekvent misslyckats. Jag är och förblir en nattuggla vars ihåliga hoande stör nattsömnen för slumrande medmänniskor.

Ett av de jobb som antagligen skulle passa mig absolut bäst vore nog därför nattpratare på någon radiostation. Möjligheten att långsamt spekulera kring vardagliga ting samtidigt som man spelar skön musik ter sig för mig som en utlimat kombination. Sedan är det ju inte precis någon nackdel att man genom mediet radio inte behöver visa upp sitt fysiska yttre vilket öppnar för intressanta möjligheter som att genomföra hela sändningen endast iklädd skotskrutiga flanellshorts och stetsonhatt.

Annars så har denna dag varit något av ett antiklimax. Den började dåligt för att långsamt övergå i värre och slutligen blev den riktigt bra. På samma sätt som att icke infriade positiva förväntningar kan skapa en känsla av: jaha, vad nu? så fungerar det precis på samma sätt åt andra hållet. Det är därför som jag nu sitter med en känsla av att jag borde göra någonting med all den positiva energi som plötsligt kommit över min späda varelse. Dock så inser jag att möjligheterna till att hitta på så många olika aktiviteter vid denna tid på dygnet är något begränsade varför jag helt enkelt får gå och lägga mig. Kanske kommer det att hända något spännande när mitt medvetande sakta och med släpande steg kliver på rulltrappan till den andra dimensionen som kallas drömm. Kanske, kanske...

För övrigt har jag tagit ett beslut. Det kommer att förändra mitt liv och det känns bra.

Transfett

Eftersom jag av naturen är en person som tror på rak kommunikation i så många situtaioner som möjligt är jag även av uppfattningen att de bloggar som ialla fall delvis är personliga även ska innehålla de sinnestämningar som författaren går igenom just då. Därför så är detta en dag då solen som skiner in genom mitt för tillfället alltför smutsiga fönster mest är plågsamt retfull eftersom det gör att jag inte kan se något på min monitor. Likaså är doften av kaffe som vanligtvis får det att vattnas i munnen en påminnelse om att jag sovit bort större delen av förmiddagen.
Övriga tecken på att detta är en dag som borde genomföras i en liggande ställning under det vaksamma ögat av ett antal tabletter är att jag är trött, allmänt grinig, hungrig men alltför lat för att orka laga något överhuvudtaget, övertygad om att Ola Salo har varit här i natt och stökat till det (har alltid tyckt att han uppträtt konstigt) samt en obotlig längtan efter att dränka mina bekymmer i transfetter.

Som Karl-Bertil Jonsson så vackert sade: ljuga för mor på julafton eller rakryggat yppa sanningen.

Det finns dock en ljuspunkt i dagar som denna då man mest längtar efter att spela domino med gamla människor på ett ålderdomshem i Miami. Det kommer en morgondag och med den löften om nya möjligheter vilket kanske kan innebära jag, Mandela och en gigantisk hoppborg. Drömma kan man ju alltid!

Sjung ut eller ät chips!

Sjunga karaoke är bland det roligaste som finns enligt mig. Detta beror knappast på att jag är någon fantastisk sångare utan snarare att jag då har en legitim ursäkt för att få göra bort mig inför andra.
Personer som känner mig vet nu att jag knappast behöver en ursäkt för att följa plötsliga inpulser som till exempel att strippa på bardiskar eller recitera hamlet inför en hänförd kafeteria. Dock så är det något speciellt med kombinationen musik, mikrofon och en tvapparat som får mig att förvandlas till den popstjärna jaq aldrig kommer att bli. Så i dessa schlagertider kan jag bara ge ett råd. Sjung, sjung, sjung!

samt köp OLW chips för då stödjer ni min hembygd.

Ett fönster mot natten

Mitt fönster är svart som natten utanför. Jag betraktar min spegelbild som hjälplöst drunknar i brunn utan botten. Med trevande händer öppnar jag och kliver ut. Mina fötter smeker lättjefullt det daggvåta gräset när jag springer mot horisonten.
Jag tittar upp och ser ett moln som långsamt formar sig till ett ansikte. Det synar mig omsorgsfullt som för att säga ord fulla av vishet.
Full av liv finns ingen dag, ingen morgon och ingen natt. Jag faller bakåt och fångas upp av marken som omfamnar mig ömt. När jag reser mig ser jag stranden, den perfekta som filmen the Beach handlade om. Fast detta är den verkliga eller är den egentligen det? Mina fingrar känner på den våta sanden. En våg rullar in över mina fötter och jag börjar springa. Jag springer framåt, fortare och fortare. Jag letar efter känslan, känslan av glädje, känslan av sorg, känslan av att leva.
Mina fötter trummar taktfast mot asfalten. Flygplatsen är öde. Jag missar mitt plan. En man vänder sig om och frågar om jag någonsin älskat. Förvånat stannar jag upp och säger att jag inte har något pass. Han tittar på mig med en medlidsam blick och säger att då kan han inte hjälpa mig. När han vänder sig om och går skriker jag efter honom att det han gör är fel. Han fortsätter att gå bort mot utgången och jag springer efter.
Dörrarna ut öppnas utan att jag behöver röra vid dom. Månen lyser upp korridoren framför mig. Texter på väggarna förkunnar budskap. Vintern bor här. Hjärtat lyser upp. Magi för var och en. Framför mig sitter han, min gamla trogne vän. Som vanligt har han frack av klassiskt snitt. När han skärskådar mig med sina utforskande ögon ser jag hur monokeln omärkligt darrar. Han ställer samma fråga igen "Vad tror du på"? Jag kan inte svara honom utan förblir tyst. Han pekar på stolen och ber mig att slå mig ner.

Jag vaknar. Klockan ringer och det är dags att möta ännu en dag i midvinterlandets bakgård.

Новый год

Utan internet skulle jag antagligen avlida eller få enormt mycket mera gjort. Dock skulle jag missa guldkorn som detta vilket får mig att känna mig så där glad som enbart synen av en god väns tappade glasstrut kan göra en varm sommardag i Kalmar.

Att snooza eller inte snooza, det är frågan

För många är det värsta i livet när väckarklockan retfullt sätter igång att ringa på morgonen och du brutalt väcks ur drömmen som innehöll en bubbelpool, fem vackra playboybrudar och massor av glass.
Vad gäller sättet att se till att man verkligen stiger upp så finns det nog lika många olika lösningar som det finns kineser i lustiga hattar. Vissa gömmer kanske väckarklockan så att de är tvugna att stiga upp och börja leta efter den. Jag testade detta en period men det slutade med att jag inte lyckades hitta klockan och till slut rev upp vardagsrumsgolvet i min jakt dock utan resultat. Lustigt nog ringer den fortfarande exakt klockan 06.00 varje morgon från sin dolda position i det virvarv som kallas min bostad och föraktfullt hånar mig.
En annan fascinerande sak är detta som kallas snooza. Detta innebär att när alarmet ringer så trycker man på en knapp som gör att alarmet stängs av för att sen gå igång igen runt 10 minuter senare. Detta upprepas ett antal gånger innan man i panik inser att man har exakt sju minuter på sig att befinna sig på jobbet och i sin vansinnesfärd genom ytterdörren förbannar allting som heter tid.
Jag har aldrig riktigt förstått hela grejen med att snooza. Om man vet att man kan sova 15 minuter längre så måste det väl vara bättre att ställa klockan senare från början och sen stiga upp. Det är ju som att vänta på att få en spruta och varje gång man ska få det gjort så skjuts det upp en liten stund till. I och för sig så känns det ju kanske en aning gemytligt just då men innerst inne vet man ju om att snart kommer det att göra ont så det går ju knappast att slappna av i någon vidare utsträckning.

En vän till mig föreslog idag att man skulle ha dropp på natten. Då kunde man pumpa sig full med vitaminer för att sedan när det börjar bli dags för uppstigning byta till koffein. Snacka om frukost på sängen. Bara att kamma till sig och dra iväg.
Kanske ska uppfinna något sånt, eller så snoozar jag bara en stund till istället...

I mitt liv finns ingen snö bara musik

Vissa dagar är helt enkelt bättre än andra. Ofta får man den insikten när man nyfiket kikar ut genom fönstret för att insupa det vackra vädret som man förväntar sig ska finnas där på andra sidan rutan. När man istället möts av något som i milda ordalag endast kan beskrivas som deprimerande så är det svårt att hålla modet uppe. Det är dessa dagar som jag så snabbt som möjligt kopplar in min ipod för att därigenom undkomma vardagens trista miljö och förflytta mig till ett helt annat ställe.

Bump, bump, bump mmmdank...Snön yr runt mitt huvud när jag frenetiskt stapplar fram mot universitetet. Justin ylar senorita i mina öron och plötsligt förvandlas den pälsklädda damen vid min sida till en vacker latinska som ivrigt slänger av sig kappan och börjar dansa framför mig. Jag slänger min ryggsäck mot en förskräckt äldre herre och börjar dansa samtidigt som jag kör några snygga dansteg på den isiga gångvägen. Intensiteten stegras samtidigt som James Brown börjar jucka frenetiskt vid min sida. En bil stannar och jag hoppar vig som en apa upp på taket och tillsammans med Fabolous får jag den samlade folkmassan framför mig att hoppa i takt. Umeå, are you fucking ready? skricker jag hest och stagedivar rakt ner i en snödriva. Förvirrat tittar jag upp och ser två snoriga barn i alldeles för stora skoteroveraller, något som tydligen alla norrlänningar envist vägrar att överge som stadardplagg, iakta mig nyfiket. När jag reser mig och borstar av snön som naturligtvis har hittat innanför min tröja rycker de i mitt byxben och frågar om autograf. Jag ler mot Chris Brown och får en high five som svar men Isac Hayes är upptagen med att bygga en snöfästning på andra sidan vägen och det enda man ser är hans vida jeans bakom den snart färdiga ringmuren.

Förnöjt fortsätter jag mot universitetet för världens snabbaste fika med donnan Emma, vars blogg finns som länk nere till höger. Va? Har du inte läst den? Bloggen, som antagligen är en av Svergies bästa? Gör det genast annars skickar jag Pet Shop Boys för att knäcka dina ben! Go west....

Vara cool i hissen

Idag när jag som vanligt stod och betraktade min egen spegebild i hissens något för avslöjande ljus insåg jag en sak. Jag är en fruktansvärt cool person. Innan du som läser nu börjar att dra en massa slutsatser och bistert utbrister: Vilken typ! Här står han och snackar om hur cool han är. Vilken rätt har han till det när han inte ens kan skilja mellan olika märkesjeans? Låt mig för ett ögonblick förklara vad jag menar.

Även om ordet cool har en massa betydelser och olika människor använder det i en mängd sammanhang från att beskriva kylskåp till Paris Hiltons senaste handväska så har ordet en egen mening för mig. Cool innebär att man nått en självinsikt om att man, trots omvärldens ibland bistra budskap om otillräcklighet, faktiskt är en makalös person som förtjänar att leva ett underbart liv och ha en fantastisk tillvaro. Jag tror att detta är något som många faktiskt inte förstår. Alla förtjänar att vara lyckliga men den enda som kan skapa denna lycka är du. Det kommer inte att rusa fram en kort dvärg i hög hatt en dag när du sprintar genom staden i jakten på sista bussen hem och med varm röst säga: Hej, du fötjänar att vara lycklig! Lika lite som att du plötsligt kommer att bli uppringd av George Bush som högljutt proklamerar att du är en unik person.

Låt inte någon få dig att tro att du inte är cool. Det finns på tok för många sätt i denna värld som vi får oss själva att bli mindre och mer betydelselösa än vad som egentligen borde vara möjligt så det finns ingen som helst anledning att lägga till detta. Genom att inse sin egen unikhet så skapar vi vår identitet och en egen identitet är supercoolt! Nästan lika coolt som en rökande apa med väst.

En annan sak som jag också insåg i hissen är att jag är jäkla snygg, men det tar vi en annan dag...

Inte länge kvar nu

Efter mycket övervägande så har jag bestämt mig för att fortsätta med denna eminenta blogg. Dock så kommer innehållet att radikalt förändras. Låt inte detta skrämma bort er då jag är säker på att ni som hitills hittat hit kommer att finna den nya skapelsen minst lika intressant som den förra.





Start datum för sovauppochner version två är imorgon. Tills dess lämnar jag er med en bild på JVC Quintet, den kanske coolaste bergsprängaren som funnits!

Det kommer mera

Tappa inte kraften!



Som vissa av er kanske märkt så har aktiviteten här på bloggen varit liten den senaste tiden. Detta beror till stor del på att jag arbetar med en ny blogg som kommer att presenteras under denna vecka. Detta kanske känns märkligt då den den blogg som jag för närvarande skriver i inte är särskilt gammal men tanken är att den ska fortsätta att finnas kvar då den nya bloggen har ett helt annat tema och inriktning.

För övrigt anser jag att måndagar borde vara avdragsgilla.

En bil

Eftersom jag idag känner mig aningen uttröttad både vad gäller den fysiska kapaciteten och likaså den mentala samt lider av svår tidsbrist så blir dagens bidrag aningens decimerat.

Jag drömmer om den dag då jag korsar den amerikanska kontinenten med bil. Stannar vid små vägkrogar och blickar ut över dammiga vägar.

Ett ögonblick av rytm

I dansen finns ingen framtid, ingen gårdag, bara nuet.
Jag lever för stunden, för känslan av att existera i en värld av musik. Pulsande neonljus spelar över kropparna som rör sig runt mig, likt mig existerande ett ögonblick fyllt av rytm.
Världen är deras att njutas.
Bakom mig anar jag henne, en gestalt, en siluett i ljuset. Jag har sett henne uppslukas av blickar. Sett henne leva för stunden i ett ögonblick fyllt av rytm.
Hennes kropp är en målning, perfekt avbildad på en duk. Varje rörelse skapar en lidelse av beröring. Jag vill se henne, röra henne, dela den passion jag känner. Neonljus får hennes ansikte att skifta färg. Skapar en illusion av en varelse upphöjd över oss andra.
Hon rör sig mot mig och min kropp skälver. En flammande känsla genomsyrar mitt inre. En närvaro så stark att den tränger undan allt annat invaderar min värld. Händer på min hud får mitt hjärta att för en hundradels sekund stanna. Hennes ögon ser mig och jag drunknar.

I ett ögonblick fyllt av rytm är världen min.