Att snooza eller inte snooza, det är frågan

För många är det värsta i livet när väckarklockan retfullt sätter igång att ringa på morgonen och du brutalt väcks ur drömmen som innehöll en bubbelpool, fem vackra playboybrudar och massor av glass.
Vad gäller sättet att se till att man verkligen stiger upp så finns det nog lika många olika lösningar som det finns kineser i lustiga hattar. Vissa gömmer kanske väckarklockan så att de är tvugna att stiga upp och börja leta efter den. Jag testade detta en period men det slutade med att jag inte lyckades hitta klockan och till slut rev upp vardagsrumsgolvet i min jakt dock utan resultat. Lustigt nog ringer den fortfarande exakt klockan 06.00 varje morgon från sin dolda position i det virvarv som kallas min bostad och föraktfullt hånar mig.
En annan fascinerande sak är detta som kallas snooza. Detta innebär att när alarmet ringer så trycker man på en knapp som gör att alarmet stängs av för att sen gå igång igen runt 10 minuter senare. Detta upprepas ett antal gånger innan man i panik inser att man har exakt sju minuter på sig att befinna sig på jobbet och i sin vansinnesfärd genom ytterdörren förbannar allting som heter tid.
Jag har aldrig riktigt förstått hela grejen med att snooza. Om man vet att man kan sova 15 minuter längre så måste det väl vara bättre att ställa klockan senare från början och sen stiga upp. Det är ju som att vänta på att få en spruta och varje gång man ska få det gjort så skjuts det upp en liten stund till. I och för sig så känns det ju kanske en aning gemytligt just då men innerst inne vet man ju om att snart kommer det att göra ont så det går ju knappast att slappna av i någon vidare utsträckning.

En vän till mig föreslog idag att man skulle ha dropp på natten. Då kunde man pumpa sig full med vitaminer för att sedan när det börjar bli dags för uppstigning byta till koffein. Snacka om frukost på sängen. Bara att kamma till sig och dra iväg.
Kanske ska uppfinna något sånt, eller så snoozar jag bara en stund till istället...