Ett fönster mot natten

Mitt fönster är svart som natten utanför. Jag betraktar min spegelbild som hjälplöst drunknar i brunn utan botten. Med trevande händer öppnar jag och kliver ut. Mina fötter smeker lättjefullt det daggvåta gräset när jag springer mot horisonten.
Jag tittar upp och ser ett moln som långsamt formar sig till ett ansikte. Det synar mig omsorgsfullt som för att säga ord fulla av vishet.
Full av liv finns ingen dag, ingen morgon och ingen natt. Jag faller bakåt och fångas upp av marken som omfamnar mig ömt. När jag reser mig ser jag stranden, den perfekta som filmen the Beach handlade om. Fast detta är den verkliga eller är den egentligen det? Mina fingrar känner på den våta sanden. En våg rullar in över mina fötter och jag börjar springa. Jag springer framåt, fortare och fortare. Jag letar efter känslan, känslan av glädje, känslan av sorg, känslan av att leva.
Mina fötter trummar taktfast mot asfalten. Flygplatsen är öde. Jag missar mitt plan. En man vänder sig om och frågar om jag någonsin älskat. Förvånat stannar jag upp och säger att jag inte har något pass. Han tittar på mig med en medlidsam blick och säger att då kan han inte hjälpa mig. När han vänder sig om och går skriker jag efter honom att det han gör är fel. Han fortsätter att gå bort mot utgången och jag springer efter.
Dörrarna ut öppnas utan att jag behöver röra vid dom. Månen lyser upp korridoren framför mig. Texter på väggarna förkunnar budskap. Vintern bor här. Hjärtat lyser upp. Magi för var och en. Framför mig sitter han, min gamla trogne vän. Som vanligt har han frack av klassiskt snitt. När han skärskådar mig med sina utforskande ögon ser jag hur monokeln omärkligt darrar. Han ställer samma fråga igen "Vad tror du på"? Jag kan inte svara honom utan förblir tyst. Han pekar på stolen och ber mig att slå mig ner.

Jag vaknar. Klockan ringer och det är dags att möta ännu en dag i midvinterlandets bakgård.