Farväl

Måndag morgon runt tio tiden kraschade ett par vid korsningen
Gälleråsen utanför Karlskoga. Kvinnan omkom omedelbart och
mannen cirka två timmar senare på Karlskoga sjukhus.
Paret var mina föräldrar.

När jag skriver detta gör jag det på min pappas dator. Huset där
de bodde har så många minnen att jag tappar andan när jag kliver
genom dörren. Tårarna bryter fram och jag är tvungen att sätta
mig ett ögonblick. Jag har kommit hit för att hantera sorgen.
Det är det enda jag kan göra.
Mina föräldrar och jag hade på många sätt en speciell relation,
precis som de flesta säkert har med sina respektive.
Det fanns tillfällen då jag inte tyckte om dem likaså fanns det säkert
tillfällen då de inte uppskattade mina tilltag men det som
genomsyrade allt var en grundläggande och stark kärlek.
Vi fanns alltid där för varandra oavsett vad som hände.

Jag har alltid varit en mycket självständig människa som tidigt
började utforska världen och livet på egen hand. Jag trivs med det.
Något som dock alltid har funnit i mitt bakhuvud är att jag har haft
mina föräldrar med mig, oavsett om jag suttit utan pass i London,
duckat för misiler i Israel eller helt enkelt varit trött på livet.
Det var inte alltid som de lyckades men som bra föräldrar gör så
gjorde de alltid sitt bästa och det är det som räknas.

Folk säger till mig hur stark jag är som kan hantera allt detta.
För mig handlar det inte om att vara stark utan det handlar om att
inse vad livet egentligen är. Det är inte rättvist,
det är inte orättvist. Inte lycka eller sorg. Det bara är.
Den som bestämmer vad livet är, är jag.
Kanske är det shock men jag tänker bearbeta detta och
gå vidare. Det finns inga andra alternativ.
Jag kommer att få ett fantastiskt liv precis som mina föräldrar
hade för det är jag värd, det är de värda. Det är alla värda.

Jag pratade med läkaren som tog hand om min pappa när han
ankom sjukhuset. Han berättade att min pappa hade avlidit kort
efter att han fått reda på att min mamma inte hade klarat sig.
Jag tror inte att han orkade forsätta. Oavsett var i livet mina
föräldrar befann sig så hade de alltid en enorm kärlek för varandra,
något som jag gladde mig över.
Det kanske låter hemsk men på sätt och vis är jag glad för att de
fick försvinna tillsammans. Deras kärlek var värd det och jag tror
inte att någon av dem hade fungerat utan den andra.
En sådan kärlek ska bestå, för evigt och det kommer den att göra nu.

Livet är magiskt men oberäkneligt. Det enda vi kan göra är att leva
varje dag till fullo och uppskatta det vi har just nu.
Har du en dröm så kämpa för den.
Har du någon du älskar, säg det till dem.
Vänta inte tills imorgon.

Jag älskar er båda och kommer alltid att göra det.

Farväl