En dag i taget

En dag i taget, finns det några andra sätt. En timme, en minut.
Dagarna är ganska långa nu för tiden, jag sover inte så mycket.
Människor frågar hur jag mår, jag svarar, upprepar.
Personer jag aldrig pratat med eller känner finns där för mig,
antar att det är så det fungerar.

Jag är tacksam för allt stöd men jag är ensam. Jag har alltid varit
ensam och kommer att fortsätta vara det. Det är den jag är.
Den enda som vet vem jag är och förstår vad jag känner är jag.
Den enda som kan bearbeta känslorna, tankarna är jag.
Kanske låter det tragiskt men det är sant.

Jag ska inte ljuga eller försköna. Livet är fruktansvärt jobbigt just
nu. Jag kan sitta på ett kafé mitt ibland hundratals människor
och känna mig helt ensam. Jag kan sitta bland människor som
kallar sig mina vänner och undra om dom är det eller bara av
sympati. Det är tankar jag skäms för, det är egoistiskt, inte den
jag är men ändå finns där.

Det går inte en timme då jag inte funderar på att fly.
Försvinna iväg härifrån. Till något annat ställe, annat land.
Där ingen vet vem jag är. Sen inser jag att det inte är lösning.
Den jag flyr ifrån är mig själv.

Jag känner mig cynisk. Min livsglädje är borta, min syn på
tillvaron är borta. Kanske kommer de tillbaka, det tror jag
men inte idag.

Tills dess lyssnar jag på moby och tar en dag i taget.