Sjung ut eller ät chips!

Sjunga karaoke är bland det roligaste som finns enligt mig. Detta beror knappast på att jag är någon fantastisk sångare utan snarare att jag då har en legitim ursäkt för att få göra bort mig inför andra.
Personer som känner mig vet nu att jag knappast behöver en ursäkt för att följa plötsliga inpulser som till exempel att strippa på bardiskar eller recitera hamlet inför en hänförd kafeteria. Dock så är det något speciellt med kombinationen musik, mikrofon och en tvapparat som får mig att förvandlas till den popstjärna jaq aldrig kommer att bli. Så i dessa schlagertider kan jag bara ge ett råd. Sjung, sjung, sjung!

samt köp OLW chips för då stödjer ni min hembygd.

Ett fönster mot natten

Mitt fönster är svart som natten utanför. Jag betraktar min spegelbild som hjälplöst drunknar i brunn utan botten. Med trevande händer öppnar jag och kliver ut. Mina fötter smeker lättjefullt det daggvåta gräset när jag springer mot horisonten.
Jag tittar upp och ser ett moln som långsamt formar sig till ett ansikte. Det synar mig omsorgsfullt som för att säga ord fulla av vishet.
Full av liv finns ingen dag, ingen morgon och ingen natt. Jag faller bakåt och fångas upp av marken som omfamnar mig ömt. När jag reser mig ser jag stranden, den perfekta som filmen the Beach handlade om. Fast detta är den verkliga eller är den egentligen det? Mina fingrar känner på den våta sanden. En våg rullar in över mina fötter och jag börjar springa. Jag springer framåt, fortare och fortare. Jag letar efter känslan, känslan av glädje, känslan av sorg, känslan av att leva.
Mina fötter trummar taktfast mot asfalten. Flygplatsen är öde. Jag missar mitt plan. En man vänder sig om och frågar om jag någonsin älskat. Förvånat stannar jag upp och säger att jag inte har något pass. Han tittar på mig med en medlidsam blick och säger att då kan han inte hjälpa mig. När han vänder sig om och går skriker jag efter honom att det han gör är fel. Han fortsätter att gå bort mot utgången och jag springer efter.
Dörrarna ut öppnas utan att jag behöver röra vid dom. Månen lyser upp korridoren framför mig. Texter på väggarna förkunnar budskap. Vintern bor här. Hjärtat lyser upp. Magi för var och en. Framför mig sitter han, min gamla trogne vän. Som vanligt har han frack av klassiskt snitt. När han skärskådar mig med sina utforskande ögon ser jag hur monokeln omärkligt darrar. Han ställer samma fråga igen "Vad tror du på"? Jag kan inte svara honom utan förblir tyst. Han pekar på stolen och ber mig att slå mig ner.

Jag vaknar. Klockan ringer och det är dags att möta ännu en dag i midvinterlandets bakgård.

Новый год

Utan internet skulle jag antagligen avlida eller få enormt mycket mera gjort. Dock skulle jag missa guldkorn som detta vilket får mig att känna mig så där glad som enbart synen av en god väns tappade glasstrut kan göra en varm sommardag i Kalmar.

Att snooza eller inte snooza, det är frågan

För många är det värsta i livet när väckarklockan retfullt sätter igång att ringa på morgonen och du brutalt väcks ur drömmen som innehöll en bubbelpool, fem vackra playboybrudar och massor av glass.
Vad gäller sättet att se till att man verkligen stiger upp så finns det nog lika många olika lösningar som det finns kineser i lustiga hattar. Vissa gömmer kanske väckarklockan så att de är tvugna att stiga upp och börja leta efter den. Jag testade detta en period men det slutade med att jag inte lyckades hitta klockan och till slut rev upp vardagsrumsgolvet i min jakt dock utan resultat. Lustigt nog ringer den fortfarande exakt klockan 06.00 varje morgon från sin dolda position i det virvarv som kallas min bostad och föraktfullt hånar mig.
En annan fascinerande sak är detta som kallas snooza. Detta innebär att när alarmet ringer så trycker man på en knapp som gör att alarmet stängs av för att sen gå igång igen runt 10 minuter senare. Detta upprepas ett antal gånger innan man i panik inser att man har exakt sju minuter på sig att befinna sig på jobbet och i sin vansinnesfärd genom ytterdörren förbannar allting som heter tid.
Jag har aldrig riktigt förstått hela grejen med att snooza. Om man vet att man kan sova 15 minuter längre så måste det väl vara bättre att ställa klockan senare från början och sen stiga upp. Det är ju som att vänta på att få en spruta och varje gång man ska få det gjort så skjuts det upp en liten stund till. I och för sig så känns det ju kanske en aning gemytligt just då men innerst inne vet man ju om att snart kommer det att göra ont så det går ju knappast att slappna av i någon vidare utsträckning.

En vän till mig föreslog idag att man skulle ha dropp på natten. Då kunde man pumpa sig full med vitaminer för att sedan när det börjar bli dags för uppstigning byta till koffein. Snacka om frukost på sängen. Bara att kamma till sig och dra iväg.
Kanske ska uppfinna något sånt, eller så snoozar jag bara en stund till istället...

I mitt liv finns ingen snö bara musik

Vissa dagar är helt enkelt bättre än andra. Ofta får man den insikten när man nyfiket kikar ut genom fönstret för att insupa det vackra vädret som man förväntar sig ska finnas där på andra sidan rutan. När man istället möts av något som i milda ordalag endast kan beskrivas som deprimerande så är det svårt att hålla modet uppe. Det är dessa dagar som jag så snabbt som möjligt kopplar in min ipod för att därigenom undkomma vardagens trista miljö och förflytta mig till ett helt annat ställe.

Bump, bump, bump mmmdank...Snön yr runt mitt huvud när jag frenetiskt stapplar fram mot universitetet. Justin ylar senorita i mina öron och plötsligt förvandlas den pälsklädda damen vid min sida till en vacker latinska som ivrigt slänger av sig kappan och börjar dansa framför mig. Jag slänger min ryggsäck mot en förskräckt äldre herre och börjar dansa samtidigt som jag kör några snygga dansteg på den isiga gångvägen. Intensiteten stegras samtidigt som James Brown börjar jucka frenetiskt vid min sida. En bil stannar och jag hoppar vig som en apa upp på taket och tillsammans med Fabolous får jag den samlade folkmassan framför mig att hoppa i takt. Umeå, are you fucking ready? skricker jag hest och stagedivar rakt ner i en snödriva. Förvirrat tittar jag upp och ser två snoriga barn i alldeles för stora skoteroveraller, något som tydligen alla norrlänningar envist vägrar att överge som stadardplagg, iakta mig nyfiket. När jag reser mig och borstar av snön som naturligtvis har hittat innanför min tröja rycker de i mitt byxben och frågar om autograf. Jag ler mot Chris Brown och får en high five som svar men Isac Hayes är upptagen med att bygga en snöfästning på andra sidan vägen och det enda man ser är hans vida jeans bakom den snart färdiga ringmuren.

Förnöjt fortsätter jag mot universitetet för världens snabbaste fika med donnan Emma, vars blogg finns som länk nere till höger. Va? Har du inte läst den? Bloggen, som antagligen är en av Svergies bästa? Gör det genast annars skickar jag Pet Shop Boys för att knäcka dina ben! Go west....

Vara cool i hissen

Idag när jag som vanligt stod och betraktade min egen spegebild i hissens något för avslöjande ljus insåg jag en sak. Jag är en fruktansvärt cool person. Innan du som läser nu börjar att dra en massa slutsatser och bistert utbrister: Vilken typ! Här står han och snackar om hur cool han är. Vilken rätt har han till det när han inte ens kan skilja mellan olika märkesjeans? Låt mig för ett ögonblick förklara vad jag menar.

Även om ordet cool har en massa betydelser och olika människor använder det i en mängd sammanhang från att beskriva kylskåp till Paris Hiltons senaste handväska så har ordet en egen mening för mig. Cool innebär att man nått en självinsikt om att man, trots omvärldens ibland bistra budskap om otillräcklighet, faktiskt är en makalös person som förtjänar att leva ett underbart liv och ha en fantastisk tillvaro. Jag tror att detta är något som många faktiskt inte förstår. Alla förtjänar att vara lyckliga men den enda som kan skapa denna lycka är du. Det kommer inte att rusa fram en kort dvärg i hög hatt en dag när du sprintar genom staden i jakten på sista bussen hem och med varm röst säga: Hej, du fötjänar att vara lycklig! Lika lite som att du plötsligt kommer att bli uppringd av George Bush som högljutt proklamerar att du är en unik person.

Låt inte någon få dig att tro att du inte är cool. Det finns på tok för många sätt i denna värld som vi får oss själva att bli mindre och mer betydelselösa än vad som egentligen borde vara möjligt så det finns ingen som helst anledning att lägga till detta. Genom att inse sin egen unikhet så skapar vi vår identitet och en egen identitet är supercoolt! Nästan lika coolt som en rökande apa med väst.

En annan sak som jag också insåg i hissen är att jag är jäkla snygg, men det tar vi en annan dag...

Inte länge kvar nu

Efter mycket övervägande så har jag bestämt mig för att fortsätta med denna eminenta blogg. Dock så kommer innehållet att radikalt förändras. Låt inte detta skrämma bort er då jag är säker på att ni som hitills hittat hit kommer att finna den nya skapelsen minst lika intressant som den förra.





Start datum för sovauppochner version två är imorgon. Tills dess lämnar jag er med en bild på JVC Quintet, den kanske coolaste bergsprängaren som funnits!