En uggla

Natt kan innebära många saker. Det kan vara en tid för älskande par som sakta utforskar varandras väsen bland mjuka sidenlakan. Det kan vara en tid för ensamma människor som dåsigt drömmer sig bort till ljudet av ännu en repris av gamla amerikanska komedier från 1980-talet. För mig har dock alltid natten varit en källa till kreativitet och tankar.
Även om jag gärna skulle vilja vara och även periodvis har försökt att förvandla mig själv till en hurtig morgonmänniska som med ett leende på läpparna hoppar upp ur sängen för att möta dagen, så har det konsekvent misslyckats. Jag är och förblir en nattuggla vars ihåliga hoande stör nattsömnen för slumrande medmänniskor.

Ett av de jobb som antagligen skulle passa mig absolut bäst vore nog därför nattpratare på någon radiostation. Möjligheten att långsamt spekulera kring vardagliga ting samtidigt som man spelar skön musik ter sig för mig som en utlimat kombination. Sedan är det ju inte precis någon nackdel att man genom mediet radio inte behöver visa upp sitt fysiska yttre vilket öppnar för intressanta möjligheter som att genomföra hela sändningen endast iklädd skotskrutiga flanellshorts och stetsonhatt.

Annars så har denna dag varit något av ett antiklimax. Den började dåligt för att långsamt övergå i värre och slutligen blev den riktigt bra. På samma sätt som att icke infriade positiva förväntningar kan skapa en känsla av: jaha, vad nu? så fungerar det precis på samma sätt åt andra hållet. Det är därför som jag nu sitter med en känsla av att jag borde göra någonting med all den positiva energi som plötsligt kommit över min späda varelse. Dock så inser jag att möjligheterna till att hitta på så många olika aktiviteter vid denna tid på dygnet är något begränsade varför jag helt enkelt får gå och lägga mig. Kanske kommer det att hända något spännande när mitt medvetande sakta och med släpande steg kliver på rulltrappan till den andra dimensionen som kallas drömm. Kanske, kanske...

För övrigt har jag tagit ett beslut. Det kommer att förändra mitt liv och det känns bra.

Ett fönster mot natten

Mitt fönster är svart som natten utanför. Jag betraktar min spegelbild som hjälplöst drunknar i brunn utan botten. Med trevande händer öppnar jag och kliver ut. Mina fötter smeker lättjefullt det daggvåta gräset när jag springer mot horisonten.
Jag tittar upp och ser ett moln som långsamt formar sig till ett ansikte. Det synar mig omsorgsfullt som för att säga ord fulla av vishet.
Full av liv finns ingen dag, ingen morgon och ingen natt. Jag faller bakåt och fångas upp av marken som omfamnar mig ömt. När jag reser mig ser jag stranden, den perfekta som filmen the Beach handlade om. Fast detta är den verkliga eller är den egentligen det? Mina fingrar känner på den våta sanden. En våg rullar in över mina fötter och jag börjar springa. Jag springer framåt, fortare och fortare. Jag letar efter känslan, känslan av glädje, känslan av sorg, känslan av att leva.
Mina fötter trummar taktfast mot asfalten. Flygplatsen är öde. Jag missar mitt plan. En man vänder sig om och frågar om jag någonsin älskat. Förvånat stannar jag upp och säger att jag inte har något pass. Han tittar på mig med en medlidsam blick och säger att då kan han inte hjälpa mig. När han vänder sig om och går skriker jag efter honom att det han gör är fel. Han fortsätter att gå bort mot utgången och jag springer efter.
Dörrarna ut öppnas utan att jag behöver röra vid dom. Månen lyser upp korridoren framför mig. Texter på väggarna förkunnar budskap. Vintern bor här. Hjärtat lyser upp. Magi för var och en. Framför mig sitter han, min gamla trogne vän. Som vanligt har han frack av klassiskt snitt. När han skärskådar mig med sina utforskande ögon ser jag hur monokeln omärkligt darrar. Han ställer samma fråga igen "Vad tror du på"? Jag kan inte svara honom utan förblir tyst. Han pekar på stolen och ber mig att slå mig ner.

Jag vaknar. Klockan ringer och det är dags att möta ännu en dag i midvinterlandets bakgård.