Genombrott

Katarsis är definitionsmässigt det plötsliga känslomässiga
klimax eller sammanbrott bestående av en överväldigande
känsla, vare sig känslan består i sorg, empati, glädje eller
annat, och som efterföljs av känslan av förnyelse, av nytt liv.
Begreppet 'katarsiseffekt' används också ofta för att sätta
prägel på de samlade känslorna efter en emotionell
upplevelse, ex. en film eller ett stycke musik.

Inom psykoanalysen används begreppet för att beskriva
en omvälvande och helande insikt hos analysanden.


Likt en fågel fenix reser jag mig från askan som tidigare
var mitt liv. De senaste dagarna har varit svåra.
Mycket svårare än jag någosin skulle trott.
Dock reser jag mig som en ny människa.
Starkare och mer livskraftig än någonsin tidigare.

Ända sedan jag var ung har jag brottats med problem.
Dessa har olika ursprung och tar sig olika uttryck.
Under min tonårsperiod gick det så långt att jag
hamnade i en djup depresion. En sak som jag ialla
fall alltid har kunnat lita på är min förmåga att gå in
djupt i mig själv och analysera varifrån mina känslor
kommer och hur jag ska kunna arbeta med dessa
för att på sikt förändra dom.

Under åren har jag utvecklats till en riktigt bra
hoppypsykolog med mig själv som specialitet.
Detta har gjort att varje gång gamla minnen och
känslor tar sig nya utryck vet jag att jag kommer
att återvända starkare och bättre rustad efter att
jag arbetat mig igenom dessa.

Utrycket "the past does not equal the future"
kan sammafatta mitt liv i detta nu.
Jag är inte en produkt av mitt förflutna, hur mycket
freud än vill argumentera emot.
Jag är den personen jag är nu, idag, som jag väljer att
vara. Det spelar ingen roll att jag misslyckats tidigare.
Det viktiga är det jag gör nu, det är det enda som räknas.

Jag skapar mitt liv, min tillvaro.
Jag styr livet, livet styr inte mig.

Välkomna till morgondagen!

Tacksam

För ett tag sedan hade jag en konversation på msn med en
mycket söt och trevlig person som jag lärt känna. Under
konversationens gång gled vi in på hur vi skulle beskriva oss
själva som personer och enades om att komma fram till tre
ord för detta ändamål. Ett av orden som hon beskrev sig
själv med var tacksamhet. Detta fick mig att stanna upp.

Det är inte ofta som jag samtalar med personer och får höra
något som berör mig på djupet. Dock fick detta mig att
börja fundera. Många av oss går genom livet fokuserade på
det som vi saknar. Man har inte pengar, kläder, vänner,
flickvän, kärlek osv. Det som vi så ofta missar är att vara
tacksamma för det som vi i själva verket har. Detta kan naturligtvis
låta som en klyscha när man är i en situation där man inte
har någonting. Men frågan är om det verkligen någonsin sker?
Har du inte pengar, har du kanske ialla fall din hälsa.
Har ditt hus brunit ner kanske du fortfarande har kvar din katt?

Det enda som jag vet med säkerhet att jag har är det jag har
just nu. Jag kan tänka så mycket jag vill på alla de saker jag
saknar men gör mig inte så mycket gladare för stunden.
Varför inte vakna varje morgon och börja dagen med att tänka
en tanke kring de saker du är tacksam över i ditt liv?

Just nu är jag för övrigt tacksam för att jag har en säng.

God natt...

P.S

Tack fröken J för att du fick mig att stanna upp i vardagens gråa dis.

Rädd för risker

Jag har kommit underfund med något. Jag är rädd.

Rädd för att ta risker. Rädd för att kliva in i det okända.
Folk som känner mig kanske ställer sig undrande till detta
då jag har gjort mycket under mitt liv som kan anses som
riskfyllt men att ta risker handlar inte enbart om att hoppa
ut ur ett flygplan, eller resa till främmande länder, för att
ta några exempel. Det handlar om att utmana sig själv och
göra något som du inte har gjort tidigare eller drar dig för
att göra. Detta kan vara att ringa en gammal vän eller
släkting som du inte pratat med på länge, säga hej
till den där snygga tjejen i butiken, gå på date, säga ifrån till
sin chef eller kanske att börja skriva en bok.

Hur kommer det sig egentligen att vi drar oss för att göra saker?
Det finns många teorier kring detta men för egen del tror jag
att vi drivs av olika saker. Vissa säger att det är ambitionen att
undvika smärta och istället få glädje. Dock spelar det nog ingen roll
exakt vad det är som driver oss men att vi undviker att göra
saker därför att vi tror vi därigenom undviker någoting negativt är
nog ingen långsökt tanke.

Rädslan att ta kontakt med okända människor måste vara en av
de allra största. Tänk om han/hon avvisar mig? Vad gör jag då?

När jag var yngre var jag livrädd för att prata med tjejer på krogen,
ja prata med människor överhuvudtaget.
I mitt inre var jag så säker på att bli avvisad att jag hellre valde
att inte ta kontakt, därigenom undvek jag den smärta som jag
senare trodde jag skulle känna när jag blev avvisad. Detta tror
jag är något som kommer tillbaka hos människor i olika former.
Vi är så säkra på att misslyckas så vi väljer hellre att undvika
den smärtan genom att inte försöka överhuvudtaget.

Genom åren har jag dock lärt mig något. Om man aldrig tar risker
växer man aldrig som människa. Om du ständigt undviker den
eventuella smärta som kanske kommer från ett misslyckande
utvecklas du aldrig. För det är just genom misslyckanden
som vi utvecklas eftersom vi inser att det inte var så farligt och
att vi faktiskt kan gå vidare i livet.

Detta är naturligtvis lätt i teorin men otroligt svårt i praktiken
men det gäller att ta små steg och låta den positiva utveklingen
hela tiden ge dig knuffar framåt.

Om du till exempel är rädd för att prata med det motsatta könet
börja i liten skala. Fråga folk vad klockan är och du inser att de
faktiskt inte tycker du är en idiot bara för att du tilltalar dom.
Gå sedan vidare till butiksanställda, de har ju faktiskt betalt
för att vara trevliga mot dig.

Samma principer kan man tillämpa på alla områden i livet.
Genom att vara dag ta små, små risker utvecklas man ständig
som individ och når helt oanade höjder i sitt liv.
För det är faktiskt så att våra liv är fantastiska och unika.
Därför förtjänar vi att vara fantastiska och må fantastiskt.
Har du något som du önskar du kunde göra eller ett beteende
som du vill ändra, gör det! Du förtjänar det.

Så jag erkänner. Jag är rädd, rädd för att ta risker
men jag kommer att utmana min rädslor och fortsätta utvecklas.

Varje dag för resten av mitt liv.

Att existera utanför cyberrymden

Dåligt med uppdateringar på bloggen. Detta beror på flera saker
varav tidsbrist samt fokusering på andra saker i vardagen är de
största. Jag kan dock avslöja att bloggandet kommer att fortsätta
men på en annan plats, mer om detta framöver.

På sistonde har många av mina vänner skaffat sig konto på
facebook. Jag är tvådelad till detta, eller jag ska snarare säga att
jag är tvådelad till mycket av vår tids nya fenomen såsom
blogg, communitys osv.

I en tid då vi har allt lättare att hålla kontakt med varandra
har det också blivit allt lättare att strunta i den värld som faktiskt
finns utanför det virituella rummet. Det är så mycket enklare att
skicka sms, messa, chatta, skriva på facebook än att faktiskt träffa
personen och ha ett genuint utbyte. Visst är program som msn
enormt behändigt för att kunna ha interaktioner med personer
som tex bor långt bort och som man kanske inte träffar annars
men detta får inte ersätta "verklig" kommunikation.

Samtidigt som vi har lättare än någonsin att träffa folk och hålla
kontakten genom allehanda tekniska undervekt så känns det som
vi samtidigt är mer ensamma än någonsin.

Hittade detta underbara inlägg i aftonbladet:


"Facebook lever på människors rädsla"

Facebook är en global epedemi. 31 miljoner människor har plötsligt
skaffat sig ett konto där, 100 000 tillkommer varje dag. Hemsidan
omtalas som ett roligt och användbart verktyg för socialt utbyte på
internet, men vad ingen verkar se är att det som hemsidans extrema
popularitet egentligen grundar sig på är människors rädsla.
Rädsla för att bli utesluten från något som alla ser.

Och mest av allt handlar det om en extrem uppvisningshets -
att förevigandet blir viktigare än upplevandet, att identiteten inte
känns verklig om andra inte är medvetna om den.

Livsflödet måste registreras av andra, de elektroniska receptorerna
omking oss blir bekräftelsen på att vi är viktiga, verkliga, mänskliga.
Maskinen blir en förlängning av människan, livsflödet elektroniseras.

Men finns det inga verkliga, fysiska mottagare omkring oss som kan
registrera oss?

Vad det egentligen verkar handla om är att människor är ensammare
idag. Våra elektroniska kontaktstationer, datorerna ersätter verklig
kommunikation.

Det är enkelt att framställa sig som man vill på internet,
intressen och smak och personlighet går att välja i små
rullgardinsmenyer. Man skalar bort de delar av personligheten
som inte passar in och gör sig till en snyggt paketerad,
färdig personprodukt, ett slags varumärke.

Innan big brother-deltagarna klev in i huset fick de rådet att inte
visa för många egna karaktärsdrag, det är nämligen enklast att
sympatisera med en sammansatt, enkel rollfigur.

Och den mentaliteten sprids i samhället, individualism och
mångsidighet ses som något obekvämt. Vi ska vara
strömlinjeformade, perfekta produkter, inte människor.
Precis som kändisarna.
Ytan ska vara en förlängning av insidan, och ibland till och med
ett substitut för den.

I min stad finns hemsidor som är kopior av stureplan.se,
där fester och tillställningar visas upp som nogsamt arrangerade
modevisningar där de vackraste får medverka på flest bilder
och får flest popularitetspoäng. Inte bara unga lever i denna
uppvisningshets och snyggdoktrin, med facebook kliver även
vuxna in i det elektroniska uppvisandets värld.

Jag kanske inte borde säga något, jag har ju faktiskt Facebook själv.
Men vad ska man göra?
Jag vill ju inte bli utanför det alla andra ser.


Isabelle Ståhl, 19 år




Gå ut och lev livet....

Ett land långt borta

Eftersom jag för närvarande har flytt mitt kära hemland

för västerliga breddgrader tänkte jag nu ta tillfället i akt

att leverera några betraktelser kring detta land så nära

inpå oss men samtidigt så långt borta.


Norge må vara ett fint rike på många sätt men någon

vidare matkultur kan man inte säga att det finns.

Detta är naturligtvis ett konstaterande som är helt

egenom korrekt eftersom det är mitt och det jag säger
stämmer oftast. Med brist på matkultur menar jag nu

inte det faktum att priserna i många fall är hutlösa

även om det finns undantag såsom fisk, räkor och

fryspizza vilket för övrigt är detta lands nationalrätt
vilket i sig får mig att återgå till diskussionen kring

matkultur.


Norrmän tycker om kaker i olika former. Exempel

på sådana är bland annat: fiskkaker, köttkaker och

medisterkaker. Som gäst serveras man friskt bland

dessa som avnjuts tillsammans med brunsås.

Blir man nu trött på dessa läckerheter som finns de även i
puddingform: fiskpudding, köttpudding och medisterpudding.
Avnjuts tillsammans med brunsås.


En annan lokal specialité är karbonade vilket kort kan beskrivas
som en pannbiffslikande skapelse som består av diverse kött.
Denna kan även fås i en mängd olika former samt varianter
och endast fantasin sätter begränsning här. Denna rätt avnjuts
naturligtvis tillsammans med brunsås.


Oslo har gott om krogar och efter en utekväll brukar hungern
komma krypande. Denna stillar man bäst genom att besöka
någon av stans alla kebabhak. För den ringa summan av 60-80
NOK får du en rätt bestående av något slags kött samt majs
vilket här i Norge anses passa med all mat. Mystiska kryddor
används vilket får rätterna att nå ny gastronomiska höjder.
Så sent som i lördags avnjöt jag en kebab som smakade grillad
blodpudding samt falukorv, vilken upplevelse.


Eftersom norrmännen gillar att sova ut på söndagar är således
hela landet stängt på den dagen. Till glädje för oss som inte följer
bibelns bud och är i farten på denna vilodag finns bunnpris.
Det geniala konceptet att kombinera 5 kvadratmeter och
mataffär är helt enkelt obeskrivbart och leder dessutom till
nya spännande möten då människor klättrar över varandra
för att nå kyldisken.


I början av inlägget nämnde jag fryspizza. Varje norrman äter i snitt 4,7 kg fryspizza per år. Den populäraste fryspizzan är
pizza Grandiosa, eller ”Grandis” som den kallas.
Den lanserades 1980. Många tycker att den borde vara
landets nationalrätt. Detta kan bero på det faktum att
150 000 norrmän säger att de äter sin älskade fryspizza på julafton.

Ett land, mängder av intryck, fascinerande historier, kaker.

Vem vet vad morgondagen har att erbjuda...?

Att vara eller inte vara

Som vissa av er har märkt så har det inte varit speciellt
mycket aktivitet här på bloggen den senaste tiden.
Detta beor på flera anledningar där det främsta
stavas arbete. Jobbar enormt mycket och har väldigt
lite fritid. Sen har jag också saknat motivation att skriva
här på bloggen. Funderar kring om jag ska fortsätta med
det här projektet eller inte. Känner inte att jag har kreativitet
för tillfället att skriva inlägg i det format som jag tidigare gjort.
Alternativet skulle kunna vara att börja med en blogg modell
dagbok som de flesta gör men det är så enormt få bloggar
av den typen som är genuint intressanta för andra än de
närmaste vännerna. Jag lever förvisso ett väldigt spännande
liv men är tveksam till om jag kan glädja andra
genom att delge detaljer kring det.

Vi får helt enkelt se vad som händer.
Ska fundera lite kring saken.

Håll om mig

Det är så kallt.
Jag fryser ända in i märgen. Luften jag andas ut
blir till moln kring mina läppar.
Ända sedan den kvällen i januari har kylan funnits där.
Den kvällen var den kallaste på många år. Jag var full,
kylan var borta, ersatt av annat.
Jag somnade på en parkbänk, drömde om mörker.
När jag vaknade var kylan där, ända in i märgen.
Nu försvinner den inte.

Måste ha värme. Håll om mig, bara en sekund så
min värme kommer tillbaka.

Kvällen ligger tung över staden. Ljuset från platser
som skapats för lust blandas med ljud, ljud som väcker
känslor. Människor samlas där.
Han sitter vid baren, ensam. Sliten kostym som borde
strykas men ingen bryr sig.
När jag sätter mig bredvid honom ser han upp.
Hans kropp är varm och hans andedräck luktar sprit.
Jag bjuder på en drink och han berättar om saker han
sett, platser han besökt. Jag lyssnar ibland. Han säger
att vi behöver kärlek i våra liv. Jag behöver värme.
Så kallt, ända in i märgen.
Ibland gråter han när han berättar att ingen bryr sig.
Det är som att inte existera.

När han går hjälper jag honom ut. Hans kropp är varm
och jag omfamnar honom. Håll om mig.
Allt han vill är att någon ska bry sig om honom.
Bekräfta honom, ingen bryr sig.
När vi håller om varandra i mörkret, får det inte mörkret
att försvinna. Alla hemska saker finns fortfarande där ute,
mardrömmarna existerar runt omkring oss.
När vi håller om varandra så känner vi oss inte säkra men bättre.
"Det är ok" viskar vi "Jag är här" och vi ljuger
"Jag bryr mig om dig", "Jag lämnar dig aldrig"
För ett ögonblick känns mörkret omkring oss lättare.
Hans kropp är varm. En rysning går genom den.
Andetagen saktar in, tystnar. Hans kropp blir kall.
"Det är ok" viskar jag och lägger her honom i gränden.

Så kallt, ända in i märgen. Ända sedan den där kvällen i januari.
Håll om mig, snälla.