Ett mellanspel

If I may trust the flattering truth of sleep
My dreams presage some joyful news at hand.
My bosom's lord sits lightly in his throne,
And all this day an unaccustom'd spirit
Lifts me above the ground with cheerful thoughts.
I dreamt my lady came and found me dead
(Strange dream that gives a dead man leave to think!)
And breath'd such life with kisses in my lips
That I reviv'd and was an emperor.
Ah me! how sweet is love itself possess'd,
When but love's shadows are so rich in joy!


-Romeo & Juliet

Månen

Jag satt på min balkong, ensam i natten och betraktade livet.

Viden susade i de urgamla träden, nattens insekter spelade sin envetna musik. Så här skulle det alltid vara, tänkte jag,

vinter efter vinter, sommar efter sommar.

Månen skulle sjunka mot horisonten och ge stjärnorna natten tillbaka och någon timme senare skulle stjärnorna avstå den åt solens klara ljus.

Solen skulle vandra över bergen och dra trädens skuggor efter sig tills den gick ner igen bakom åsarnas kammar. På så sätt välvde sig världen och mänskligheten skulle leva i den så gott den kunde mellan mörker och ljus.

God morgon

Vaknar 09.35 av brevbäraren. Han visar sig inte vara någon brevbärare utan en torskförsäljare som högljutt skanderar:
Torskar till er alla, levande, döda, färska, gamla,
inte de där dåliga sorterna ni hittar i affären.

Jag hatar torsk, men vill inte säga det till honom. Han är en före detta försäkringstjänsteman, blev ersatt av en dator, RX 235-SD.
Måste hänga med i tiden, säger han. Nu säljer jag torsk, gäller att attrahera kunder.
Han ger mig en gratis, för att förstärka vår relation, säger han.

Han röst ekar i trappen:
Torskar till er alla, levande, döda.
Jag hatar torsk, lägger den i brevlådan.

Klockan 10.00 har jag duschat, rakat mig,
använt evig ungdom och sexuell atraktion
återfunnet i små plastflaskor.

Tar torsken, startar min dator, den viner.
Från innanmätet hörs en storm som kan få ensamma
sjömän att darra av skräck, krama masten.

I ett virvarr av ettor och nollor återvänder jag till världen.

Spelet

Det finns ett dataspel, jag fick det.
En vän till mig gav det åt mig, han spelade.
Det är fantastiskt, sade han, du borde spela
så jag spelade och fantastiskt var det.

På en cd-skiva fanns det, jag kopierade det
till alla att spela, till alla att njuta.
Inte bara jag borde ha så här kul, tänkte jag,
lade ut det på Internet, på forum,
men mest till mina vänner.

Mina vänner började spela, även de som sa:
dataspel är inget för mig.

Ju mer du spelar, desto bättre du blir, desto svårare blir spelet.
Kanske kan man aldrig vinna, bara bli duktig,
jag är duktig.

Självklart måste jag spela mycket för att bli duktig, likaså mina vänner,
och deras vänner.
Och människorna man möter, som vandrar längs vägarna, vid skyltfönstren,
ståendes i köer, längtandes efter sina datorer.
På väg till spelhallarna som sköt upp över natten, men de spelar ständigt,
i sina huvuden, under tiden.
Nynnar på musiken, formar strategier.

Du spelar genom tårarna, den onda handleden,
hungern. Efter ett tag försvinner allt.
Allt utom spelet.

Det finns inte längre något annat i mitt huvud förutom spelet.
Vi kopierade det, gav bort det till våra vänner.
Som gav det till sina vänner, det finns överallt.
Ibland tror jag att jag glömmer saker.

Jag undrar vad som hände med tv:n. Det fanns en tv.

Jag undrar vad som händer när jag får slut på konserver.

Jag undrar var alla människor försvann, men sen kommer jag på hur snabbt jag kan placera en svart fyrkant bredvid en röd linje eller en blå, rotera dem och få bägge att försvinna.


Så när strömmen bryts för gott kommer jag att spela i mitt huvud tills jag dör.

The end

"They found her later wandering, her courage
had left her. There were oak leaves in her hair,
and she sang:

The branch did bend
The branch did break
I saw the hole
The fox did make
We swore to love
We swore to marry
I saw the blade
The fox did carry

"They say that her baby, when it was born,
had a fox's paw on her and not a hand.
Fear is the sculptress, midwifes claim. The scholar fled."

The end

Part 4

Her voice is sweet and fine, but the voice of my
intended is finer.

"And when her grave was dug,
a small hole it was, for she was a little thing,
even big with child she was a little thing.
He walked below her, back and forth,
rehearsing his speach, thus:
Good evening, my darling, my love,
my, but you look a treat in the moon's light,
mother of my child-to-be. Come let me hold you.
And he'd embrace the midnight air with one hand,
and with the other, holding his short but wicked
knife
he'd stab and stab the night.

"She trembled in her oak above him. Breathed so
softly,
but still she shook. And once he looked up and said,
Owls, perhaps? and another time My! is that a sweet pussy cat
up there? Here puss...
But she was still.
He tock his mattock, spade and knife and left
grumbling and cursing his prey.

Part 3

"Her love arrived at dusk, walking by owl-light,
carrying a bag,
from which he took a mattock, shovel, knife.
He worked with a will, beside the thornbush,
beneath the oaken tree,
he whistled gently, and he sang, as he dug her grave,
that old song...
Shall I sing it for you, now, good folk?"

She pauses, and as a one we clap and we shout,
or almost like one.
My intended, her hair so dark, her cheeks so pink,
her lips so red,
seems distracted.

The fair girl (Who is she? A guest of the inn, I stumble)
sings:

"A fox went out on a shiny night
And he begged for the moon to give him light
For he'd many miles to go that night
Before he reach his den

His den
His den

He'd many miles to go that night,
before he reach his den"