A Kiss

Give me a kiss, I told my sweetheart, and she gave me one.

It was wet and warm, my heart jumped.

I took that kiss and buried it, in a box filled with things

of importance. Old thoughts and memories of a past before

today when love did not exist only on the internet.

My first dance with the lovely girl from next door.

Summer nights of exitement and joy. When I learned to

ride a bike. They are all covered in dust but they are still

there.

Someday I will dig that box up and become young again,

then I will die, with my sweethearts kiss on my lips.

Josh

Once I had a friend and he's name was Josh.
He was a pink elephant and lived under my bed.
You could only imagine the joy and adventures
we had together.
Josh would tell me stories late into the night when
darkness embedded the country.
Every time I was sad Josh would comfort me and
tell me things would be alright. Through happiness
and sadness, Josh was there.

When Josh told me to get a gun I didn't hesitate.
He showed me how to use it and sad that people
are evil, and all he ever spoke was truth.

That night I went down to the mall and I took the
gun. Josh stod beside me and as I fired it he laughed,
a devils laugh, and so did I for it was the right thing to
do.

Now I have walls around me, windows with bars. They
called me an animal and sentenced me to life.
But Josh will get me out, I know he will.

He has just gone on a vacation.

Snälla

Snälla, gör mig en tjänst och gör den nu.
Har du någon du tycker om, en släkting, en vän eller en partner,
säg åt dem hur mycket de betyder. Gör det nu, inte imorgon
eller senare idag.
Stanna upp en sekund, dra ett djupt andetag och betrakta
världen omkring dig. Se den skönhet som finns.
Se dessa underbara och magiska individer vi kallar
medmänniskor.
Vi är så många som lever någon annanstans än nu.
Vi befinner oss på middag ikväll, på semester eller
längtar til jul. Vi fantiserar oss bort, i tid och rum.
Vi tänker att saker kommer att finnas kvar, vara som
de är och som de varit. Dock finns inget av detta.
Det som finns är nu, detta enda ögonblick. Detta är din chans.

Så säg till någon att du älskar dem. Bjud ut tjejen i kassan.
Släpp stress och smärta. Ta vara på detta enda ögonblick som vi har, nuet.

Jag vaknade

Jag vaknade och betraktade nyfiket staden utanför.
Fönstret var täckt med kondensation på grund av
dålig ventilation. Kanske ska jag fixa det någon dag
när jag känner att jag har tid, eller ork eller båda två i
en perfekt kombination. Staden vaknade stilla till liv.
En man matade fåglar. En kvinna med två barn.
Rörelse, känslor, tankar i ett slags storstadsmix serverat
med avgaser och bilhorn.

Under en tid har jag betraktat världen utanför mitt
fönster, med kondensation. Ibland har jag sträckt ut
min hand men tagit i glasrutan. Ibland har jag velat
krossa den, hoppa igenom till något som för stunden
sett bättre ut en mitt rum innanför. Sen vaknade jag
en dag och bestämde mig för att öppna det.

Livet är vidunderligt. Det förändras konstant även om
vi inte alltid är medvetna om det. Varje dag sker magiska
ögonblick som stakar ut vår färd mot en morgondag som
egentligen inte finns, förutom i våra sinnen.
Vi vet ingenting om detta. Det enda som vi vet är att det
inte blir som vi planerat, trott eller hoppats.
Är detta bra? Kanske. Är detta dåligt? Kanske.
Men så är det och ska man kunna gå genom vardagen
utan smärta måste man acceptera detta.

Ny lägenhet, nytt liv, nya möjligheter and a bad hair day
som en vän till mig sade. Mycket har förändrats den
senaste tiden. Jag har förändrats. Jag är inte längre den
samma som jag var två månader sen. Bra eller dåligt?
Jag vet inte och ingen annan heller. Allt handlar om perspektiv.

Ialla fall så känner jag för att blogga igen och det kan ju inte vara dåligt.

Nytt år

Snart är det dags för ett nytt år. Människor samlas, skålar, avger
löften de senare kommer att bryta.
Jag brukar inte avge löften eller snarare så upprepar jag de löften
till mig själv som jag ständigt ger. Leva livet, varken mer eller mindre.
Det svåraste är den cynism som omger mig vilket förvandlar mig till
en fruktansvärd egocentrisk individ. Allt jag ser är andra personers
lycka och varför jag inte kan ha någon själv.
Någonstans i mitt bakhuvud säger en röst åt mig att fokusera på det
jag har och inte det jag saknar. Sen återvänder vemodet och
jag sjunker i en bottelös brunn igen.

Till alla er som funnits där för mig den senaste tiden vill jag bara
säga tack. Det är fullt möjligt att jag inte uppskattar er till fullo eller
ger det intrycket. Jag är en person som lätt drar mig undan vid
motgångar. Kapar band och försvinner i skuggorna. Det är den jag är
och har inget med de runt omkring mig att göra.

Ha ett riktigt gott nytt år och all lycka till er!

En dag i taget

En dag i taget, finns det några andra sätt. En timme, en minut.
Dagarna är ganska långa nu för tiden, jag sover inte så mycket.
Människor frågar hur jag mår, jag svarar, upprepar.
Personer jag aldrig pratat med eller känner finns där för mig,
antar att det är så det fungerar.

Jag är tacksam för allt stöd men jag är ensam. Jag har alltid varit
ensam och kommer att fortsätta vara det. Det är den jag är.
Den enda som vet vem jag är och förstår vad jag känner är jag.
Den enda som kan bearbeta känslorna, tankarna är jag.
Kanske låter det tragiskt men det är sant.

Jag ska inte ljuga eller försköna. Livet är fruktansvärt jobbigt just
nu. Jag kan sitta på ett kafé mitt ibland hundratals människor
och känna mig helt ensam. Jag kan sitta bland människor som
kallar sig mina vänner och undra om dom är det eller bara av
sympati. Det är tankar jag skäms för, det är egoistiskt, inte den
jag är men ändå finns där.

Det går inte en timme då jag inte funderar på att fly.
Försvinna iväg härifrån. Till något annat ställe, annat land.
Där ingen vet vem jag är. Sen inser jag att det inte är lösning.
Den jag flyr ifrån är mig själv.

Jag känner mig cynisk. Min livsglädje är borta, min syn på
tillvaron är borta. Kanske kommer de tillbaka, det tror jag
men inte idag.

Tills dess lyssnar jag på moby och tar en dag i taget.

Farväl

Måndag morgon runt tio tiden kraschade ett par vid korsningen
Gälleråsen utanför Karlskoga. Kvinnan omkom omedelbart och
mannen cirka två timmar senare på Karlskoga sjukhus.
Paret var mina föräldrar.

När jag skriver detta gör jag det på min pappas dator. Huset där
de bodde har så många minnen att jag tappar andan när jag kliver
genom dörren. Tårarna bryter fram och jag är tvungen att sätta
mig ett ögonblick. Jag har kommit hit för att hantera sorgen.
Det är det enda jag kan göra.
Mina föräldrar och jag hade på många sätt en speciell relation,
precis som de flesta säkert har med sina respektive.
Det fanns tillfällen då jag inte tyckte om dem likaså fanns det säkert
tillfällen då de inte uppskattade mina tilltag men det som
genomsyrade allt var en grundläggande och stark kärlek.
Vi fanns alltid där för varandra oavsett vad som hände.

Jag har alltid varit en mycket självständig människa som tidigt
började utforska världen och livet på egen hand. Jag trivs med det.
Något som dock alltid har funnit i mitt bakhuvud är att jag har haft
mina föräldrar med mig, oavsett om jag suttit utan pass i London,
duckat för misiler i Israel eller helt enkelt varit trött på livet.
Det var inte alltid som de lyckades men som bra föräldrar gör så
gjorde de alltid sitt bästa och det är det som räknas.

Folk säger till mig hur stark jag är som kan hantera allt detta.
För mig handlar det inte om att vara stark utan det handlar om att
inse vad livet egentligen är. Det är inte rättvist,
det är inte orättvist. Inte lycka eller sorg. Det bara är.
Den som bestämmer vad livet är, är jag.
Kanske är det shock men jag tänker bearbeta detta och
gå vidare. Det finns inga andra alternativ.
Jag kommer att få ett fantastiskt liv precis som mina föräldrar
hade för det är jag värd, det är de värda. Det är alla värda.

Jag pratade med läkaren som tog hand om min pappa när han
ankom sjukhuset. Han berättade att min pappa hade avlidit kort
efter att han fått reda på att min mamma inte hade klarat sig.
Jag tror inte att han orkade forsätta. Oavsett var i livet mina
föräldrar befann sig så hade de alltid en enorm kärlek för varandra,
något som jag gladde mig över.
Det kanske låter hemsk men på sätt och vis är jag glad för att de
fick försvinna tillsammans. Deras kärlek var värd det och jag tror
inte att någon av dem hade fungerat utan den andra.
En sådan kärlek ska bestå, för evigt och det kommer den att göra nu.

Livet är magiskt men oberäkneligt. Det enda vi kan göra är att leva
varje dag till fullo och uppskatta det vi har just nu.
Har du en dröm så kämpa för den.
Har du någon du älskar, säg det till dem.
Vänta inte tills imorgon.

Jag älskar er båda och kommer alltid att göra det.

Farväl