Kärlek

Jag älskar dig sade hon.
Hur kan du älska? Vad vet du om kärlek? svarade jag.

Kärlek är allt som står på kort man köper i butiken.
Kärlek är att vakna och inse att livet är värt så mycket mer.
Kärlek är att allt och inget. Kärlek är slutet på en resa och
början på något nytt. Kärlek är tårar och lycka.
Kärlek är tomhet som fylls av något.
Kärlek är allt vi inte tror det är.

Kyss mig svarade jag och natten var ung.

En värld

Genom ett immigt tågfönster betraktar jag en värld utanför,
dränkt i vatten från ovan. Viljan att fly vardagen känns återigen
påtaglig men jag tvingar den bort, återvänder till nuet.
Ett nu som skänker mig ett lugn och glädje.
Likt ett barn som för första gången ser världen. Genom nyfikna
ögon utforskar han. Ser världen för vad den är eller kanske inte är.

Ibland är jag det barnet. Under en minut eller sekund finns
världen där, i all sin fantastiska skapelse.
Sen försvinner den, bland minnen och känslor eller till ljudet
av tv:n.
Återigen ser jag en värld utanför, dränkt i vatten från ovan.
Den är vacker.

Känslan

Något som fascinerat mig så länge jag kan minnas är känslor.
Dessa fenomen som tar upp så stor del av våra liv och som
påverkar i en utsträckning vi kanske inte ens är medvetna om.

Frågan är vad en känsla egentligen är? En neurofysiolog skulle
kanske säga att det är en signal från en viss del av hjärnan.
En filosof skulle kanske säga att det är ett kulturellt styrt
svar på ett inlärt beteende.

Börjar man gräva i detta upptäcker man snart hur oerhört
komplext det hela är. Finns det egentligen något som vi kan
beskriva som grundläggande känslor? Är hat detsamma som
hate eller finns det även en skillnad i språket som beskriver
känslorna?

Vilket ord använder du för att beskriva skadeglädje när du
pratar engelska?

Nyligen har jag lyssnat på Robert Solomons fascinerande
föreläsningar kring känslor och om dessa kan ses som
intelligenta. Kärlek till exempel ses ofta som enbart positiv,
men är den verkligen alltid det?
Om man blir olyckligt kär är känslan fortfarande positiv
och i så fall intelligent?

Det finns filosofer som hävdar att känslor gör vårt liv värt att
leva och jag kan nog hålla med om detta. Utan förmågan att
känna något skulle en stor dimension försvinna. Däremot
tror jag man har nytta av att analysera sina känslor och
kanske ställa sig frågan varifrån kommer detta och varför
känner jag det här.

Något som också är intressant när man funderar kring det är
hur många ord vi har för känslor som är negativa jämfört med
positiva känslor. Beror detta på att vi faktiskt har så många fler
negativa eller handlar det om var vårt fokus ligger?
Kan det kanske vara så att vi idag är så upptagna med att
fokusera vår kraft och energi på det som är dåligt i våra liv
istället för att se vad som faktiskt är bra. Visst är det så att för
att kunna komma till rätta med ett problem så behöver man
faktiskt se problemet men jag tror också att om man fokuserar
i för stor utsträckning så kommer man att få mer problem,
inte färre.

Genom att hitta de positiva känslorna i sitt liv förstärker man dom
och genererar fler. Det har jag lärt mig iaf.

Genombrott

Katarsis är definitionsmässigt det plötsliga känslomässiga
klimax eller sammanbrott bestående av en överväldigande
känsla, vare sig känslan består i sorg, empati, glädje eller
annat, och som efterföljs av känslan av förnyelse, av nytt liv.
Begreppet 'katarsiseffekt' används också ofta för att sätta
prägel på de samlade känslorna efter en emotionell
upplevelse, ex. en film eller ett stycke musik.

Inom psykoanalysen används begreppet för att beskriva
en omvälvande och helande insikt hos analysanden.


Likt en fågel fenix reser jag mig från askan som tidigare
var mitt liv. De senaste dagarna har varit svåra.
Mycket svårare än jag någosin skulle trott.
Dock reser jag mig som en ny människa.
Starkare och mer livskraftig än någonsin tidigare.

Ända sedan jag var ung har jag brottats med problem.
Dessa har olika ursprung och tar sig olika uttryck.
Under min tonårsperiod gick det så långt att jag
hamnade i en djup depresion. En sak som jag ialla
fall alltid har kunnat lita på är min förmåga att gå in
djupt i mig själv och analysera varifrån mina känslor
kommer och hur jag ska kunna arbeta med dessa
för att på sikt förändra dom.

Under åren har jag utvecklats till en riktigt bra
hoppypsykolog med mig själv som specialitet.
Detta har gjort att varje gång gamla minnen och
känslor tar sig nya utryck vet jag att jag kommer
att återvända starkare och bättre rustad efter att
jag arbetat mig igenom dessa.

Utrycket "the past does not equal the future"
kan sammafatta mitt liv i detta nu.
Jag är inte en produkt av mitt förflutna, hur mycket
freud än vill argumentera emot.
Jag är den personen jag är nu, idag, som jag väljer att
vara. Det spelar ingen roll att jag misslyckats tidigare.
Det viktiga är det jag gör nu, det är det enda som räknas.

Jag skapar mitt liv, min tillvaro.
Jag styr livet, livet styr inte mig.

Välkomna till morgondagen!

Tacksam

För ett tag sedan hade jag en konversation på msn med en
mycket söt och trevlig person som jag lärt känna. Under
konversationens gång gled vi in på hur vi skulle beskriva oss
själva som personer och enades om att komma fram till tre
ord för detta ändamål. Ett av orden som hon beskrev sig
själv med var tacksamhet. Detta fick mig att stanna upp.

Det är inte ofta som jag samtalar med personer och får höra
något som berör mig på djupet. Dock fick detta mig att
börja fundera. Många av oss går genom livet fokuserade på
det som vi saknar. Man har inte pengar, kläder, vänner,
flickvän, kärlek osv. Det som vi så ofta missar är att vara
tacksamma för det som vi i själva verket har. Detta kan naturligtvis
låta som en klyscha när man är i en situation där man inte
har någonting. Men frågan är om det verkligen någonsin sker?
Har du inte pengar, har du kanske ialla fall din hälsa.
Har ditt hus brunit ner kanske du fortfarande har kvar din katt?

Det enda som jag vet med säkerhet att jag har är det jag har
just nu. Jag kan tänka så mycket jag vill på alla de saker jag
saknar men gör mig inte så mycket gladare för stunden.
Varför inte vakna varje morgon och börja dagen med att tänka
en tanke kring de saker du är tacksam över i ditt liv?

Just nu är jag för övrigt tacksam för att jag har en säng.

God natt...

P.S

Tack fröken J för att du fick mig att stanna upp i vardagens gråa dis.

Rädd för risker

Jag har kommit underfund med något. Jag är rädd.

Rädd för att ta risker. Rädd för att kliva in i det okända.
Folk som känner mig kanske ställer sig undrande till detta
då jag har gjort mycket under mitt liv som kan anses som
riskfyllt men att ta risker handlar inte enbart om att hoppa
ut ur ett flygplan, eller resa till främmande länder, för att
ta några exempel. Det handlar om att utmana sig själv och
göra något som du inte har gjort tidigare eller drar dig för
att göra. Detta kan vara att ringa en gammal vän eller
släkting som du inte pratat med på länge, säga hej
till den där snygga tjejen i butiken, gå på date, säga ifrån till
sin chef eller kanske att börja skriva en bok.

Hur kommer det sig egentligen att vi drar oss för att göra saker?
Det finns många teorier kring detta men för egen del tror jag
att vi drivs av olika saker. Vissa säger att det är ambitionen att
undvika smärta och istället få glädje. Dock spelar det nog ingen roll
exakt vad det är som driver oss men att vi undviker att göra
saker därför att vi tror vi därigenom undviker någoting negativt är
nog ingen långsökt tanke.

Rädslan att ta kontakt med okända människor måste vara en av
de allra största. Tänk om han/hon avvisar mig? Vad gör jag då?

När jag var yngre var jag livrädd för att prata med tjejer på krogen,
ja prata med människor överhuvudtaget.
I mitt inre var jag så säker på att bli avvisad att jag hellre valde
att inte ta kontakt, därigenom undvek jag den smärta som jag
senare trodde jag skulle känna när jag blev avvisad. Detta tror
jag är något som kommer tillbaka hos människor i olika former.
Vi är så säkra på att misslyckas så vi väljer hellre att undvika
den smärtan genom att inte försöka överhuvudtaget.

Genom åren har jag dock lärt mig något. Om man aldrig tar risker
växer man aldrig som människa. Om du ständigt undviker den
eventuella smärta som kanske kommer från ett misslyckande
utvecklas du aldrig. För det är just genom misslyckanden
som vi utvecklas eftersom vi inser att det inte var så farligt och
att vi faktiskt kan gå vidare i livet.

Detta är naturligtvis lätt i teorin men otroligt svårt i praktiken
men det gäller att ta små steg och låta den positiva utveklingen
hela tiden ge dig knuffar framåt.

Om du till exempel är rädd för att prata med det motsatta könet
börja i liten skala. Fråga folk vad klockan är och du inser att de
faktiskt inte tycker du är en idiot bara för att du tilltalar dom.
Gå sedan vidare till butiksanställda, de har ju faktiskt betalt
för att vara trevliga mot dig.

Samma principer kan man tillämpa på alla områden i livet.
Genom att vara dag ta små, små risker utvecklas man ständig
som individ och når helt oanade höjder i sitt liv.
För det är faktiskt så att våra liv är fantastiska och unika.
Därför förtjänar vi att vara fantastiska och må fantastiskt.
Har du något som du önskar du kunde göra eller ett beteende
som du vill ändra, gör det! Du förtjänar det.

Så jag erkänner. Jag är rädd, rädd för att ta risker
men jag kommer att utmana min rädslor och fortsätta utvecklas.

Varje dag för resten av mitt liv.

Att existera utanför cyberrymden

Dåligt med uppdateringar på bloggen. Detta beror på flera saker
varav tidsbrist samt fokusering på andra saker i vardagen är de
största. Jag kan dock avslöja att bloggandet kommer att fortsätta
men på en annan plats, mer om detta framöver.

På sistonde har många av mina vänner skaffat sig konto på
facebook. Jag är tvådelad till detta, eller jag ska snarare säga att
jag är tvådelad till mycket av vår tids nya fenomen såsom
blogg, communitys osv.

I en tid då vi har allt lättare att hålla kontakt med varandra
har det också blivit allt lättare att strunta i den värld som faktiskt
finns utanför det virituella rummet. Det är så mycket enklare att
skicka sms, messa, chatta, skriva på facebook än att faktiskt träffa
personen och ha ett genuint utbyte. Visst är program som msn
enormt behändigt för att kunna ha interaktioner med personer
som tex bor långt bort och som man kanske inte träffar annars
men detta får inte ersätta "verklig" kommunikation.

Samtidigt som vi har lättare än någonsin att träffa folk och hålla
kontakten genom allehanda tekniska undervekt så känns det som
vi samtidigt är mer ensamma än någonsin.

Hittade detta underbara inlägg i aftonbladet:


"Facebook lever på människors rädsla"

Facebook är en global epedemi. 31 miljoner människor har plötsligt
skaffat sig ett konto där, 100 000 tillkommer varje dag. Hemsidan
omtalas som ett roligt och användbart verktyg för socialt utbyte på
internet, men vad ingen verkar se är att det som hemsidans extrema
popularitet egentligen grundar sig på är människors rädsla.
Rädsla för att bli utesluten från något som alla ser.

Och mest av allt handlar det om en extrem uppvisningshets -
att förevigandet blir viktigare än upplevandet, att identiteten inte
känns verklig om andra inte är medvetna om den.

Livsflödet måste registreras av andra, de elektroniska receptorerna
omking oss blir bekräftelsen på att vi är viktiga, verkliga, mänskliga.
Maskinen blir en förlängning av människan, livsflödet elektroniseras.

Men finns det inga verkliga, fysiska mottagare omkring oss som kan
registrera oss?

Vad det egentligen verkar handla om är att människor är ensammare
idag. Våra elektroniska kontaktstationer, datorerna ersätter verklig
kommunikation.

Det är enkelt att framställa sig som man vill på internet,
intressen och smak och personlighet går att välja i små
rullgardinsmenyer. Man skalar bort de delar av personligheten
som inte passar in och gör sig till en snyggt paketerad,
färdig personprodukt, ett slags varumärke.

Innan big brother-deltagarna klev in i huset fick de rådet att inte
visa för många egna karaktärsdrag, det är nämligen enklast att
sympatisera med en sammansatt, enkel rollfigur.

Och den mentaliteten sprids i samhället, individualism och
mångsidighet ses som något obekvämt. Vi ska vara
strömlinjeformade, perfekta produkter, inte människor.
Precis som kändisarna.
Ytan ska vara en förlängning av insidan, och ibland till och med
ett substitut för den.

I min stad finns hemsidor som är kopior av stureplan.se,
där fester och tillställningar visas upp som nogsamt arrangerade
modevisningar där de vackraste får medverka på flest bilder
och får flest popularitetspoäng. Inte bara unga lever i denna
uppvisningshets och snyggdoktrin, med facebook kliver även
vuxna in i det elektroniska uppvisandets värld.

Jag kanske inte borde säga något, jag har ju faktiskt Facebook själv.
Men vad ska man göra?
Jag vill ju inte bli utanför det alla andra ser.


Isabelle Ståhl, 19 år




Gå ut och lev livet....