Mannen till höger

Han står höger om busskuren, precis som alltid.
Vita tenniskor och grå jacka, precis som alltid.
I munnen en cigarett. Han blick är låst i fjärran.
Metodiskt vandrar han fram och tillbaka på sin plats,
höger om busskuren, precis som alltid. Ibland står
någon annan där. Då blir han nervös och svär för sig själv.
Väntar, hoppas att platsen, höger om busskuren ska bli ledig.
Sen står han där med vita tenniskor och grå jacka, precis som alltid.

Bussen kommer och mannen till höger om busskuren går på.
Hans blick är tom. På en buss fylld med tomma blickar fyller han
knappt en plats men precis som alltid sitter han där, till höger
om dörren. Ibland kan någon annan ha tagit den platsen och då
svär mannen med de vita tenniskorna för sig själv.
Nervöst väntar han på att platsen ska bli ledig.

Jag står till vänster om busskuren och hälsar på mannen
med de vita tenniskorna. Han säger ingenting, precis som alltid.

Tillbaka

Äntligen tillbaka får jag nog lov att säga.
Väntan har varit alldeles för länge.
Även i dessa dagar av moderna under och teknik
så finns det platser och tillfällen då man helt enkelt
får lov att klara sig utan. I drygt 3 veckor har jag nu
varit utan internet men trevligt nog så är den dåliga
trenden nu bruten och bloggen kan pånyttfödas.

Mer att vänta!

Paket

Kan du minnas när du var liten och det var julafton?
Känslan av förväntan blandat med nyfikenhet kring alla
paket under grannen. Kanske fanns det ett speciellt
paket som du tittat extra mycket på. Vacker inslaget
i rött papper med snören i guld. När ingen såg på smög
du försiktigt fram på tå till det och strök försiktigt över
dess yta med darrande fingrar.
Pappret var glansigt och kändes mjukt mot huden.
I ditt stilla inre undrade vad ett sånt vackert paket
kunde innehålla.
Samtidigt som du helst av allt skulle vilja slita av
pappret och komma åt innehållet så njöt du på
samma gång av att betrakta den vackert inslagna
presenten.
Just i detta ögonblick kände du dig lyckligast i
hela världen.

Jag hatar paket. De tar aldrig slut.
Fula, bruna fortsätter de att komma mot mig på bandet.
Andfått lastar jag containrar fulla av dem, som sen
ska göra någon liten unge lycklig.

Det är allt bäst för dem att de upskattar sitt paket annars jävlar...

År

Tiden går
i dess spår jag går
letar efter bitar
jag än gång skapat

Ögonblick jag glömt
förvandlat till papper
får mig att ibland
ta ett steg tillbaka

Minuter blir till år
som följer mina spår
längs den väg
jag kallar liv

Men alla dessa år
som tycks följa mina spår
får mig endast
att längta hem ibland

Dekadens

Dekadens?
Förvisso sant men snarare har jag under den senaste tiden
fått uppleva en tillvaro där internet ännu inte har fått fotfäste.
Både en skön och något jobig upplevelse.

För att kort summera vad som hänt under den tid som
bloggen legat tyst så har jag gått klart steg två av min
utbildning till internationell personlig tränare.
Därefter blev det skranglig nattbuss till vårt västerliga
grannland befolkat av fjordar och smörgåsätande norrmän.
Bor i en liten hybel vilket är norska för extremt liten lägenhet
och svettas tillsammans med ett antal andra svenskar på
speditionsföretaget Tollpost Globe AS.

Dock befinner jag mig när det skrivs tillbaka i moder sveas
famn då jag besöker mina föräldrar över midsommar.
En titt genom fönstret avslöjar en inte alltför munter
himmel som vägrar att släppa igenom något soljus.
Detta tillsammans med det faktum att jag igår fyllde år
och således har tagit ett steg närmare döden kan få även
den mest lisglada individ att fatta flaskan i ett handfast grepp.
Nu är det inte riktigt så illa som jag kanske beskriver det.
Dock har jag aldrig varit någon fantast av födelsedagar och då
menar jag min egen. Detta hänger säkert ihop med det faktum
att jag redan som 20 åring började få åldersnoja och se framför
mig bilder där jag ligger på långvården.
Nu firar jag inte direkt min egen födelsedag i någon större
utsträckning. De senaste åren har jag alltid befunnit mig
utomlands på nämnda dag och därför kunnat koppla bort
tankar kring fenomenet. Gårdagen firades därför med riktigt
äckligt norskt kaffé i spöregn vilket känns som passande.

Dock är det gott med tårta vilken kanske bjuds ikväll om jag har tur.

Viktigt

Ibland är det viktigt att komma ihåg vad som verkligen är viktigt.
Solen i ansiktet är viktigt. Mina nya skor är inte viktigt.
En katt som stryker sig mot mitt ben är viktigt.
Paris hamnar i fängelse är inte viktigt.
Dricka kaffe i trädgården är viktigt.
Fundera över grannens nya bil, inte viktigt.
Njuta av skratt bland kvittrande fågelsång, viktigt.
Klippa gräset, inte viktigt.
Beundra jordens största rabarber, enormt viktigt.
Titta på tv, aldrig viktigt.
Umgås med världens bästa föräldrar, viktigast.


Idag har varit en av de viktigaste dagarna på länge och
jag har bara gjort viktiga saker.

Hoppas det kommer fler tillfällen framöver.

Rädsla

Återigen ligger min tillvaro förpackad i en ryggsäck från everest.
Snart ska den miljö jag levt i under en tid bytas mot en annan.
Intryck glömmas och nya ersätta.

Jag har alltid varit en person som njutit av att utmana mig själv.
Söka nya erfarenheter och kliva på okänd mark.
För mig så är detta något av det viktigaste i livet.
Genom att gå precis bortom rädslan så utmanar jag försiktigt
mina begränsningar utan att försöka fly från själva känslan
av rädsla. Detta har blivit allt viktigare ju äldre jag blivit.
Detta är på det sätt som jag utvecklar mig själv,
som jag får ut mer av livet.
Genom att stå i det okända, orädd och vaken.
Erkänna min rädsla och ta ett steg förbi den,
inom livets alla områden.

Detta tror jag gör att jag närmar mig det som är meningen med allt.