Ingenting

Ska vi gå ut och gå frågar du,
vacker i skymningsljuset.
Gärna, svarar jag.
Var ska vi gå någonstans,
säger du, din röst är ljuv.
Ingenstans, säger jag, så vi börjar gå dit.

Jag frågar hur din dag har varit.
Bra svarar du och dina ögon leker med
mitt hjärta.
Vad har du gjort frågar jag och du
svarar: ingenting.
Hur gör man det frågar jag när solens
sista strålar färgar livet rött.
Det är som när man är på väg ut och
någon frågar vad ska du göra och du
svarar: ingenting, sen går man och gör det.

Ingenting låter bra, säger jag och tar din hand.

Jonglör

När jag var liten ville jag bli jonglör. I timmar kunde jag öva
med mina jonglerbollar i tyg som min mamma sytt åt mig.
Till publikens jubel genomförde jag det ena halsbrytande
numret efter det andra. Tre bollar, fyra bollar, fem bollar
och en kanin, sex bollar och en gammal man från Albanien,
sju bollar och två tvillingar med söta leenden.
Min föräldrar brukade klappade händer åt mig och efteråt
fick jag alltid en karamell som belöning. Karamellen var söt
och innehöll inte konstiga saker man får cancer av så det
gjorde inget att man fick en extra av farmor lite senare
på kvällen.

När jag blev äldre jobbade jag extra på en cirkus.
Bland elefanter och zebror utvecklades mina trick till allt
mer avancerade skapelser.
Tio bollar och ett svärd, två isbjörnar och en fotölj, fem
kastruller bakom ryggen. Publiken applåderade och jag fick
blommor av en flicka med vickande överläpp.

Men efterhand blev publiken allt mindre. Folk började se på
tv och fantastiska shower fanns det inte tid för.
Mina nummer blev färre. Tre koppar med socker i,
två facklor och en guldfisk, tre handdukar.
Cirkusen lade ner och jag fick en guldklocka som tack.

Nu är kontoret min arena. Jag jonglerar papper.
Det kallas att multitaska. Många bollar i luften sägs det.
Två häftklamrar och en vattenmugg, fyra kontrakt C72,
en passerbricka och två cdskivor.
Publiken är tyst.

The time of the season

Om jag varit en förnuftig person skulle jag köpt ett hus,
långt ute på slätten. Vita staket och ett äppelträd att
tillbringa slumriga eftermiddagar under.
Jag skulle suttit i min gungstol och betraktat världen
som den är. Drömmande med en tjock katt i mitt knä.

Men vem fan är förnuftig. På ännu ett nedgånget väghak
förbannar jag den gud som övergivit mig.
Dricker whiskey ur skitiga glas serverat av servitriser
med glömda visioner. Genom tomma ögon betraktar de mig.

- Vill du ha sällskap? Jag kan få din smärta att försvinna.
Lägg din trasig själ i min hand och låt oss försvinna i natten.
Hennes ord drunkar i jukeboxens dunkande.
What's your name, who's your daddy?

The Zombies, vad fan vet de om kärlek...

Sving it magistern

Även om jag är en musikalisk allätare så är jag även en person
som lätt hamnar i perioder då jag bara lyssnar på vissa genrer
eller teman. Efter att ha hört Roger Ciceros fenomenala bidrag
i Eurovisionfinalen så är jag nu inne i en svingperiod.
Helst skulle det enbart spelats tyskt sving i högtalarna men
eftersom tillgången är något begränsad fick jag utöka till alla
sorters sving. Ser mig själv glida runt i en rökig klubb iklädd
smoking, hatt och smal mustasch.
Tror jag skulle passa i en sån miljö.

Ain't that a kick in the head...

Vad var det intressanta i detta kanske du tänker nu.
Det funderar jag också över. Återkommer när jag har svaret.

Att vara eller inte vara

I ett regnigt Umeå som hånskrattar åt mina förtvivlade försök
till vårstämning känns allting bekant. Kom hit igen på ett
skumpande nattåg, tidigt måndag morgon.
Möttes av förväntande taxichaffisar och ett tomt kylskåp.
Mina blommor har överlevt och brevlådan är inte översvämmad,
vilket ialla fall ger hopp i en annars rätt dyster tillvaro.

Jag saknar motivation, det där häftiga ordet som ligger till
grund för mycket av vad vi sysslar med i vardagen.
Komiskt nog återvänder jag från en utbildning till personlig
tränare där jag energiskt ska motivera andra, fullständigt
omotiverad i mig själv. Funderar på en karriär som uteliggare
men inser att norrlands karga klimat snabbt skulle få mig att
återvända till det varma inre i små gråa legoklossar med
hyresrätter.

Det känns på något sätt som om jag lever i ett vakum för tillfället.
Varken glad eller ledsen, trött eller pigg. Jag kör metodiskt i
mittspåret på motorvägen där man varken kör om eller blir
passerad. Vill inte göra något alls samtidigt som jag skriver listor
med saker jag ska ta tag i. Känslan är den samma vad gäller
tillvaron för denna blogg. Motivationen saknas och jag känner
mig tom på ord av värde. Det som produceras består mest av
allehanda svammel som de få besökare av sidan antagligen
skulle må bättre av att slippa höra.

Umeå känns litet, som en stad med murar där friheten på andra
sidan lockar mer och mer för varje dag.
Kanske skulle det kännas bättre om jag träffade en trevlig flicka,
slog mig till ro och njöt av alla de vackra saker som finns vår vardag.
Kanske skulle det kännas bättre om jag flyttade till Japan och
bosatte mig i ett zenkloster.

Sen har jag begåvats med hosta. Antagligen är den dödlig
eftersom den motsätter sig varje försök till kurering.
Kanske dags att skriva testamente.

Host

Så fick de mig till slut, trots alla mina försök att undkomma. Utanför domkyrkan i Uppsala hade de lagt sig på lur uppe bland löven för att sedan ursinningslöst attackera mig när jag passerade. Efteråt skrattade de åt mig där jag låg i dammet och förbannade deras anleten.

Sålunda sitter jag nu sjuk och hostar framför datorn. Trodde jag skulle slippa åka dit trots att var man än går just nu möter snörvlande människor.

Tyvärr har jag ingen tid att bli frisk heller så det får väl vänta. Kanske nästa vecka eller framåt sommaren.

Tillbaka i etern

Likt en fågel fenix som reser sig ur askan är jag då tillbaka i den värld som kallas cyberrymden. Förhoppningsvis något visare men definitvit mycket brunare.

Tänkte börja med att köra en lite kort sammanfattning av den senaste tidens händelser för er som nyfiket undrar, vilket inte är särskilt många men eftersom ialla fall min mamma läser denna blogg så känner jag mig tvungen.

Tillvaron på en av Spaniens öar, Lanzarote kan betecknas som en mycket lyckad vistelse. Vi bodde på trevliga Club La Santa vilket är en gigantisk träningsanläggning dit man i stort sett åker för att träna.

Tillsammans med cirka 160 andra trimmade instruktörer från hela norden körde vi olika workshops och utbildningar för att lära oss nya spännande saker. Jag lärde mig bland annat att 8h utomhus är tillräckligt för att bränna min delikata näsa, även med solkskydd applicerat.
Vidare lärde jag mig att vinet som kostade 16kr var betydligt sämre än vinet för 22kr. Kan vara bra att minnas för framtida äventyr.

I stora drag så bestod resan av träning, solning och ätande av den gigantiska buffe som fanns tillgänglig. Dock hann vi även med att likt galna turister i hyrbil besöka alla sevärdheter utplacerade runt ön.

Glad i hågen anlände jag fredagnatt till Arland för att påbörja PT skolans utbildning till Personlig Tränare. För er som inte vet vad en personlig tränare är så kan jag säga att det är den snygga killen på gymmet som säger åt andra vad de ska göra och dessutom får betalt för det. Eftersom jag känner igen mig i den beskrivningen så har jag nu bestämt mig för att slå in på det spåret.
Sålunda kommer jag nu att drillas i allehanda nyttiga kunskaper under 8 dagar för att sedan utmattad återvända till Umeå.

Under min vistelse här i Stockholm kommer jag bland annat att lära mig namnet på 200 muskler, åka tunnelbana, tvätta, bo hos min kompis Gustav, bo på vandrarhem och bo hos min kompis Erika som just fått barn. För er som inte vet hur ett barn ser ut så har ni här ett exempel på en bebis och en frukt.




Kort sagt, mycket på gång just nu!