Att snooza eller inte snooza, det är frågan

För många är det värsta i livet när väckarklockan retfullt sätter igång att ringa på morgonen och du brutalt väcks ur drömmen som innehöll en bubbelpool, fem vackra playboybrudar och massor av glass.
Vad gäller sättet att se till att man verkligen stiger upp så finns det nog lika många olika lösningar som det finns kineser i lustiga hattar. Vissa gömmer kanske väckarklockan så att de är tvugna att stiga upp och börja leta efter den. Jag testade detta en period men det slutade med att jag inte lyckades hitta klockan och till slut rev upp vardagsrumsgolvet i min jakt dock utan resultat. Lustigt nog ringer den fortfarande exakt klockan 06.00 varje morgon från sin dolda position i det virvarv som kallas min bostad och föraktfullt hånar mig.
En annan fascinerande sak är detta som kallas snooza. Detta innebär att när alarmet ringer så trycker man på en knapp som gör att alarmet stängs av för att sen gå igång igen runt 10 minuter senare. Detta upprepas ett antal gånger innan man i panik inser att man har exakt sju minuter på sig att befinna sig på jobbet och i sin vansinnesfärd genom ytterdörren förbannar allting som heter tid.
Jag har aldrig riktigt förstått hela grejen med att snooza. Om man vet att man kan sova 15 minuter längre så måste det väl vara bättre att ställa klockan senare från början och sen stiga upp. Det är ju som att vänta på att få en spruta och varje gång man ska få det gjort så skjuts det upp en liten stund till. I och för sig så känns det ju kanske en aning gemytligt just då men innerst inne vet man ju om att snart kommer det att göra ont så det går ju knappast att slappna av i någon vidare utsträckning.

En vän till mig föreslog idag att man skulle ha dropp på natten. Då kunde man pumpa sig full med vitaminer för att sedan när det börjar bli dags för uppstigning byta till koffein. Snacka om frukost på sängen. Bara att kamma till sig och dra iväg.
Kanske ska uppfinna något sånt, eller så snoozar jag bara en stund till istället...

I mitt liv finns ingen snö bara musik

Vissa dagar är helt enkelt bättre än andra. Ofta får man den insikten när man nyfiket kikar ut genom fönstret för att insupa det vackra vädret som man förväntar sig ska finnas där på andra sidan rutan. När man istället möts av något som i milda ordalag endast kan beskrivas som deprimerande så är det svårt att hålla modet uppe. Det är dessa dagar som jag så snabbt som möjligt kopplar in min ipod för att därigenom undkomma vardagens trista miljö och förflytta mig till ett helt annat ställe.

Bump, bump, bump mmmdank...Snön yr runt mitt huvud när jag frenetiskt stapplar fram mot universitetet. Justin ylar senorita i mina öron och plötsligt förvandlas den pälsklädda damen vid min sida till en vacker latinska som ivrigt slänger av sig kappan och börjar dansa framför mig. Jag slänger min ryggsäck mot en förskräckt äldre herre och börjar dansa samtidigt som jag kör några snygga dansteg på den isiga gångvägen. Intensiteten stegras samtidigt som James Brown börjar jucka frenetiskt vid min sida. En bil stannar och jag hoppar vig som en apa upp på taket och tillsammans med Fabolous får jag den samlade folkmassan framför mig att hoppa i takt. Umeå, are you fucking ready? skricker jag hest och stagedivar rakt ner i en snödriva. Förvirrat tittar jag upp och ser två snoriga barn i alldeles för stora skoteroveraller, något som tydligen alla norrlänningar envist vägrar att överge som stadardplagg, iakta mig nyfiket. När jag reser mig och borstar av snön som naturligtvis har hittat innanför min tröja rycker de i mitt byxben och frågar om autograf. Jag ler mot Chris Brown och får en high five som svar men Isac Hayes är upptagen med att bygga en snöfästning på andra sidan vägen och det enda man ser är hans vida jeans bakom den snart färdiga ringmuren.

Förnöjt fortsätter jag mot universitetet för världens snabbaste fika med donnan Emma, vars blogg finns som länk nere till höger. Va? Har du inte läst den? Bloggen, som antagligen är en av Svergies bästa? Gör det genast annars skickar jag Pet Shop Boys för att knäcka dina ben! Go west....

Vara cool i hissen

Idag när jag som vanligt stod och betraktade min egen spegebild i hissens något för avslöjande ljus insåg jag en sak. Jag är en fruktansvärt cool person. Innan du som läser nu börjar att dra en massa slutsatser och bistert utbrister: Vilken typ! Här står han och snackar om hur cool han är. Vilken rätt har han till det när han inte ens kan skilja mellan olika märkesjeans? Låt mig för ett ögonblick förklara vad jag menar.

Även om ordet cool har en massa betydelser och olika människor använder det i en mängd sammanhang från att beskriva kylskåp till Paris Hiltons senaste handväska så har ordet en egen mening för mig. Cool innebär att man nått en självinsikt om att man, trots omvärldens ibland bistra budskap om otillräcklighet, faktiskt är en makalös person som förtjänar att leva ett underbart liv och ha en fantastisk tillvaro. Jag tror att detta är något som många faktiskt inte förstår. Alla förtjänar att vara lyckliga men den enda som kan skapa denna lycka är du. Det kommer inte att rusa fram en kort dvärg i hög hatt en dag när du sprintar genom staden i jakten på sista bussen hem och med varm röst säga: Hej, du fötjänar att vara lycklig! Lika lite som att du plötsligt kommer att bli uppringd av George Bush som högljutt proklamerar att du är en unik person.

Låt inte någon få dig att tro att du inte är cool. Det finns på tok för många sätt i denna värld som vi får oss själva att bli mindre och mer betydelselösa än vad som egentligen borde vara möjligt så det finns ingen som helst anledning att lägga till detta. Genom att inse sin egen unikhet så skapar vi vår identitet och en egen identitet är supercoolt! Nästan lika coolt som en rökande apa med väst.

En annan sak som jag också insåg i hissen är att jag är jäkla snygg, men det tar vi en annan dag...

Inte länge kvar nu

Efter mycket övervägande så har jag bestämt mig för att fortsätta med denna eminenta blogg. Dock så kommer innehållet att radikalt förändras. Låt inte detta skrämma bort er då jag är säker på att ni som hitills hittat hit kommer att finna den nya skapelsen minst lika intressant som den förra.





Start datum för sovauppochner version två är imorgon. Tills dess lämnar jag er med en bild på JVC Quintet, den kanske coolaste bergsprängaren som funnits!

Det kommer mera

Tappa inte kraften!



Som vissa av er kanske märkt så har aktiviteten här på bloggen varit liten den senaste tiden. Detta beror till stor del på att jag arbetar med en ny blogg som kommer att presenteras under denna vecka. Detta kanske känns märkligt då den den blogg som jag för närvarande skriver i inte är särskilt gammal men tanken är att den ska fortsätta att finnas kvar då den nya bloggen har ett helt annat tema och inriktning.

För övrigt anser jag att måndagar borde vara avdragsgilla.

En bil

Eftersom jag idag känner mig aningen uttröttad både vad gäller den fysiska kapaciteten och likaså den mentala samt lider av svår tidsbrist så blir dagens bidrag aningens decimerat.

Jag drömmer om den dag då jag korsar den amerikanska kontinenten med bil. Stannar vid små vägkrogar och blickar ut över dammiga vägar.

Ett ögonblick av rytm

I dansen finns ingen framtid, ingen gårdag, bara nuet.
Jag lever för stunden, för känslan av att existera i en värld av musik. Pulsande neonljus spelar över kropparna som rör sig runt mig, likt mig existerande ett ögonblick fyllt av rytm.
Världen är deras att njutas.
Bakom mig anar jag henne, en gestalt, en siluett i ljuset. Jag har sett henne uppslukas av blickar. Sett henne leva för stunden i ett ögonblick fyllt av rytm.
Hennes kropp är en målning, perfekt avbildad på en duk. Varje rörelse skapar en lidelse av beröring. Jag vill se henne, röra henne, dela den passion jag känner. Neonljus får hennes ansikte att skifta färg. Skapar en illusion av en varelse upphöjd över oss andra.
Hon rör sig mot mig och min kropp skälver. En flammande känsla genomsyrar mitt inre. En närvaro så stark att den tränger undan allt annat invaderar min värld. Händer på min hud får mitt hjärta att för en hundradels sekund stanna. Hennes ögon ser mig och jag drunknar.

I ett ögonblick fyllt av rytm är världen min.