The Eagle

He clasped the crag with crocked hands;
Close to the sun in lonely lands,
Ringed with the azure world, he stands.

The wrinkled sea beneath him crawls;
He watches from his mountain walls,
And like a thundebolt he falls.

- Alfred Tennyson

My Darling

I met my darling a warm night in august. Our eyes
met across the room and I knew that we always would
be together.
He warm lips embraced me as I called her name, Patricia.

She was of a noble family, I came from poverty.
Still our love had no boundries.
Her father forbid her to se me, told her I was trash.
That night we met in the moonlight under london bridge.
My body acing with disire, hers with passion.
As the morning broke we made time stop, for a moment.

Her father came to se me. Told me he would kill me
I if ever touched her again.
That night, she climbed through my window.
Fragile like a leaf but as beautiful as a rose.
She wispered in my ear, I will allways have you near.

Then he came, just like he had promised.
With men and guns. He chase through the narrow
streets untill I was trapped. Then he fired a single shot
to my heart and I fell, to never rise again.
He used an axe to chop my head of and he burned my
body so nothing would remain.

But my darling, my fragile rose, found my grave and
dug my head up. Gently she carried it wrapped in silk
to her bedroom.
Placed me in the chest in the corner, the one her father
gave her on her birthday.

The she whispered in my ear, I will always have you near.

My darling, Patricia.

It's alive

Herregud den lever!

Vad är detta, kanske någon undrar? Denna blogg skulle ju läggas ner.
Begravas. Långt under betong, jord och annat skrot.
Få en påle nedkörd genom bröstet.

Nå jag antar att jag är sentimental. Jag antar att jag har svårt att
släppa taget om saker. Jag antar att jag har fått storhetsvansinne
som tror att jag kan hålla två separata bloggar vid liv.

Endast tiden vet.

www.levanaket.blogspot.com

A Kiss

Give me a kiss, I told my sweetheart, and she gave me one.

It was wet and warm, my heart jumped.

I took that kiss and buried it, in a box filled with things

of importance. Old thoughts and memories of a past before

today when love did not exist only on the internet.

My first dance with the lovely girl from next door.

Summer nights of exitement and joy. When I learned to

ride a bike. They are all covered in dust but they are still

there.

Someday I will dig that box up and become young again,

then I will die, with my sweethearts kiss on my lips.

Josh

Once I had a friend and he's name was Josh.
He was a pink elephant and lived under my bed.
You could only imagine the joy and adventures
we had together.
Josh would tell me stories late into the night when
darkness embedded the country.
Every time I was sad Josh would comfort me and
tell me things would be alright. Through happiness
and sadness, Josh was there.

When Josh told me to get a gun I didn't hesitate.
He showed me how to use it and sad that people
are evil, and all he ever spoke was truth.

That night I went down to the mall and I took the
gun. Josh stod beside me and as I fired it he laughed,
a devils laugh, and so did I for it was the right thing to
do.

Now I have walls around me, windows with bars. They
called me an animal and sentenced me to life.
But Josh will get me out, I know he will.

He has just gone on a vacation.

Snälla

Snälla, gör mig en tjänst och gör den nu.
Har du någon du tycker om, en släkting, en vän eller en partner,
säg åt dem hur mycket de betyder. Gör det nu, inte imorgon
eller senare idag.
Stanna upp en sekund, dra ett djupt andetag och betrakta
världen omkring dig. Se den skönhet som finns.
Se dessa underbara och magiska individer vi kallar
medmänniskor.
Vi är så många som lever någon annanstans än nu.
Vi befinner oss på middag ikväll, på semester eller
längtar til jul. Vi fantiserar oss bort, i tid och rum.
Vi tänker att saker kommer att finnas kvar, vara som
de är och som de varit. Dock finns inget av detta.
Det som finns är nu, detta enda ögonblick. Detta är din chans.

Så säg till någon att du älskar dem. Bjud ut tjejen i kassan.
Släpp stress och smärta. Ta vara på detta enda ögonblick som vi har, nuet.

Jag vaknade

Jag vaknade och betraktade nyfiket staden utanför.
Fönstret var täckt med kondensation på grund av
dålig ventilation. Kanske ska jag fixa det någon dag
när jag känner att jag har tid, eller ork eller båda två i
en perfekt kombination. Staden vaknade stilla till liv.
En man matade fåglar. En kvinna med två barn.
Rörelse, känslor, tankar i ett slags storstadsmix serverat
med avgaser och bilhorn.

Under en tid har jag betraktat världen utanför mitt
fönster, med kondensation. Ibland har jag sträckt ut
min hand men tagit i glasrutan. Ibland har jag velat
krossa den, hoppa igenom till något som för stunden
sett bättre ut en mitt rum innanför. Sen vaknade jag
en dag och bestämde mig för att öppna det.

Livet är vidunderligt. Det förändras konstant även om
vi inte alltid är medvetna om det. Varje dag sker magiska
ögonblick som stakar ut vår färd mot en morgondag som
egentligen inte finns, förutom i våra sinnen.
Vi vet ingenting om detta. Det enda som vi vet är att det
inte blir som vi planerat, trott eller hoppats.
Är detta bra? Kanske. Är detta dåligt? Kanske.
Men så är det och ska man kunna gå genom vardagen
utan smärta måste man acceptera detta.

Ny lägenhet, nytt liv, nya möjligheter and a bad hair day
som en vän till mig sade. Mycket har förändrats den
senaste tiden. Jag har förändrats. Jag är inte längre den
samma som jag var två månader sen. Bra eller dåligt?
Jag vet inte och ingen annan heller. Allt handlar om perspektiv.

Ialla fall så känner jag för att blogga igen och det kan ju inte vara dåligt.

Nytt år

Snart är det dags för ett nytt år. Människor samlas, skålar, avger
löften de senare kommer att bryta.
Jag brukar inte avge löften eller snarare så upprepar jag de löften
till mig själv som jag ständigt ger. Leva livet, varken mer eller mindre.
Det svåraste är den cynism som omger mig vilket förvandlar mig till
en fruktansvärd egocentrisk individ. Allt jag ser är andra personers
lycka och varför jag inte kan ha någon själv.
Någonstans i mitt bakhuvud säger en röst åt mig att fokusera på det
jag har och inte det jag saknar. Sen återvänder vemodet och
jag sjunker i en bottelös brunn igen.

Till alla er som funnits där för mig den senaste tiden vill jag bara
säga tack. Det är fullt möjligt att jag inte uppskattar er till fullo eller
ger det intrycket. Jag är en person som lätt drar mig undan vid
motgångar. Kapar band och försvinner i skuggorna. Det är den jag är
och har inget med de runt omkring mig att göra.

Ha ett riktigt gott nytt år och all lycka till er!

En dag i taget

En dag i taget, finns det några andra sätt. En timme, en minut.
Dagarna är ganska långa nu för tiden, jag sover inte så mycket.
Människor frågar hur jag mår, jag svarar, upprepar.
Personer jag aldrig pratat med eller känner finns där för mig,
antar att det är så det fungerar.

Jag är tacksam för allt stöd men jag är ensam. Jag har alltid varit
ensam och kommer att fortsätta vara det. Det är den jag är.
Den enda som vet vem jag är och förstår vad jag känner är jag.
Den enda som kan bearbeta känslorna, tankarna är jag.
Kanske låter det tragiskt men det är sant.

Jag ska inte ljuga eller försköna. Livet är fruktansvärt jobbigt just
nu. Jag kan sitta på ett kafé mitt ibland hundratals människor
och känna mig helt ensam. Jag kan sitta bland människor som
kallar sig mina vänner och undra om dom är det eller bara av
sympati. Det är tankar jag skäms för, det är egoistiskt, inte den
jag är men ändå finns där.

Det går inte en timme då jag inte funderar på att fly.
Försvinna iväg härifrån. Till något annat ställe, annat land.
Där ingen vet vem jag är. Sen inser jag att det inte är lösning.
Den jag flyr ifrån är mig själv.

Jag känner mig cynisk. Min livsglädje är borta, min syn på
tillvaron är borta. Kanske kommer de tillbaka, det tror jag
men inte idag.

Tills dess lyssnar jag på moby och tar en dag i taget.

Farväl

Måndag morgon runt tio tiden kraschade ett par vid korsningen
Gälleråsen utanför Karlskoga. Kvinnan omkom omedelbart och
mannen cirka två timmar senare på Karlskoga sjukhus.
Paret var mina föräldrar.

När jag skriver detta gör jag det på min pappas dator. Huset där
de bodde har så många minnen att jag tappar andan när jag kliver
genom dörren. Tårarna bryter fram och jag är tvungen att sätta
mig ett ögonblick. Jag har kommit hit för att hantera sorgen.
Det är det enda jag kan göra.
Mina föräldrar och jag hade på många sätt en speciell relation,
precis som de flesta säkert har med sina respektive.
Det fanns tillfällen då jag inte tyckte om dem likaså fanns det säkert
tillfällen då de inte uppskattade mina tilltag men det som
genomsyrade allt var en grundläggande och stark kärlek.
Vi fanns alltid där för varandra oavsett vad som hände.

Jag har alltid varit en mycket självständig människa som tidigt
började utforska världen och livet på egen hand. Jag trivs med det.
Något som dock alltid har funnit i mitt bakhuvud är att jag har haft
mina föräldrar med mig, oavsett om jag suttit utan pass i London,
duckat för misiler i Israel eller helt enkelt varit trött på livet.
Det var inte alltid som de lyckades men som bra föräldrar gör så
gjorde de alltid sitt bästa och det är det som räknas.

Folk säger till mig hur stark jag är som kan hantera allt detta.
För mig handlar det inte om att vara stark utan det handlar om att
inse vad livet egentligen är. Det är inte rättvist,
det är inte orättvist. Inte lycka eller sorg. Det bara är.
Den som bestämmer vad livet är, är jag.
Kanske är det shock men jag tänker bearbeta detta och
gå vidare. Det finns inga andra alternativ.
Jag kommer att få ett fantastiskt liv precis som mina föräldrar
hade för det är jag värd, det är de värda. Det är alla värda.

Jag pratade med läkaren som tog hand om min pappa när han
ankom sjukhuset. Han berättade att min pappa hade avlidit kort
efter att han fått reda på att min mamma inte hade klarat sig.
Jag tror inte att han orkade forsätta. Oavsett var i livet mina
föräldrar befann sig så hade de alltid en enorm kärlek för varandra,
något som jag gladde mig över.
Det kanske låter hemsk men på sätt och vis är jag glad för att de
fick försvinna tillsammans. Deras kärlek var värd det och jag tror
inte att någon av dem hade fungerat utan den andra.
En sådan kärlek ska bestå, för evigt och det kommer den att göra nu.

Livet är magiskt men oberäkneligt. Det enda vi kan göra är att leva
varje dag till fullo och uppskatta det vi har just nu.
Har du en dröm så kämpa för den.
Har du någon du älskar, säg det till dem.
Vänta inte tills imorgon.

Jag älskar er båda och kommer alltid att göra det.

Farväl

Lycka till

Hallå igen,

Hur är stan en sån här kväll i augusti när
sommarn regnat bort?
Det var längesen, jag borde ringt, men att ringa nu
känns lite fånigt och kort.
Själv är jag är i Oslo och glider runt på Karl-Johan
och jag letar efter någon, en kärlek som är sann.
Här färgas molnen i skymning ganska ståtligt över Grand
och det ser lite ut som den där natten när huset brann,
om du minns.
Men det var längesen, det var evigheter sen någonting
brann, iallafall nära mig.

Har du hittat hem? Jag har hört att du ska gifta dig,
till våren var det visst bestämt.
Och det är tjatigt att vara på rymmen jämt,
det är så mycket man borde ha klarat av vid det här
laget och bestämt.
Det har inte samma charm att raggla hem klockan fem
det är inte lika inspirerat nu som då, om du minns?

Sånt är livet nu, förlåt om jag är bitter och synisk
men du vet hur det kan vara.
Jag vill ha det som du, fast jag vet att du tänker
likadant ibland och vill ha det som jag
Ja, det var inte bättre förr, men det ska bli bättre
framöver och nånstans har man iallafall kommit
om man vet vad man behöver.
Jag försöker att hålla mig vid ytan allt jag kan,
fast topparna är högre nu och dalarna är djupare
sen allt det gamla försvann, som du vet.
Vi kan väl ses igen, jag gillar Uppsala på hösten,
när vardagsslugnet lagt sig över torgen.
Då kan man andas igen och ägna timmar åt att
bejaka glädjen eller begrunda sorgen.
Man får välja själv och ta saker som de är,
är det jobbigt att tiden går och man blir äldre,
eller kul att vara med.

Du har hittat nån att bli gammal med,
jag ska hitta nåt att göra tills dess.
Vi måste akta oss för alla bättre förr,
för leda och tristess.
Lycka till! Nu är det skymning här i Oslo,
jag ska ut och göra byn.
Ring om du vill, och hälsa dom jag känner,
håll blicken kvar i skyn.
Det är så många, så många,
som vill ta dig ner på jorden.
Vintern kan bli lång ändå,
här i den fjällhöga norden.

Lycka till min vän!

Kyrkogården

En kall dag i november gick jag där längs vägen, över en
kyrkogård full med minnen.
Några utav glädje andra utav sorg.
Bland blad som fallit ner till marken tänkte jag på
platser jag sett eller som jag drömt om, utan att vakna.

Kanske var det något i luften som fick mig att stanna,
där vid dammen sedan länge tömd på vatten.
Stenar polerade av vatten stirrade på mig gråa mot marken.
När mörkret föll stod jag där och tänkte på saker som
varken är rätt eller fel.
Förlorad i stunden kände jag livet som sakta flöt omkring mig.

Jag, natten och en kyrkogård med minnen.

En partner

Vad är egentligen oddsen för att träffa en partner här i livet?

När man ser till allt som ska stämma är det egentligen förvånande
att någon överhuvudtaget träffas. Man får känslor, inser att den
andra inte känner likadant. Man bli kär och får reda på att
personen inte är singel. Man blir attraherad och avvisad.
Man har olika skor, hårfärg, arbetstider, mål i livet, sätt att
vika handduken. Saker som alla gör att chansen att man ska träffa
någon är lika som att vinna på lotto.
Hur kommer det sig då att det otroliga faktiskt inträffar och ljuv
romantik uppstår?

Jag har aldrig trott på kärlek vid första ögonkastet.
Snarare tror jag på kärlek vid femte eller sjätte, det vill säga
att kärlek är något som utvecklas över tid när man inser
hur bra man passar tillsammans med den andra personen.
Visst kan man bli grymt attraherad direkt när man träffas
vilket kan vara en fördel för att det överhuvutaget ska bli en
fortsättning.

Sen alla krav. Man ska vara snygg, välutbildad, rik, rolig,
ambitiös, tränad osv.
Eller är det kanske så att de krav man har är att man ska må
bra i den andra personens närhet?
Jag tror mer på det. Det ligger lite i tiden att ställa krav.
Allt ska vara perfekt och vid minsta fel ska man klaga och
be om nytt. Visst, ett kravlöst förhållande tjänar ingen på och
alla är värda att ha en partner som uppfyller visa baskrav.

Själv har jag ganska höga. Hon ska få mig att må bra.
Göra mitt liv till något mer än det är utan henne.
Få mig att vilja kyssa henne även om hon är svettig och täckt
av lera.

Sen får hon gärna gilla livet också, det är sexigt.

Kärlek

Jag älskar dig sade hon.
Hur kan du älska? Vad vet du om kärlek? svarade jag.

Kärlek är allt som står på kort man köper i butiken.
Kärlek är att vakna och inse att livet är värt så mycket mer.
Kärlek är att allt och inget. Kärlek är slutet på en resa och
början på något nytt. Kärlek är tårar och lycka.
Kärlek är tomhet som fylls av något.
Kärlek är allt vi inte tror det är.

Kyss mig svarade jag och natten var ung.

En värld

Genom ett immigt tågfönster betraktar jag en värld utanför,
dränkt i vatten från ovan. Viljan att fly vardagen känns återigen
påtaglig men jag tvingar den bort, återvänder till nuet.
Ett nu som skänker mig ett lugn och glädje.
Likt ett barn som för första gången ser världen. Genom nyfikna
ögon utforskar han. Ser världen för vad den är eller kanske inte är.

Ibland är jag det barnet. Under en minut eller sekund finns
världen där, i all sin fantastiska skapelse.
Sen försvinner den, bland minnen och känslor eller till ljudet
av tv:n.
Återigen ser jag en värld utanför, dränkt i vatten från ovan.
Den är vacker.

Känslan

Något som fascinerat mig så länge jag kan minnas är känslor.
Dessa fenomen som tar upp så stor del av våra liv och som
påverkar i en utsträckning vi kanske inte ens är medvetna om.

Frågan är vad en känsla egentligen är? En neurofysiolog skulle
kanske säga att det är en signal från en viss del av hjärnan.
En filosof skulle kanske säga att det är ett kulturellt styrt
svar på ett inlärt beteende.

Börjar man gräva i detta upptäcker man snart hur oerhört
komplext det hela är. Finns det egentligen något som vi kan
beskriva som grundläggande känslor? Är hat detsamma som
hate eller finns det även en skillnad i språket som beskriver
känslorna?

Vilket ord använder du för att beskriva skadeglädje när du
pratar engelska?

Nyligen har jag lyssnat på Robert Solomons fascinerande
föreläsningar kring känslor och om dessa kan ses som
intelligenta. Kärlek till exempel ses ofta som enbart positiv,
men är den verkligen alltid det?
Om man blir olyckligt kär är känslan fortfarande positiv
och i så fall intelligent?

Det finns filosofer som hävdar att känslor gör vårt liv värt att
leva och jag kan nog hålla med om detta. Utan förmågan att
känna något skulle en stor dimension försvinna. Däremot
tror jag man har nytta av att analysera sina känslor och
kanske ställa sig frågan varifrån kommer detta och varför
känner jag det här.

Något som också är intressant när man funderar kring det är
hur många ord vi har för känslor som är negativa jämfört med
positiva känslor. Beror detta på att vi faktiskt har så många fler
negativa eller handlar det om var vårt fokus ligger?
Kan det kanske vara så att vi idag är så upptagna med att
fokusera vår kraft och energi på det som är dåligt i våra liv
istället för att se vad som faktiskt är bra. Visst är det så att för
att kunna komma till rätta med ett problem så behöver man
faktiskt se problemet men jag tror också att om man fokuserar
i för stor utsträckning så kommer man att få mer problem,
inte färre.

Genom att hitta de positiva känslorna i sitt liv förstärker man dom
och genererar fler. Det har jag lärt mig iaf.

Genombrott

Katarsis är definitionsmässigt det plötsliga känslomässiga
klimax eller sammanbrott bestående av en överväldigande
känsla, vare sig känslan består i sorg, empati, glädje eller
annat, och som efterföljs av känslan av förnyelse, av nytt liv.
Begreppet 'katarsiseffekt' används också ofta för att sätta
prägel på de samlade känslorna efter en emotionell
upplevelse, ex. en film eller ett stycke musik.

Inom psykoanalysen används begreppet för att beskriva
en omvälvande och helande insikt hos analysanden.


Likt en fågel fenix reser jag mig från askan som tidigare
var mitt liv. De senaste dagarna har varit svåra.
Mycket svårare än jag någosin skulle trott.
Dock reser jag mig som en ny människa.
Starkare och mer livskraftig än någonsin tidigare.

Ända sedan jag var ung har jag brottats med problem.
Dessa har olika ursprung och tar sig olika uttryck.
Under min tonårsperiod gick det så långt att jag
hamnade i en djup depresion. En sak som jag ialla
fall alltid har kunnat lita på är min förmåga att gå in
djupt i mig själv och analysera varifrån mina känslor
kommer och hur jag ska kunna arbeta med dessa
för att på sikt förändra dom.

Under åren har jag utvecklats till en riktigt bra
hoppypsykolog med mig själv som specialitet.
Detta har gjort att varje gång gamla minnen och
känslor tar sig nya utryck vet jag att jag kommer
att återvända starkare och bättre rustad efter att
jag arbetat mig igenom dessa.

Utrycket "the past does not equal the future"
kan sammafatta mitt liv i detta nu.
Jag är inte en produkt av mitt förflutna, hur mycket
freud än vill argumentera emot.
Jag är den personen jag är nu, idag, som jag väljer att
vara. Det spelar ingen roll att jag misslyckats tidigare.
Det viktiga är det jag gör nu, det är det enda som räknas.

Jag skapar mitt liv, min tillvaro.
Jag styr livet, livet styr inte mig.

Välkomna till morgondagen!

Tacksam

För ett tag sedan hade jag en konversation på msn med en
mycket söt och trevlig person som jag lärt känna. Under
konversationens gång gled vi in på hur vi skulle beskriva oss
själva som personer och enades om att komma fram till tre
ord för detta ändamål. Ett av orden som hon beskrev sig
själv med var tacksamhet. Detta fick mig att stanna upp.

Det är inte ofta som jag samtalar med personer och får höra
något som berör mig på djupet. Dock fick detta mig att
börja fundera. Många av oss går genom livet fokuserade på
det som vi saknar. Man har inte pengar, kläder, vänner,
flickvän, kärlek osv. Det som vi så ofta missar är att vara
tacksamma för det som vi i själva verket har. Detta kan naturligtvis
låta som en klyscha när man är i en situation där man inte
har någonting. Men frågan är om det verkligen någonsin sker?
Har du inte pengar, har du kanske ialla fall din hälsa.
Har ditt hus brunit ner kanske du fortfarande har kvar din katt?

Det enda som jag vet med säkerhet att jag har är det jag har
just nu. Jag kan tänka så mycket jag vill på alla de saker jag
saknar men gör mig inte så mycket gladare för stunden.
Varför inte vakna varje morgon och börja dagen med att tänka
en tanke kring de saker du är tacksam över i ditt liv?

Just nu är jag för övrigt tacksam för att jag har en säng.

God natt...

P.S

Tack fröken J för att du fick mig att stanna upp i vardagens gråa dis.

Rädd för risker

Jag har kommit underfund med något. Jag är rädd.

Rädd för att ta risker. Rädd för att kliva in i det okända.
Folk som känner mig kanske ställer sig undrande till detta
då jag har gjort mycket under mitt liv som kan anses som
riskfyllt men att ta risker handlar inte enbart om att hoppa
ut ur ett flygplan, eller resa till främmande länder, för att
ta några exempel. Det handlar om att utmana sig själv och
göra något som du inte har gjort tidigare eller drar dig för
att göra. Detta kan vara att ringa en gammal vän eller
släkting som du inte pratat med på länge, säga hej
till den där snygga tjejen i butiken, gå på date, säga ifrån till
sin chef eller kanske att börja skriva en bok.

Hur kommer det sig egentligen att vi drar oss för att göra saker?
Det finns många teorier kring detta men för egen del tror jag
att vi drivs av olika saker. Vissa säger att det är ambitionen att
undvika smärta och istället få glädje. Dock spelar det nog ingen roll
exakt vad det är som driver oss men att vi undviker att göra
saker därför att vi tror vi därigenom undviker någoting negativt är
nog ingen långsökt tanke.

Rädslan att ta kontakt med okända människor måste vara en av
de allra största. Tänk om han/hon avvisar mig? Vad gör jag då?

När jag var yngre var jag livrädd för att prata med tjejer på krogen,
ja prata med människor överhuvudtaget.
I mitt inre var jag så säker på att bli avvisad att jag hellre valde
att inte ta kontakt, därigenom undvek jag den smärta som jag
senare trodde jag skulle känna när jag blev avvisad. Detta tror
jag är något som kommer tillbaka hos människor i olika former.
Vi är så säkra på att misslyckas så vi väljer hellre att undvika
den smärtan genom att inte försöka överhuvudtaget.

Genom åren har jag dock lärt mig något. Om man aldrig tar risker
växer man aldrig som människa. Om du ständigt undviker den
eventuella smärta som kanske kommer från ett misslyckande
utvecklas du aldrig. För det är just genom misslyckanden
som vi utvecklas eftersom vi inser att det inte var så farligt och
att vi faktiskt kan gå vidare i livet.

Detta är naturligtvis lätt i teorin men otroligt svårt i praktiken
men det gäller att ta små steg och låta den positiva utveklingen
hela tiden ge dig knuffar framåt.

Om du till exempel är rädd för att prata med det motsatta könet
börja i liten skala. Fråga folk vad klockan är och du inser att de
faktiskt inte tycker du är en idiot bara för att du tilltalar dom.
Gå sedan vidare till butiksanställda, de har ju faktiskt betalt
för att vara trevliga mot dig.

Samma principer kan man tillämpa på alla områden i livet.
Genom att vara dag ta små, små risker utvecklas man ständig
som individ och når helt oanade höjder i sitt liv.
För det är faktiskt så att våra liv är fantastiska och unika.
Därför förtjänar vi att vara fantastiska och må fantastiskt.
Har du något som du önskar du kunde göra eller ett beteende
som du vill ändra, gör det! Du förtjänar det.

Så jag erkänner. Jag är rädd, rädd för att ta risker
men jag kommer att utmana min rädslor och fortsätta utvecklas.

Varje dag för resten av mitt liv.

Att existera utanför cyberrymden

Dåligt med uppdateringar på bloggen. Detta beror på flera saker
varav tidsbrist samt fokusering på andra saker i vardagen är de
största. Jag kan dock avslöja att bloggandet kommer att fortsätta
men på en annan plats, mer om detta framöver.

På sistonde har många av mina vänner skaffat sig konto på
facebook. Jag är tvådelad till detta, eller jag ska snarare säga att
jag är tvådelad till mycket av vår tids nya fenomen såsom
blogg, communitys osv.

I en tid då vi har allt lättare att hålla kontakt med varandra
har det också blivit allt lättare att strunta i den värld som faktiskt
finns utanför det virituella rummet. Det är så mycket enklare att
skicka sms, messa, chatta, skriva på facebook än att faktiskt träffa
personen och ha ett genuint utbyte. Visst är program som msn
enormt behändigt för att kunna ha interaktioner med personer
som tex bor långt bort och som man kanske inte träffar annars
men detta får inte ersätta "verklig" kommunikation.

Samtidigt som vi har lättare än någonsin att träffa folk och hålla
kontakten genom allehanda tekniska undervekt så känns det som
vi samtidigt är mer ensamma än någonsin.

Hittade detta underbara inlägg i aftonbladet:


"Facebook lever på människors rädsla"

Facebook är en global epedemi. 31 miljoner människor har plötsligt
skaffat sig ett konto där, 100 000 tillkommer varje dag. Hemsidan
omtalas som ett roligt och användbart verktyg för socialt utbyte på
internet, men vad ingen verkar se är att det som hemsidans extrema
popularitet egentligen grundar sig på är människors rädsla.
Rädsla för att bli utesluten från något som alla ser.

Och mest av allt handlar det om en extrem uppvisningshets -
att förevigandet blir viktigare än upplevandet, att identiteten inte
känns verklig om andra inte är medvetna om den.

Livsflödet måste registreras av andra, de elektroniska receptorerna
omking oss blir bekräftelsen på att vi är viktiga, verkliga, mänskliga.
Maskinen blir en förlängning av människan, livsflödet elektroniseras.

Men finns det inga verkliga, fysiska mottagare omkring oss som kan
registrera oss?

Vad det egentligen verkar handla om är att människor är ensammare
idag. Våra elektroniska kontaktstationer, datorerna ersätter verklig
kommunikation.

Det är enkelt att framställa sig som man vill på internet,
intressen och smak och personlighet går att välja i små
rullgardinsmenyer. Man skalar bort de delar av personligheten
som inte passar in och gör sig till en snyggt paketerad,
färdig personprodukt, ett slags varumärke.

Innan big brother-deltagarna klev in i huset fick de rådet att inte
visa för många egna karaktärsdrag, det är nämligen enklast att
sympatisera med en sammansatt, enkel rollfigur.

Och den mentaliteten sprids i samhället, individualism och
mångsidighet ses som något obekvämt. Vi ska vara
strömlinjeformade, perfekta produkter, inte människor.
Precis som kändisarna.
Ytan ska vara en förlängning av insidan, och ibland till och med
ett substitut för den.

I min stad finns hemsidor som är kopior av stureplan.se,
där fester och tillställningar visas upp som nogsamt arrangerade
modevisningar där de vackraste får medverka på flest bilder
och får flest popularitetspoäng. Inte bara unga lever i denna
uppvisningshets och snyggdoktrin, med facebook kliver även
vuxna in i det elektroniska uppvisandets värld.

Jag kanske inte borde säga något, jag har ju faktiskt Facebook själv.
Men vad ska man göra?
Jag vill ju inte bli utanför det alla andra ser.


Isabelle Ståhl, 19 år




Gå ut och lev livet....